De kristnas inverkan i världen fick sin början i Jerusalem omkring år 30. De första kristna ville berätta för alla vad de hade hört och sett. Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland inledde sin utåtriktade verksamhet på 1800-talet. Den har från första början organiserats via självständiga organisationer.
Förkunnandet av evangeliet och spridandet av det kristna budskapet fick sin början i Jerusalem omkring år 30. De första kristna ville berätta för alla vad de hade hört och sett. Evangeliet spred sig snabbt i den närmaste kretsen och längre bort, bland annat via förföljelserna av de kristna och via handelsmän. I enlighet med Jesu befallning reste apostlarna också längre bort, till olika delar av den kända världen.
År 300 hade det grundats församlingar överallt inom det Romerska riket, i de östra och nordliga delarna av Afrika, i de västliga och centrala delarna av Asien och på den Indiska subkontinenten. Till följd av Islams uppkomst blev kyrkorna i Afrika, Centralasien och på den Indiska subkontinenten efter 600-talet separerade från den västliga kristendomen. Den västliga kyrkan delades på 1000-talet i den ortodoxa och den romersk-katolska, med Konstantinopel dvs. Bysans och Rom som sina viktigaste centra. År 1300 hade kristendomen spritt sig till hela Europa.
På 1500-talet, i början av den nya tiden, kom européerna i kontakt med nya världsdelar i samband med upptäcktsresor. Man sände också iväg munkar och präster tillsammans med upptäcktsresande, soldater och handelsmän. Som ett resultat av 1500-talets katolska missionsarbete kom Central- och Sydamerika under kristendomens inflytande. Kristna församlingar uppkom också vid handelsplatserna längs Afrikas och Asiens kuster. Den ortodoxa kyrkans missionsarbete var inriktat på Sibirien, Alaska och Kina.
Reformationen på 1500-talet förnyade och delade kyrkan i Västeuropa. Under 1600-talet reste protestantiska präster och predikanter tillsammans med handelsfartyg och emigranter från Holland och Storbritannien till Afrika, Nordamerika och vissa asiatiska länder.
Starten för när en organiserad, luthersk kyrklig världsmission kom igång efter reformationen kan anses vara när de Halle-pietistiskt inriktade tyska lutheranerna Bartolomaeus Ziegenbalg (1682–1719) och Heinrich Plütschau (1677–1746) först prästvigdes i Köpenhamn den 11 november 1705 och därefter, som de första lutherska missionärerna och i egenskap av ”kungliga danska missionärer”, den 29 november 1705 steg ombord på fartyget Sophie Hedewig och reste till den danska kolonin Trankebar vid Ostindiens kust.
De kom inte fram till Trankebar förrän i juli 1706. Det lutherska missionsarbetet var således till en början inriktat på Asien, närmare bestämt den Indiska subkontinenten. Därefter spreds det lutherska missionsarbetet så småningom också i olika riktningar och till andra kontinenter.
En mer omfattande missionsverksamhet inleddes på 1700-talet på de pietetiska väckelserörelsernas initiativ. De som upplevt den religiösa brytningen bildade små cirklar som bland sig valde och sände ut missionärer. Dessa såg hela världen som sitt missionsfält och ville agera separat från de världsliga makthavarna. Det första missionssällskapet grundades i England 1792 av William Carey, som själv utförde missionsarbete i Indien. Missionssällskap grundades i olika länder från och med slutet av 1700-talet. Vid sidan av dessa fanns bibelsällskap som tryckte upp och distribuerade Bibeln på nya språk.
Under 1800-talet och första hälften av 1900-talet utvidgades det protestantiska missionsarbetet kraftigt på alla kontinenter. Samtidigt var de europeiska staternas koloniala herravälde som mest utbrett. Även om missionsarbetet ibland hade kopplingar till kolonialmakten, präglades relationerna mellan missionsarbetet och kolonialstyret oftast av spänningar. Man försökte införa europeiska traditioner i de nya kyrkornas liv, men med sin skolverksamhet och övriga verksamhet lade missionsorganisationerna också grunden för koloniernas självständighetsprocess.
I missionsarbetet ville man förutom att sprida evangeliet också ta hand om hela människan. Missionerna grundade skolor, sjukhus och andra institutioner. Jordbruket effektiviserades och missionsarbetet gav upphov till ett nytt sätt att leva och en ny kultur.
