Barnets tillväxt och utveckling kan delas in i tre delområden: det fysiska, psykiska och sociala området. De är alla beroende av varandra.
Förståelsen för den helhetsbetonade utvecklingen bör redan i planeringsskedet påverka de pedagogiska lösningar som väljs för barn i olika åldrar. Barnet kan göra sitt bästa i en miljö som till verksamhetsstrukturen och de fysiska ramarna passar för respektive utvecklingsskede. Det här betyder bland annat att man ska beakta följande aspekter och att barnet får det stöd det behöver.
Barnet agerar och lär sig med hela kroppen och alla sinnen. Lärandet sker hela tiden interaktion med omgivningen.
När man funderar över verksamhetens struktur kan övergångarna från en aktivitet till en annan ges för lite uppmärksamhet i planeringen. Vilket leder till onödigt väntande och stillasittande. Då uppstår ypperliga lägen för olika ”oavsiktliga sinnesavvikelser”. När barnet måste vänta får det svårare att koncentrera sig och rikta in sig på följande uppgift. I oroliga situationer där barnen är nära varandra i ett litet utrymme kan det uppstå mer kroppskontakt, och en del av barnen kan uppleva ljuden och beröringen som mycket störande. Det kan vara svårt att lugna ner sig efter sådana situationer eftersom nervsystemet ”går på övervarv”. Därför är det viktigt att förutse sådana här ”onödiga situationer”.
Rörelse är karakteristiskt och nödvändigt för ett barn. Barnet behöver små och stora rörelser för att både hjärnan och centrala nervsystemet ska utvecklas. När synapserna i hjärnan ökar och förstärks blir bland annat uppmärksamheten, koncentrationsförmågan och minnesfunktionerna bättre. Utvecklandet av motoriska färdigheter påverkar hjärnans utveckling och vice versa. Utvecklandet av finmotorik förutsätter att grovmotoriken stärks. Till exempel bollhantering kan göra det lättare att exempelvis kontrollera styrkan vid pennhanteringen. Genom att stärka barnets mångsidiga rörelse stärker man också utvecklingsfaktorer som rör lärandet och observationer. Rörelse skapar samarbete mellan sinnesfunktionerna och förbättrar barnets förutsättningar att göra exakta iakttagelser om omgivningen och sitt eget förhållande till den.
I kyrkans småbarnspedagogik talar vi i enlighet med kyrkans riktlinjer för fostran om att stöda ochmöjliggöra barnets utveckling genom att göra, vara och förundras tillsammans. Barnet lär siggenom att iaktta och observera sin omgivning och genom att ta efter andras handlingar. Lärandet är en helhetsbetonad process ochsker överallt. Karakteristiskt för kyrkans väsen är att möta och se människan precis som hon är just nu.
Barn är nyfikna till sin natur och de vill lära sig nytt. Barn har både rättighet att få lära sig och varadelaktiga i sitt eget lärande. De har egna styrkor och intressen som motiverar till lärande. Barn harockså rätt att få den handledning de behöver. Barnen växer, utvecklas och lär sig i växelverkanmed andra människor, och de behöver positiv och konstruktiv respons. Varje barn behöver kunnauppleva framgångar och glädje över det man gör och lär sig.
Barnets tänkande och lärande utvecklas genom mångsidiga och betydelsefulla erfarenheter. Barnetlär sig också något om sig själv, andra människor, sin näromgivning och Gud genom att leka, rörasig, utforska, utföra små uppgifter och uttrycka sig samt genom konst och skapande. Det behöverfinnas plats för förundran, upptäckter, utforskande och glädje i lärandet. Å andra sidan är intressen
Rörelse är karakteristiskt och nödvändigt för ett barn. Barnet behöver små och stora rörelserför att både hjärnan och centrala nervsystemet ska utvecklas. När synapserna i hjärnan ökar ochförstärks blir bland annat uppmärksamheten, koncentrationsförmågan och minnesfunktionernabättre. Utvecklandet av motoriska färdigheter påverkar hjärnans utveckling och vice versa.Utvecklandet av finmotorik förutsätter att grovmotoriken stärks. Till exempel bollhanteringkan göra det lättare att exempelvis kontrollera styrkan vid pennhanteringen. Genom att stärkabarnets mångsidiga rörelse stärker man också utvecklingsfaktorer som rör lärandet ochobservationer. Rörelse skapar samarbete mellan sinnesfunktionerna och förbättrar barnetsförutsättningar att göra exakta iakttagelser om omgivningen och sitt eget förhållande till den.och tidigare erfarenheter utgångspunkten för lärandet. Det är viktigt att det finns en kopplingmellan barnets värld, de nya erfarenheterna och det man ska lära sig.Det behöver finnas plats för förundran, iakttagelser och glädje i lärandet.Leken är för barnet ett naturligt sätt att lära sig och gestalta saker, även religiösa frågor ochfenomen. På samma sätt kan man med konstens hjälp öppna och beröra sådant som orden intenår. Via konsten kan människan uppleva det heliga och ingå i en tradition. Religionens ochkonstens symbolvärldar påminner om varandra. Bildkonst, musik, drama, rörelse, berättelser ochlitteratur kan stöda andligheten och fungera som barnets tolk för tron och religionen.
I grunderna för småbarnspedagogiken betonas varje barns rätt till personligt lärande i egen takt.En trygg atmosfär är en grundförutsättning för växande och lärande, som å sin sida skapar lugn ochro och möjliggör rofyllt växande. Det är lika viktigt att man är tillsammans och i respekt förundrasöver Guds värld som att man gör saker tillsammans.
Barnen växer och tillägnar sig något nytt i varje möte. I pedagogens arbete innebär detta att allinteraktion ska förstås som en del av en miljö för växande och lärande. Det pedagogiskaperspektivet breddas till att se barnets deltagande i småbarnspedagogiken som en helhetbestående av bemötanden och verksamhetsmiljöer.