I Finland gäller allmän vittnesplikt, vilket innebär att en person som blir kallad att vittna är skyldig att göra det. I lagstiftningen finns några undantag från detta. För att utredning av sanningen överhuvudtaget ska gagna samhället måste åtgärder som tillämpas för att klarlägga sanningen vara rättvisa och stå i rätt proportion till den nytta som uppnås.
Att sanningen klarläggs och domen är rättvis främjar allmänhetens tilltro till rättsväsendet, men samtidigt naggas förtroendet i kanterna om de metoder som tillämpas vid utredningen kraftigt kränker den personliga integriteten. Genom de förbud som kringskär klarläggandet av sanningen skyddas våra värderingar. Vid t.ex. vittnesförbud måste man avgöra vilka värderingar som är så viktiga att de måste skyddas till och med på bekostnad av sanningsprincipen. Som sådana värderingar har ansetts statens intresse, nationalekonomiska intressen, etiska aspekter, förtroendeskydd, tjänsteintresse och humanitära aspekter.
Den kränkning av ett rättsobjekt som orsakats genom ett brott mot vittnesförbudet kan vara till mycket större förfång för rättsordningen än den ursprungliga kränkning av ett rättsobjekt (t.ex. ett brott som begåtts) som utgör föremål för rättegången. Dylika vittnesförbud har sålunda en viktig skyddande uppgift.
I 17 kap. 16 § i rättegångsbalken konstateras det att särskilda bestämmelser gäller i fråga om tystnadsplikt i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och den ortodoxa kyrkan i Finland. Enligt 7 kap. 9 § 2 mom. i kyrkolagen får en präst när han eller hon hörs som vittne inte röja det som anförtrotts vid enskild bikt eller själavård.
En präst som hörs som vittne får inte röja det som anförtrotts honom eller henne vid enskild bikt eller själavård, och inte heller vem som har anförtrott sig. Även om rättegångsbalken bara nämner präster tillämpas momentet även på lektorer i tjänst.
Vid granskning av tystnadspliktens innehåll och omfattning bör man notera att tystnadsplikten självfallet endast gäller sådant som prästen fått kännedom om vid bikt eller själavård. Absolut tystnadsplikt gäller alltså inte alla samtal med en präst. Prästen kan i sitt arbete föra samtal som varken är bikt eller själavård.
I 17 kap. 23 § i rättegångsbalken föreskrivs det att en person som vägrar vittna ska uppge grunden för sin vägran.
Enligt 17 kap. 12 § i rättegångsbalken förhindrar tystnadsplikten tjänstemän och offentligt anställda arbetstagare samt de som utövar offentlig makt eller sköter ett offentligt förtroendeuppdrag och andra personer som enligt 23 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet har tystnadsplikt från att vittna om innehållet i handlingar som ska hemlighållas. Enligt 8 kap.1 § 2 mom. 3 punkten i kyrkolagen tillämpas på rätten att få uppgifter ur myndigheternas personregister och på annat utlämnande av personuppgifter ur dessa personregister i övrigt lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet.
Vid granskning av tystnadspliktens innehåll och omfattning bör man notera att tystnadsplikten självfallet endast gäller sådant som prästen fått kännedom om vid bikt eller själavård. Absolut tystnadsplikt gäller alltså inte alla samtal med en präst. Prästen kan i sitt arbete föra samtal som varken är bikt eller själavård. Exempelvis samtal med präster som arbetar i familjerådgivningen är i regel sådana. Ett undantag är situationer där klienten uttryckligen önskat samtal med en präst och de övriga kriterierna för själavårdssamtal uppfylls.
