Ibland är det nödvändigt att samarbeta med sakkunniga i social- och hälsobranschen. Därför är det viktigt att skapa kontakter på förhand till exempel med det lokala barnskyddet.
Det finns hjälpmedel för att identifiera och ingripa i fysisk otrygghet, till exempel nedanstående zoner som beskriver oro. Zonerna är avsedda för att strukturera de egna arbetsförhållandena, den aktuella situationen och behoven av samarbete. De ska inte användas som ett redskap för kategorisering eller registrering av människor eller familjer.
Personen upplever att en annan människa eller grupp har det bra ställt och att förhållandet till denna person fungerar bra. I detta fall upplever till exempel den som arbetar med ett barn att han eller hon har kunskaper och färdigheter att stödja barnets tillväxt och utveckling samt upptäcker att omständigheterna och det egna arbetet förlöper på ändamålsenligt sätt och ger önskade resultat.
Personen känner liten oro eller förundrar sig, till och med upprepade gånger. Personen litar ändå starkt på sina egna möjligheter att hjälpa. Arbetet och de önskade ändringarna i situationen kan ännu göras i huvudsak med varje parts egna metoder och behovet av särskilt samarbete är litet.
I denna situation upplever personen en växande oro, behöver mer stöd och kontroll i situationen, men är ofta samtidigt osäker på ”tillräckliga bevis” och kan vara rädd för att överdriva. Stöd och kontroll är inte motsatta åtgärder när målet är att främja en annan persons handlingskraft och livshantering. Syftet med stöd är att stärka positiva processer, syftet med kontroll är att begränsa negativa. Det avgörande är att personen inte görs beroende av varken stöd (”att hjälpa så att personen blir hjälplös”) eller kontroll (”att trycka ned personen så att han eller hon blir hjälplös”).
Den gråa zonen präglas av oklarhet (därför kallas den grå): det är oklart vem som slutligen är med i helheten och vem som gör vad, om det ändå är fråga om ett litet problem eller tvärtom ett större bekymmer och vad det egna bästa tillvägagångssättet är för att lösa problemhelheten. Det enda som är helt klart är att man inte kan bestämma över situationen och inte heller har full kontroll över den. Man kommer således inte ut ur den ”grå zonen” utan hjälp utan det behövs samarbete – och för att få till stånd samarbete behövs dialog, växelverkan.
En anställd upplever att han eller hon har provat alla utvägar och räknar med att det går dåligt för klienten, barnet, den unga eller familjen om en förändring inte fås till stånd genast. Den anställda bedömer till exempel att en person är i omedelbar fara. Oron kan växa från betydande till stor om problemsituationerna håller i sig och den anställda upplever att försöken inte leder till resultat. Man vill genast inkludera de nödvändiga samarbetspartnerna i verksamheten. Om stor oro väcks genast i början av arbetet tillämpas metoderna för krisarbete och nära samarbete utförs med nödvändiga parter.
Om det finns tillgång till ändamålsenligt och strukturerat krisarbete kan även stor oro lättas snabbt. Om sådana resurser inte är tillgängliga hamnar tjänstesystemet själv lätt i kris vid varje kris som uppstår.
Källa: thl.fi