När vi möts i församlingen rör vi ibland vid varandra, till exempel när vi tar varandra i hand eller kramas. En lugn atmosfär erbjuder i bästa fall ett utrymme där man kan känna sig trygg tillsammans.
Till en naturlig del av växelverkan mellan människor hör att vi rör vid varandra, men samtidigt har vi också alltid rätt att inte bli det: vi har rätten till våra egna gränser. Genom att röra vid en annan människa kan man kommunicera acceptans och trygghet, men man kan också överskrida gränser och skapa obehag.
Till exempel när det gäller själavårdsarbete och arbetshandledning är det viktigt att sätta tydliga yrkesmässiga gränser för fysisk beröring. Själavårdaren och arbetshandledaren har ett särskilt ansvar för att skydda den som kommit till samtal mot alla slags gränsöverskridningar. Att ta i hand är ett naturligt sätt att välkomna besökaren och säga hejdå till hen, men själavårdaren eller arbetshandledaren ska inte ta initiativ till t.ex. en kram.
Samma anvisning gäller chefen i förhållande till de anställda eller församlingsanställda i förhållande till församlingsmedlemmarna. Speciellt med barn och unga leker man ofta och spelar spel som inbegriper fysisk beröring av andra. Spel och lekar ska grunda sig på frivillighet. Det är viktigt att reglerna för lekar och spel är tillräckligt tydliga för att deltagaren själv ska kunna besluta om sitt deltagande. Ledarnas uppgift är ha ett helhetsansvar för säkerheten vid spel och lekar.