En präst kan få veta saker utanför arbetet, t.ex. som ögonvittne, varvid han eller hon givetvis är vittnesskyldig på samma sätt som vem som helst. Problem med gränsdragningen kan uppstå när en präst lika väl har kunnat få kännedom om något som vän, bekant, släkting eller granne som i egenskap av präst. Det är inte alltid klart om något har berättats för honom eller henne uttryckligen i egenskap av präst och om samtalet avses vara konfidentiellt. Det kan vara lättare att berätta sådant som tynger sinnet för en bekant präst, särskilt i en mindre officiell situation. Även i sådana fall kan prästen ha fått förtroendet uttryckligen som präst, enskilt och konfidentiellt, varvid det är fråga om ett samtal som ska betraktas som själavård och som därmed omfattas av bikthemligheten.
Om en präst av en händelse blir vittne till ett brott gör prästtjänsten inte honom eller henne jävig att vittna, utan vittnesplikten gäller på samma sätt som för alla andra. Tolkningssituationer kan även i sådana fall uppstå om prästen ursprungligen fått kännedom om saken på annat sätt än vid bikt eller själavård, men personen senare kommer för att tala med prästen om samma sak. Om detta sker i avsikt att avgränsa bevismaterialet (t.ex. om en knivhuggare lägger märke till att den förbipasserande som såg mordet är en präst i tjänstedräkt och senare uppsöker samma präst för att bikta sig i avsikt att göra vittnet jävigt) uppstår inget vittnesförbud, eftersom tystnadsplikten inte får utnyttjas i lagstridigt syfte.
Tolkningen är svårare om en präst av en händelse hör sin medarbetare förolämpa en annan anställd och denne senare kommer för att uppriktigt tala om det dåliga arbetsklimatet i själavårdande syfte. Kan prästen då vittna i en eventuell ärekränkningsrättegång? En präst kan inte vittna i ärenden som framkommit vid själavård, men nog om sådant som han eller hon av en slump hört och sett tidigare, dvs. sådant som han eller hon inte fått kännedom om vid bikt eller själavård. Detta gäller trots att prästen kan ha hört talas om samma sak på nytt i samband med själavård. Observera också att det ingår i en chefs ansvar att ingripa i trakasserier på arbetsplatsen. Tystnadsplikten gäller när en präst ska vittna under en förundersökning, i civil-, förvaltnings- och straffprocesser samt vid förvaltningsförfarande. Det är uttryckligen fråga om tystnadsplikt och inte om rätt att tiga. När det är fråga om bikt eller själavård har prästen inget val, till skillnad från t.ex. den åtalades nära anhöriga som kan vägra att vittna om de så önskar.
Eftersom en präst har absolut tystnadsplikt vid bikt och själavård kan den inte upphävas genom den biktandes eget samtycke. En läkare eller någon annan yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården får inte vittna om känsliga uppgifter om en enskild persons eller familjs hälsotillstånd eller någon annan hemlighet som gäller en enskild person eller familj och som han eller hon har fått kännedom om på grund av sin ställning eller uppgift, om inte personen ger sitt samtycke till det (rättegångsbalken 17:14).
Denna skillnad i det yrkesbaserade vittnesförbudet beror på att tystnadsplikten för hälso- och sjukvårdspersonal har föreskrivits till skydd för patienten. Vittnesförbudet tjänar inget annat intresse, varför patientens samtycke naturligtvis upphäver det.
Om en präst som kyrklig tjänsteinnehavare på något annat sätt än vid bikt eller själavård har fått kännedom om sådant som enligt lag är sekretessbelagt jämställs prästens tystnadsplikt med den som gäller för personal inom hälso- och sjukvården. Tystnadsplikten viker alltså i sådana fall vid samtycke. I dessa fall övergår tystnadsplikten genom samtycke till vittnesplikt.
Tystnadsplikten för präster är inte uteslutande en fråga om att skydda den som anförtrott sig utan handlar på ovan nämnda sätt även om religionsutövning. Eftersom prästen vid bikt eller själavård har hört det som anförtrotts honom eller henne som Guds representant är tystnadsplikten inte endast ett ömsesidigt avtal mellan prästen och individen om att samtalet är konfidentiellt. Prästens bikthemlighet får inte brytas ens vid redan begångna grova brott, vilket är möjligt t.ex. i fråga om läkarens tystnadsplikt.
