Delaktigheten är en av de värderingar som styr verksamheten vid sidan av likabehandling och jämlikhet. Den är central också i dokumenten för kyrkans fostran. Människans identitet, jaget, växer i interaktion med andra. Jagets innersta kärna uppstår ur den erfarenhet som barnet får av sig själv i relation till andra. Inom småbarnspedagogiken kan man erbjuda en gemenskap där barnet i egen takt kan utvecklas i interaktion med andra och med deras stöd. På detta sätt utvecklas tankeverksamheten och aktiviteten och blir rikare än i ensamhet. Delaktighet är barnets positiva erfarenhet av att bli sedd och hörd.
Delaktigheten skapas i växelverkan mellan barnet, barnets familj och pedagogerna i en miljö där man förhåller sig positiv till alla initiativ, synpunkter och åsikter. En upplevelse av verklig delaktighet uppstår om barnet känner att dess tankar är betydelsefulla och kan påverka barnets eget liv. De val pedagogen gör spelar en central roll när det gäller att åstadkomma upplevelse av delaktighet i barngruppen. Hur ska man bygga en sådan verksamhetsatmosfär och skapa sådana metoder där alla medverkande känner att de hör till, blir förstådda och kan påverka? Hur ska man skapa en sådan atmosfär präglad av möten, där både barnen som individer och pedagogerna upplever att de befinner sig i en trygg och förstående omgivning?
På vilka sätt förverkligas barnets delaktighet ur följande synvinklar?
I småbarnspedagogiken stärks delaktigheten medvetet genom de verksamhetssätt och strukturer som väljs. Metoder är bland annat sensitivt bemötande samt att barnen och föräldrarna har en aktiv roll i planeringen, genomförandet och utvärderingen av verksamheten. Utgångspunkten för att förvekliga delaktighet är att man rent praktiskt lyssnar till barnet och barngruppen. Genom att observera vad barnen själv tar initiativ till att göra och genom att diskutera med dem kan man på riktigt fånga det som barnen för närvarande är intresserade av.
Att uppleva delaktighet ger glädje och en vilja att engagera sig i verksamheten eller gruppen. På denna tanke bygger även kärnan i småbarnspedagogikens verksamhetskultur, en lärande gemenskap som består av både vuxna och barn. Vars och ens tankar och funderingar är viktiga för helheten, var och en är expert i fråga om sina egna erfarenheter och observationer.
Kärnan i småbarnspedagogikens verksamhetskultur är en lärande gemenskap som består av både vuxna och barn. Barnets egen vilja att ta till sig saker är en avgörande faktor för att göra lärandet meningsfullt. Viljan uppkommer ur motivation. Motivationen å sin sida föds ur ett genuint intresse. Det är viktigt att vara observant på vad barnen intresserar sig för. Intresset är som ett klister som fäster barnens uppmärksamhet; det får dem att bli ivriga, ta reda på, utvecklas och lära sig. Ur pedagogens synvinkel ändras arbetet onekligen när barnet ses som en aktiv och kompetent aktör i sitt eget liv. Vilken uppgift har pedagogen när rollen byts från att vara expert till att bli en förundrad bisittare? Vad behövs de vuxna till om barnen bestämmer allt? Vad händer med verksamhetens mål och innehåll om man slopar de detaljerade förhandsplanerna?
En vuxen som värdesätter barnets aktivitet är en entusiastisk, informationssamlande, analyserande och föregripande pedagog. Tillsammans med gruppen utreder han eller hon saker, undersöker och ifrågasätter. Grunden för arbetet är få exakt information i vilket skede barnet befinner sig i den psykiska, sociala och fysiska utvecklingen. För att hantera barnets initiativ krävs en flexibel pedagogisk kompetens så att man kan se vilka utvecklingsområden som stöds genom respektive aktivitet.
Initiativ som utgår från barnen präglas i allmänhet redan från början av en stor entusiasm. Pedagogen har till uppgift att få barnets idé att flyga och väcka intresse hos andra barn. Vad är det som intresserar barnen i det ämne som behandlas? Vad känner de redan till, vilka förhandsuppfattningar har de? Man kan samla in information genom att följa diskussionen och leken mellan barnen, genom att beskriva och anteckna deras tankar, som kan vara spontana eller svar på frågor, samt genom sagotering med barnen i anslutning till temat. Man kan be dem rita, måla, forma sina tankar eller ge möjlighet att genom medielek berika den egna kreativiteten.
De tips som barnen själva ger – deras frågor och humor, föremålen för deras undersökande verksamhet och temat för deras lekar – ger pedagogen den kunskap på vilket han eller hon sedan bygger sitt pedagogiska arbete. Detta kräver en större flexibilitet och känsla för situationen än när man bara tar i bruk färdigplanerade aktiviteter. Å andra sidan är det fråga om ett mycket individuellt sätt att leda: att unikt handleda en unik människas lärande. Som verktyg kan man använda bland annat projektarbete, där man mera ingående och på ett intressant sätt kan behandla sådant som intresserar barnen. Då är det viktigt att veta i vilket skede barnen befinner sig i sitt tänkande och att medvetet föra planerna framåt genom att ge tankarna en ny riktning eller lägga fram en ny idé.
Pedagogik som stärker delaktigheten är inte det samma som ”barnens diktatur” och innebär inte att den vuxna drar sig undan sitt ansvar. Delaktighet betyder att man tillhör gruppen, att man aktivt är med och påverkar sådant som gäller en själv samt att man gläder sig över möjligheten till ömsesidighet. Det här förutsätter att man tränar reglerna för samverkan och utvecklar sin självregleringsförmåga.
Pedagogens uppgift är att med sitt eget kunnande och sitt exempel hjälpa barnen att tillsammans skaffa sig de färdigheter som krävs för att agera tillsammans. Pedagogerna är en del av gruppen och utgör komponenter i interaktionen på samma sätt som barnen, men är ansvariga för interaktionen. På så sätt kan alla få upplevelsen av delaktighet och känna glädje av att göra saker tillsammans.