Teologiska grunder

Den kristna människosynen

Den kristna läran om det okränkbara människovärdet och allas lika mänskliga rättigheter har sin grund i Bibeln (skapelseberättelserna i Gamla testamentet, Joh. 1:14, Gal. 3:26–28) och en Kristuscentrerad förkunnelse. Grunden för människosynen kan kännas igen både i Guds skapelseverk och i Kristi människoblivande (Biskopsbrev om Bibeln 2021). Gamla testamentet talar om rättigheter för de förtryckta och om Gud som den samhälleliga rättvisans Gud, som förutsätter ansvarighet av sitt folk och försvar av de utstötta.

I nya testamentet betonas människornas lika värde i Kristus, där man inte gör någon skillnad mellan man och kvinna eller jude eller grek (Gal. 3:28). Jesus identifierar sig med de fattiga och förryckta, med de sjuka och
utslagna (Matt. 25:31–46).

Den lutherska traditionen betonar Guds frälsande nåd, som påminner om att alla människor har skapats till Guds avbild och befriats av Kristus och att människans mänsklighet, människovärde och mänskliga rättigheter inte är en handelsvara.

Det odelade människovärdet är ett centralt värde inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.

Skapad

Enligt den kristna människosynen är varje människa skapad som Guds avbild och därför värdefull. Ett brott mot nästan är att agera mot Gud

Fallen

Den kristna läran om syndafallet påminner oss om att vi lever i en ofullkomlig värld, som ofullkomliga människor och en ofullkomlig kyrka. I den fallna verkligheten förverkligas inte allas lika människovärde.

Bibeln talar om rättigheter för de förtryckta och om Gud som den samhälleliga rättvisans Gud, som förutsätter ansvarighet av sitt folk och försvar av de utstötta. Samhällelig rättfärdighet innebär ett förverkligade av den rättvisa som Gud önskar, och är något som vi som kristna och kyrka kämpar för i en ofullkomlig verklighet.

Återlöst

Evangeliet är en kraft som bringar förändring. Enligt det kristna hoppet bryter det Guds rike som Jesus förkunnat fram redan i denna tid. Gud blev människa för att Guds skaparvilja ska kunna förverkligas i mänskligheten. Att leva som kristen innebär inte bara att vänta på frälsning i livet efter detta utan att leva i denna tid och bland de problem vi har här och nu, att bege sig dit där människovärdet är hotat.

Kyrkan är trons och kärlekens gemenskap. De kristna är kallade att handla med Guds kärlek som förebild. Kyrkan vittnar med sina ord och sitt liv om den treeniga Gudens frälsningsverk i förhållande till mänskligheten och hela skapelsen.

– Ett gemensamt vittnesbörd

Tre principer

Enligt evangelierna grundar sig människovärdesarbetet på

  1. Det dubbla kärleksbudet,
  2. Den gyllene regeln samt
  3. Principen om att de utstötta och fattiga kommer först

(t.ex. Luk. 4:16–20, 5 Mos. 24:17–20, Gud är de befriade slavarnas Gud – exodus).

Den kristna människosynen syns som ett förverkligande av kärleken och som en ömsesidighet. De kristna är kallade att bemöta nästan med en kärlekens attityd, som erkänner den andra människans person helt och villkorslöst.

Den gyllene regelns etik sätter var och en att rannsaka sig själv ur två olika perspektiv. Först måste man i egenskap av aktör förverkliga det som är gott för nästan. Ömsesidigheten människorna emellan ålägger den kristna att både bemöta sin nästa som en aktör och se sig själv som föremål för agerande. För det andra hindrar kravet på kärlek och ömsesidigheten människorna emellan den kristna från att sätta sig över den andra.

Den kristna kallas att bemöta sin nästa med respekt, uppskattning och kärlek, vilka är kännetecknen för en kristen livsstil. De tre attityderna som präglar bemötandet av nästan beskriver hur den kristna och kristna samfund och kyrkor bör agera i relation till var och en. Evangeliernas berättelser om Jesu undervisning och handlingar har inspirerat och styrt de kristna och de kristna samfunden till ett sådant agerande.

Den gyllene regeln

Med den gyllene regeln avses Jesu undervisning i Bergspredikan: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem.” (Matt. 7:12) Den gyllene regeln är central inom den kristna etiken som uppmanar oss att älska vår nästa. Ur den gyllene regeln kan man härleda följande principer som styr ett förverkligande av ömsesidigheten:

  • Ingen kan kräva något sådant av någon annan som man inte själv är beredd att göra.
  • Ingen kan förneka någon annan något som man själv anser sig berättigad till.
  • Ingen kan knyta förverkligandet av sina rättigheter eller erkännandet av sin egen identitet till ett krav på att få neka andra något baserat på deras egenskaper eller identiteter.

Det dubbla kärleksbudet

Det dubbla kärleksbudet presenteras i Bibeln som en sammanfattning av Guds lag: ”Älska Gud över allting och din nästa så som dig själv.” De tre första av de tio budorden instruerar människan att älska Gud över allt annat och de återstående sju instruerar henne att älska sin nästa såsom hon älskar och respekterar själv, sin egen person och sina egna rättigheter.

De sista blir först

Principen om de utslagnas och fattigas prioritet har formulerats inom den ekumeniska missiologin, men även inom den lutherska traditionen känner vi till samma uppmaning.

Kravet på kärlek till nästan gäller inte bara i nära relationer eller människor som är lätta att uppskatta utan också och i synnerhet dem som befinner sig i allra mest utsatt position, de föraktade, utstötta och marginaliserade.

I evangelierna visar Jesus medkänsla med dem som hamnat i marginalerna av det judiska samhället: spetälska som stämplats som orena (Mark. 1:40; Luk.17:12), mentalt sjuka (t.ex. Mark. 5:1–17) och tiggare (t.ex. Mark. 10:46). Jesus bjuder in ”fattiga och krymplingar, lytta och blinda” till en gemensam måltid (jfr Luk. 14:13).

Ett arbete för jämställdhet och likabehandling som grundar sig på evangeliet ska i första hand riktas dit där människovärdet är som mest hotat. ”Så skall de sista bli först.” (Matteus 20:16)

”Som kristna älskar vi alla, men vår kärlek ska först och främst rikta sig till samhällets små, fattiga, utslagna och ensamma: Så att vi som kristna ska betrakta världen med en sådan blick att vi ska se det heliga i den värld som Gud skapat och Kristus i vår nästa; i synnerhet i en lidande människas blick och livssituation.

Kontakten med de fattiga är viktig om inte rentav livsviktig för kyrkan. För när vi som kristna och som kyrka möter någon som är utvändigt eller invändigt fattig, då möter vi evangeliet.

De fattiga hjälper de kristna och kyrkan att höra det verkliga djupet i evangeliet. De kan avslöja Kristi ansikte för oss. Vårt liv genomgår en förnyelse när vi ser dem i ögonen.

Det finns inga hjälpare och hjälpta, utan systrar och bröder. De fattiga, ensamma och utslagna är systrar och bröder, vänner.”

– Uleåborgs stifts strategi fram till 2026.

Tillbaka till ingångssidan Öppna dörrar för alla

Tillbaka till toppen