Vid bikt och själavård kan det uppstå behov av konsultation. Den som berättar om sina angelägenheter för en präst kan också behöva hjälp av någon annan sakkunnig, t.ex. en läkare. Tystnadsplikt enligt bikthemligheten är till denna del inget hinder för att på bästa möjliga sätt hjälpa en människa som behöver hjälp. Om personen samtycker till det eller ber prästen vidarebefordra uppgiften om hjälpbehovet kan och ska prästen göra detta. Dettas innebär emellertid inte att prästen får röja sådant som anförtrotts honom eller henne i större utsträckning än vad som är absolut nödvändigt för uppdraget. Om prästen t.ex. meddelar sjukhusets läkare att personen har ångest och är i uppenbart behov av vård innebär det inte att prästen bryter mot bikthemligheten.
Om en präst utses till vittne i fråga om omständigheter som omfattas av tystnadsplikten måste han eller hon infinna sig i rätten och avge försäkran (rättegångsbalken 17:44). Prästen ska dessutom enligt 17 kap. 23 § i rättegångsbalken styrka sin vägran med sannolika skäl. Detta innebär att prästen vid behov ska bevisa att han eller hon är präst och har hört talas om saken antingen vid bikt eller själavård. Bestämmelser om rätten och skyldigheten att vägra vittna finns i 17 kap. 16 § 2 mom. i rättegångsbalken, enligt vilket särskilda bestämmelser gäller i fråga om tystnadsplikt i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland (KL 7:9) och den ortodoxa kyrkan i Finland.
En präst som kallats som vittne kan lätt och tillförlitligt bevisa sig vara präst. Däremot är det svårare för prästen att utan att bryta bikthemligheten bevisa att han eller hon hört om saken uttryckligen i sin ställning som präst vid bikt eller själavård. Alla dessa kriterier måste uppfyllas för att tystnadsplikt som kan jämställas med bikthemligheten ska gälla. I praktiken torde det räcka att rättens ordförande meddelas om att det är fråga om omständigheter som omfattas av bikthemligheten.
Skyldigheten att avge försäkran (rättegångsbalken 17:44) beror på att tystnadsplikten endast gäller bikthemligheter och sådant som framkommit vid själavård. En präst kan känna till omständigheter som inte omfattas av bikthemlighetens tystnadsplikt och i vilka han eller hon har vittnesplikt på samma sätt som vilket annat vittne som helst. Genom vittnets försäkran kan dessa kategorier skiljas från varandra på ett tillförlitligt sätt. Genom att avge försäkran förbinder sig prästen att i saken berätta allt som inte berörs av bikthemligheten eller den lagstadgade tystnadsplikten.
Rättens ordförande ska se till att en präst inte hörs om sådant som omfattas av bikthemligheten. Ordföranden ska höra sig för om omständigheter som enligt lagen förpliktar ett vittne att vägra vittna. Ordföranden ska också, när det finns anledning till det, påpeka för vittnet om hänvisningen i 17 kap. 16 § i rättegångsbalken till bestämmelserna om bikthemlighet i 7 kap. 9 § i kyrkolagen. En präst som är tjänsteinnehavare i en församling eller kyrklig samfällighet är bunden av 17 kap. 12 § i rättegångsbalken, som reglerar skyldigheten för tjänstemän och offentligt anställda arbetstagare samt de som sköter ett offentligt förtroendeuppdrag att inte vittna om sådant som ska hemlighållas för en part (rättegångsbalken 17:12)
Samtycke från den som anförtrott sig upphäver inte prästens tystnadsplikt när det gäller bikt eller själavård. Inte ens intresset för utredning av ett grovt brott (maximistraff sex års fängelse eller mera) åsidosätter bikthemligheten.
