Förebyggande av ensamhet i församlingar

Ensamhet är svårt i alla åldrar. En grupp man kanske inom diakonin inte direkt kommer att tänka på är tonåringar med Nepsy-diagnoser. Dessa ungdomar har ofta redan i lågstadiet hamnat utanför på grund av svårigheter att hantera ilska, svårigheter med sociala koder eller svårigheter att koncentrera sig och följa regler. De får snabbt en stämpel som besvärliga och denna stämpel följer med dem upp i högstadiet.

Jag är dagligen i kontakt med ungdomar som känner att de aldrig passat in eller accepterats. Som trots att de försöker att ändra på sitt liv aldrig får en chans eftersom omvärlden redan bestämt att de är på ett visst sätt och inte kan ändra sig. I en ålder då det annars också ofta är tungt med hormonstormar och allt som hör puberteten till saknar dessa ungdomar dessutom ett skyddsnätverk som kunde stöda dem. Det är inte ovanligt att föräldrarna är totalt utmattade efter år av att kämpa med ett skolsystem som inte passar deras barn och konstanta klagomål från omgivningen och därför inte heller har styrka att stöda sitt barn som de skulle behöva. Ofta har familjen också fått ett antal orosanmälningar på grund av ungdomens mående och problematik.

En del kan få hjälp med stödfamilj eller annan avlastning men det är brist på stödfamiljer och ännu mer brist på stödfamiljer som kan tänka sig att ta emot en ungdom. Vem ska hjälpa dessa ungdomar, dessa barn? För de är ju ännu barn. De behöver någon som lyssnar, någon som förstår och som vill ta sig an dem. Någon som kan guida dem in i gemenskap och lära dem de sociala färdigheter de saknar på grund av att de aldrig riktigt kommit in i en social grupp utan alltid varit lite utanför. Kyrkans ungdomsgrupper, hjälpledarskolning och vänverksamhet kan vara det enda ställe där dessa kan få handfast hjälp. Eftersom många av dem också har en negativ bild av socialen och dess hjälp kan kyrkan vara den neutrala hjälpande hand som de accepterar.

Inom diakonin glömmer vi så lätt bort våra ungdomar. De behöver också hjälp. De är också värda diakoni och själavård.

Kaisa Nyroos, diakonistuderande

Vi möts på stan. Han är skakig, han vill att vi sätter oss ner. Jag frågar om han har ätit något, det har han inte fastän det redan är eftermiddag. Jag säger att vi går och handlar mat sedan då han samlat lite krafter. Vi samtalar om allt mellan himmel och jord. Han ser fram emot det som är vårt ärende; att få biblioteksböterna betalda så att han igen får låna böcker. Han har inte begärt det, men läsning är hans stora intresse och jag vill ge honom möjlighet att fylla dagarna med annat än flaskan.

Vi pratar länge, sedan går vi till bibliotekets kassa och jag betalar hans böter. Eftersom vi många gånger har samtalat om tro, förlåtelse och nåd utbrister jag: “Det här var ju riktigt bibliskt, din skuld är betald!”. Han nickar, men jag vet att han har svårt att våga tro att orden gäller just honom.

Den slant han har att leva på per vecka är inte stor, inte ens utan alkohol och tobak. Det kan gå flera dagar utan att han ätit mat. Hans umgängeskrets består av andra med liknande liv som hans.

Vi samtalar om förändringen han längtar efter; han skulle vilja bli fri, vilja slippa helvetet som missbruket medför. Han skulle behöva få nya vänner, säger jag, och påminner igen om att jag följer med om han vill komma med på något i församlingen. Han är beredd att ge det en chans, men tröskeln känns ännu hög. Jag tänker inom mig att det skulle behövas fler som skulle vara med och hjälpa till att slipa ner tröskeln tills den är så låg att den inte längre existerar. Vänner som inte bjuder på sprit, utan på kaffe och bulla och mat. Vänner som bjuder på Jesus.

Vi går in i en mataffär. Han väljer de billigaste varorna och läser varje erbjudande fastän diakonin betalar matkassen. Jag uppmuntrar honom att ta något mer, något som är näringsrikt och ger energi, t.ex. någon frukt. Matkassen blir ändå inte dyr. Den hunger han bär på är inte bara fysisk, utan även själslig och andlig. Han längtar efter mening, hopp, tillhörighet, villkorslös kärlek – det som vi alla behöver.

Före vi skiljs kommer vi överens om att jag ringer honom, och att vi ska ta en ny träff. Jag önskar att han svarar i vilket skick han än är. Jag lovar fortsätta be för honom.

Kommer du med och slipar ner tröskeln?

Annette Ståhl, diakon i Karleby svenska församling

”I år har jag gått ut med budskapet bland ungdomar att jag är orolig och mår riktigt dåligt över hur öppet ungdomar säger till andra: ta livet av dig! Det här fenomenet väcker alltid känslor. Jag är väldigt orolig för det här samtalsklimatet och jag tycker att varken jag eller någon annan ska acceptera det här samtalsklimatet i vårt samhälle.

När jag ingriper och säger att det här inte är rätt sätt att tala till andra, blir kommentaren att det bara var ett skämt. Jag har försökt berätta för ungdomarna varför det inte är okej och hur skulle du själv känna om någon sa så till dig. Hur fult människor pratar med varandra nuförtiden och tyvärr lider en del av dem mer av denna typ av samtalskultur och de flesta av dem upplever förmodligen ensamhet och en känsla av att vara en outsider.”

Ilkka Göös, specialungdomsarbetsledare, Jyväskylä