Efter andra världskriget började de europeiska staternas kolonier i Afrika och Asien så småningom bli självständiga. I de nya staterna övergick det skolväsende och den hälsovård som missionsarbetet skapat till staterna. De lokala kyrkorna blev också självständiga under missionsorganisationernas överinseende. Samarbetet fick nya former genom samarbetsavtal och byggandet av ett partnerskap som grundar sig på jämlikhet mellan kyrkorna kom igång.
Kristendomen kom till Finland under fredliga former från både Rom och Konstantinopel. Det har funnits kristna församlingar i Finland sedan början av det andra årtusendet.
År 1155 anses vara starten för den organiserade kristna verksamheten i Finland, då Sveriges kung Erik tillsammans med biskop Henrik enligt sägnen företog det första korståget till Finland. I och med reformationen övergick man i Finland – på kungens befallning – från romersk katolicism till lutheranism på 1500-talet.
Den första kända finländska missionären var timmermannen Matias Nyberg från Borgå, som utsänd av Herrnhutiska brödraförsamlingen reste till Surinam i Sydamerika 1756. Hans arbetsperiod blev dock kort, eftersom han dog kort efter att han kommit fram. Den första missionsorganisationen som sände ut missionärer, Finska Missionssällskapet, grundades 1859. Missionssällskapets grundande inföll under 1800-talets årtionden av nationell väckelse.
Grundandet av Missionssällskapet var en både kristen och samhällelig verksamhet. Under den ryska maktens tid var det ekonomiska läget svagt i Storfurstendömet Finland. Missionsarbetet gav en kanal för internationella möjligheter och verksamheten hade folkets och väckelserörelsernas stöd. Senare har det uppkommit flera andra organisationer som också har fått status som en av kyrkans missionsorganisationer.
Att hjälpa hela människan har hela tiden varit centralt i det finländska missionsarbetet. Vid sidan av förkunnelsen utförde man sjukvårds- och undervisningsarbete samt såg till människornas materiella behov.
“Tro inte att vårt jobb bara är att predika och undervisa. Korna måste tas om hand, likaså åkrarna. Alltså måste man vara mjölkpiga, jordbrukare, kökspiga, tvättgumma, lapperska, skomakare, skräddare, snickare, sågare, snöpare och så vidare. (Martti Rautanen, 1870)
I praktiken inleddes det finländska missionsarbetet i slutet av 1860-talet, då Missionssällskapets första missionärer skickades till Amboland, nuvarande Namibia. Bland dessa fanns Ingermanlandsfödde Martti Rautanen (1845–1926). Rautanen verkade bland annat som ledare för missionsstationen, bibelöversättare och inom undervisning och fostran. Han var också en psalmdiktare och etnolog som respekterade ambolänningarnas egen kultur.
Missionsarbetet innebar också starten för en växelverkan mellan kulturerna. Missionärerna influerade de samtida uppfattningarna om utomeuropeiska kulturer genom att publicera lättillgängliga verk och berättelser i missionssällskapens tidningar och genom att i hemlandet delta i missionsevenemang och utställningar för att samla in medel för missionsarbetet. Med en nutida måttstock innehöll dessa berättelser mycket överlägsenhet och fördomsfullhet, men verksamheten kan ändå anses ha berett vägen för de finländska frivilligorganisationernas internationella verksamhet i utvecklingsländerna. Kyrkorna var föregångare till det statliga utvecklingssamarbetet.
Många missionärer tog med sig föremål som de själva använt till hemlandet, andra samlade systematiskt ihop omfattande samlingar. De var mycket insatta i språket och traditionerna hos dessa människor och folkslag som de levde tillsammans med i åratal, och när föremålen hamnade på museum kunde de bidra med värdefulla bakgrundsfakta om dem.
De finländska missionärerna har inte varit undantagna från de tankemodeller som präglade deras tid. Man var benägen att kalla Afrika för en ”mörk” världsdel och ambolänningarna för ”barn i behov av fostran” – åtminstone i de brev och berättelser som sändes till Finland. I enlighet med det tankesätt som allmänt rådde i Europa såg finländarna det som sin uppgift att civilisera lokalbefolkningen. Trots detta var deras liv i många vardagliga aspekter knutna till det liv som människorna i området levde. Tillsammans upplevde man dåliga regn och sjukdomsspiraler, tillsammans letade man efter sätt att bygga upp församlingslivet, tillsammans arbetade man till gagn för kyrkan.
På egen hand hade finländarna inte kunnat åstadkomma just någonting, men tillsammans med lokala arbetskamrater började man så småningom lära ut läskunnighet, vilket ledde till ett skolväsende och utbildning av egna lärare och man började vårda sjuka vilket så småningom ledde till sjukhus med egna anställda.