För närvarande är det i vårt samhälle endast präster eller lektorer i tjänst som vem som helst kan vända sig till för att berätta om sina angelägenheter i vilken situation som helst. Den som anförtror sig behöver inte vara rädd för att tvingas avslöja sina angelägenheter t.ex. i en rättegång. Samhället har i sin lagstiftning berett sina medborgare denna möjlighet.
Inte heller behöver t.ex. den åklagades närstående tänka att de under samtal med en präst vid bikt eller själavård samtidigt röjer den närstående gärningsmannen. De behöver inte heller fundera över om det är moraliskt rätt att ge prästen samtycke till att röja uppgifterna för andra. Oberoende av samtycke har prästen tystnadsplikt i fråga om sådant som framkommit vid bikt eller själavård.
I 7 kap. 9 § 3 mom. i kyrkolagen föreskrivs det att om någon vid enskild bikt eller vid själavård yppar att ett sådant grovt brott är som enligt allmän lag måste anmälas är på färde, ska prästen uppmana personen i fråga att underrätta myndigheterna eller den som hotas av brottet. Om personen i fråga inte är villig att göra detta, ska prästen informera myndigheterna om saken i den omfattning det är möjligt utan att personen direkt eller indirekt blir avslöjad.
Bestämmelser om påföljderna för att låta bli att anmäla ett grovt brott finns i 15 kap. 10 § i strafflagen. Sådana brott är folkmord, förberedelse till folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, förberedelse till aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot förbudet mot infanteriminor, äventyrande av Finlands suveränitet, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri, grovt spioneri, högförräderi, grovt högförräderi, våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, rån, grovt rån, människohandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, brott enligt 34 a kap. 1 § som begåtts i terroristiskt syfte, grov miljöförstöring och grovt narkotikabrott
I strafflagens 15 kap. 10 § föreskrivs det också att den som vet att ett grovt brott är på färde, men underlåter att i tid medan brottet ännu kan förhindras underrätta myndigheterna eller den som hotas av brottet, om brottet eller ett straffbart försök därtill sker, för underlåtenhet att anmäla grovt brott ska dömas till böter eller fängelse i högst sex månader.
Till straff för underlåtenhet att anmäla grovt brott döms dock inte den som för att förhindra brottet borde ha angivit sin make eller tidigare make eller sin nuvarande sambo, ett syskon eller en släkting i rätt upp- eller nedstigande led, eller borde ha angivit en person till vilken han eller hon har någon annan nära relation som är jämförbar med ett parförhållande eller med släktskap.
Underlåtenhet att anmäla ett grovt brott som är på färde fyller i sig rekvisiten för ett brott. Detta gäller även sådant som framkommit vid bikt eller själavård, men med den avgränsningen att prästen eller lektorn i första hand ska uppmana personen att själv anmäla saken. Om personen inte samtycker till detta ska prästen eller lektorn själv anmäla saken till myndigheterna. Anmälan ska göras så att den berörda parten (den biktande) inte ens indirekt framgår. Om prästen inte anmäler saken utan håller den för sig själv är han eller hon skyldig till brott.
Anmälningsplikten gäller endast de brott som uttryckligen räknas upp i bestämmelsen. Dessutom bör det beaktas att det är fråga om anmälan på förhand. Ingen är juridiskt skyldig att anmäla brott som redan begåtts. Däremot kan anmälningsplikt uppkomma med stöd av andra lagar (barnskyddslagen, socialvårdslagen osv.).
Anmälningsplikten i fråga om de ovan uppräknade grova brotten grundar sig på att anmälan syftar till att förhindra effekterna av brottet. Om brottet redan begåtts gäller ingen anmälningsplikt för dessa brott heller. Om exempelvis A vid bikt eller själavård berättar att han eller hon dödat B och brottet redan begåtts, har prästen ingen juridisk skyldighet eller ens rätt att meddela myndigheterna om detta. Situationen är en annan om gärningen redan begåtts men följderna ännu kan förhindras. Då uppstår anmälningsplikt. Om exempelvis A berättar att han eller hon skickat en brevbomb till B i avsikt att döda, men brevet ännu inte kommit fram, kan följden av brottet ännu förhindras och anmälningsplikt uppstår.
För att anmälningsplikt ska uppstå vid grova brott ska brottet vara på färde. Detta innebär att parten blivit övertygad om att brottet verkligen kommer att begås. Om det är självklart att en person inte i verkligheten planerar t.ex. att döda någon utan endast har låtit detta undslippa sig i vredesmod vid bikt uppstår ingen anmälningsplikt.
Gränsfall kan uppstå om man inte kan vara säker på huruvida personen verkligen kommer att omsätta sitt hot i praktiken. Grundprincipen är att anmälningsplikt gäller när en normal, förnuftig människa har en motiverad oro för att något mycket väl kan tänkas inträffa i framtiden men det ännu finns en möjlighet att förhindra detta. I så fall undviker en präst eller lektor att själv bli anklagad för underlåtenhet att anmäla grovt brott, men gör sig samtidigt inte heller skyldig till osann angivelse. Anmälningsplikt kan också uppstå när ett brott redan har begåtts men man genom angivelse kan förhindra att den brottsliga verksamheten fortsätter.
Europarådets konvention om skydd för barn mot sexuell exploatering och sexuella övergrepp (CETS 201) trädde i kraft 2010. År 2011 undertecknade Finland Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet. Konventionens artikel 36 anger en skyldighet att kriminalisera sexuellt våld, inklusive våldtäkt. I konventionen definieras avsikt särskilt via personens samtycke. Enligt ratificeringsgruppen (2013) kunde Finlands lagstiftning anses uppfylla skyldigheterna enligt artikeln redan då, men kraven enligt konventionen behövde beaktas i samband med beredningen av lagändringar. (RP 216/2013).
I Finland inleddes beredningen av totalreformen av 20 kap. i strafflagen, som gäller sexualbrott, 2019. Arbetsgruppen hade till uppgift att övergripande bedöma reformbehovet i lagstiftningen och utarbeta förslag till ny reglering. Lagen om ändring av strafflagen (723/2022) trädde i kraft 2023.
Den centrala ändringen var att bestämmelserna om grunden för våldtäktsbrott ändrades till samtycke. Bestämmelserna om sexualbrott mot barn under 16 år avskildes i huvudsak från bestämmelserna om vuxna. Skyddet för barns integritet och ostörda utveckling stärktes genom att man stiftade om våldtäkt av barn och sexuellt övergrepp mot barn som nya brott. Dessutom skyddas barn som fyllt 16 men inte 18 år fortfarande genom specialbestämmelser som är mer omfattande än bestämmelserna om vuxna. De nya brottsrekvisiten innebar att området för gärningar som ska bestraffas som sexualbrott utvidgades. Straffskalan för sexualbrott blev strängare i synnerhet när det gäller brott mot barn.
Den här ändringen påverkade också prästernas anmälningsplikt i samband med bikthemligheter. I 7 kap. 9 § 3 mom. i kyrkolagen föreskrivs det att om någon vid enskild bikt eller själavård yppar att ett sådant grovt brott som enligt allmän lag måste anmälas är på färde, ska prästen uppmana personen i fråga att underrätta myndigheterna eller den som hotas av brottet. Är personen inte villig att göra det, ska prästen i god tid och med iakttagande av varsamhet ge saken till känna för myndigheterna på ett sådant sätt att den som har anförtrott saken inte direkt eller indirekt blir röjd.
I strafflagens 15 kap. 10 § föreskrivs det om underlåtenhet att anmäla grova brott, bl.a. våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn och grovt sexuellt övergrepp mot barn.
Därmed utvidgar den ändrade lagstiftningen också prästens anmälningsplikt i fråga om vissa brott. Vissa brott mot barn kunde vara lindriga ännu 2022 men blev i och med den ändrade lagstiftningen grova och förpliktar prästen att agera enligt anmälningsplikten.
Vid bikt eller själavård kan det vara svårt att avgöra när det är fråga om en handling riktad mot barn som förutsätter anmälan. I och med att bestämmelsernas syfte är att förhindra grova brott är det bättre att anmäla än att låta bli i situationer då den anmälningsskyldige har svårt att avgöra. Sexualbrott mot barn är sällan brott av engångskaraktär. Anmälningsplikten kan anses utsträcka sig till fall där fortsatt brottslig verksamhet bör förhindras. I bedömningen finns det skäl att alltid beakta barnets intresse och behovet av barnskydd och tröskeln att iaktta anmälningsplikten ska därför vara låg. Med hänsyn till barnskyddsmålet finns det skäl att också hålla låg tröskel för bedömning av brottsformen.
När anmälningsplikt uppstår förlorar en tilltänkt brottslig handling som framkommit vid bikt eller själavård det skydd bikthemligheten ger. Däremot få den person som biktat sig eller deltagit i ett själavårdssamtal inte heller nu röjas. Av denna anledning varierar det från fall till fall vilka uppgifter i ärendet som kan anmälas för myndigheterna. Om t.ex. den biktande eller den som sökt själavård är den som planerar handlingen kan den tilltänkta handlingen och dess mål anmälas. Om informationen fås av offret kan man förutom handlingen även anmäla namnet på den person som misstänks för handlingen.
För att anmälningsplikten enligt 15 kap. 10 § i strafflagen ska tillämpas bör följande synpunkter beaktas:
Man bör också komma ihåg att det är straffbart att låta bli att göra anmälan i ett fall då anmälningsplikt har uppstått och att detta även gäller präster och lektorer.
Alla samtal med en präst omfattas inte av bikthemligheten, och för dem gäller samma anmälningsplikt som för övriga församlingsanställda.
I avsnittet Den övriga lagstiftningens effekter för de församlingsanställdas tystnads- och anmälningsplikt i den här publikationen behandlas sådan lagstiftning som under vissa förutsättningar berättigar myndigheterna att få ta del av sekretessbelagda ärenden. Om en präst eller en lektor i tjänst vid bikt eller själavård har fått kännedom om något sekretessbelagt kan de inte lämna ut sådana uppgifter som speciallagstiftningen ger rätt att begära. Om en präst eller en lektor i tjänst har fått kännedom om något sekretessbelagt på annat sätt uppstår informationsplikt på samma sätt som för kyrkans övriga anställda.
Det här avsnittet gäller präster som arbetar i särskilda tjänster hos kyrkan, såsom sjukhuspräster, omsorgspräster, studentpräster, fängelsepräster och militärpräster.
Sjukhuspräster som arbetar inom social- och hälsovården är en del av det yrkesövergripande teamet som deltar i vården av en patient. Sjukhussjälavård är existentiellt, psykiskt och andligt stöd samt stöd i etiska frågor för patienter och deras närstående. Den genomförs i huvudsak som samtalsstöd. Till sitt innehåll kan sjukhussjälavården behandla religiösa frågor eller den psykiska verkligheten.
Sjukhusprästerna representerar värderingarna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland men den som blir hjälpt behöver inte vara bunden vid dessa.
I kyrkans arbete bland funktionsnedsatta vilar tyngdpunkten på att möta personen på ett övergripande sätt i frågor kring det andliga livet och kristen fostran. Prästerna i arbetet med funktionsnedsatta, som kallas omsorgspräster, samarbetar med välfärdsområdena och andra aktörer som producerar tjänster för personer med intellektuell funktionsnedsättning.
Sjukhusprästerna och omsorgsprästerna är präster eller lektorer i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och har den specialutbildning (60 sp) som krävs för uppgiften. Många sjukhuspräster har arbetshandledarutbildning och terapistudier samt krisarbetskompetens. En del är också utbildade psykoterapeuter.
Sjukhusprästerna och omsorgsprästerna är anställda hos kyrkan och samarbetar i sina prästtjänster med den hälso- och socialvårdspersonal som deltar i vården av patienten eller brukaren. Uppgiften för sjukhuspräster och omsorgspräster kan också skötas av diakoniarbetare i kyrkan som har fått specialutbildning för sjukhussjälavårdare, dvs. sjukhusdiakoner.
Samtal med en sjukhuspräst är konfidentiella. Konfidentialiteten är viktig för den som samtalar med en sjukhuspräst. Den gör det möjligt att också tala om svåra saker. Sjukhusprästen gör inga anteckningar i patienthandlingarna. Han eller hon kan berätta för vårdteamet om sina samtal med patienten endast med patientens tillstånd. Anteckning om att ett samtal med sjukhusprästen ägt rum införs i patienthandlingarna, men inte uppgifter om samtalets innehåll. I sitt arbete följer sjukhusprästerna lagstiftningen om religionsfrihet och individens självbestämmanderätt. Detsamma gäller omsorgsprästerna.
En del samtal som förts med en sjukhuspräst eller en omsorgspräst omfattas av bikthemligheten enligt kyrkolagen. Alla konfidentiella samtal med en präst är dock inte bikt eller själavård, och absolut tystnadsplikt tillämpas inte automatiskt på dem. Den som samtalar med en sjukhuspräst framför ofta själv att ärendet är konfidentiellt och försäkrar sig om prästens tystnadsplikt.
För diakoniarbetare och andra anställda i kyrkan som arbetar inom social- och hälsovården gäller i fråga om tystnadsplikt det som föreskrivits för kyrkans övriga anställda.
Studentprästerna betjänar både de studerande och personalen vid läroanstalterna, oberoende av åskådning. De har ofta avtalsbaserat samarbete med läroanstalterna och tyngdpunkten i deras arbete vilar på att stödja både de studerandes och personalens välbefinnande och samhörighet. Läroanstalternas präster och andra kyrkliga medarbetare samarbetar med anstalterna och strävar efter att främja deras pedagogiska och sociala ambitioner. Detta får dock inte, varken för prästerna eller för de andra kyrkliga tjänsteinnehavarna, innebära att tjänsten jämställs med de tjänster som innehas av läroanstaltens övriga personal. Studentprästerna är t.ex. inte yrkespersoner inom hälso- och sjukvården och inte heller kuratorer.
De arbetar i första hand i sina prästtjänster. Deras uppgifter och roll är att tjänstgöra som själavårdare. Därmed omfattas deras uppgift av bikthemligheten. I praktiken innebär detta personliga själavårdssamtal med människor som ber om sådana. Alla samtal är inte själavårdande, men samtal med en studentpräst är konfidentiella om inget annat överenskoms.
Bestämmelser om fängelseprästernas tjänster finns i kyrkoordningen, där 8 kap. 17 § anger att ”Fängelsepräster lyder under domkapitlet i fråga om de skyldigheter som hör till prästämbetet. Domkapitlet tillsätter en prästtjänst som inrättats vid ett fängelse efter att ha förklarat tjänsten ledig och efter att ha fått ett utlåtande om de sökande av den behöriga myndigheten. Domkapitlet förordnar vid behov någon att sköta tjänsten interimistiskt eller en vikarie.” I statsrådets förordning om Brottspåföljdsmyndigheten regleras Brottspåföljdsmyndighetens uppgifter och organisation, till vilka även fängelseprästernas tjänster hör som tjänster hos Brottspåföljdsmyndigheten. Därmed är fängelseprästerna underställda domkapitlet i frågor som gäller prästämbetet, men fängelseledningen och Brottspåföljdsmyndigheten i egenskap av tjänsteinnehavare i fängelset.
Eftersom prästerna är underställda två olika förvaltningar åläggs de tystnadsplikt från bägge. I prästämbetet gäller bikthemligheten på samma sätt som för alla präster. En stor del av fängelseprästernas arbete är själavård. Själavårdens betydelse har också beaktats i FN:s minimiregler för fångvården (1955, reviderade 2016), som ratificerats av Finland. Enligt reglerna (41:1–2) ska en kompetent representant för trossamfundet utses till anstalten, om där finns tillräckligt många fångar som hör till det. Om antalet fångar är tillräckligt stort och omständigheterna tillåter det, bör en själavårdare anställas på heltid.
Den kompetenta representant som godkänts som eller utsetts till själavårdare enligt ovanstående ska få hålla regelbundna gudstjänster och vid lämpliga tidpunkter ensam få besöka de fångar som hör till trossamfundet i själavårdsärenden. Även Europarådets fängelseregler (2006) innehåller motsvarande anvisningar om både offentlig religionsutövning och rätten att träffa en själavårdare (företrädare för religionen). I enlighet med dessa internationella konventioner ska enligt 11 kap. 3 § i fängelselagen (767/2005) och 7 kap. 2 § i häktningslagen (768/2005) fångarna ges möjlighet att träffa en själavårdare eller annan företrädare för det egna trossamfundet.
Fångarnas rätt till själavård och rätten att arbeta med själavård för fängelsepräster och andra behöriga företrädare för de religiösa samfunden tryggas genom ovannämnda författningar. Konfidentialiteten i prästernas eller de övriga företrädarnas verksamhet regleras på samma sätt som konfidentialiteten för andra präster och företrädare i motsvarande ställning. Därmed har kyrkolagen företräde i fråga om prästerna och kan inte ändras eller upphävas genom myndigheternas (t.ex. Brottspåföljdsmyndighetens, fängelsets, polisens m.fl.) föreskrifter, anvisningar eller avtal.
En fängelsepräst får också i andra än själavårdande situationer kännedom om sådant som inte omfattas av bikthemligheten. Det kan t.ex. handla om uppgifter som erhålls från klientinformationssystem och andra handlingar eller uppgifter som erhålls i andra än prästuppgifter. Eftersom fängelseprästerna hör till fängelsepersonalen kan de också ha uppgifter som inte grundar sig på prästämbetet, t.ex. uppgift att delta i fängelsets rehabiliterande verksamhet och förvaltning (t.ex. arrangemang inför religionsutövning där prästen själv inte är verksam som själavårdare). I dessa fall omfattas prästen som tillhörande personalen vid Brottspåföljdsmyndigheten inte av bikthemligheten utan av personalens tystnads- och sekretessplikt. Innebörden anges i Brottspåföljdsmyndighetens skriftliga förbindelse om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande, som grundar sig på Finlands och EU:s lagstiftning och som den berörda parten bekräftar med sin underskrift. Förbindelsen skyddar de sekretessbelagda uppgifter som de som arbetar i fängelserna erhåller och inte får lämna ut till utomstående. I andra uppgifter än de som hör till prästämbetet omfattas fängelseprästerna enligt förbindelsen av övrig lagstiftning, och i själavårdande uppdrag som hör till prästämbetet har kyrkolagen företräde.
Ofta måste man av praktiska skäl beakta olika lagar. Problemen med tystnadsplikten i fängelserna hänför sig ofta till frågan om hur en präst kan agera som själavårdare i enlighet med kraven enligt bikthemligheten och samtidigt arbeta för fångarnas bästa i andra uppgifter som anställd vid anstalten och utnyttja uppgifter om fångarna som han eller hon erhållit i andra sammanhang. Det väsentliga är då att ordna t.ex. registreringen och behandlingen av uppgifter om fångarna så att bikthemligheten inte äventyras. Det centrala kriteriet är informationskällans karaktär. Har uppgifterna erhållits under konfidentiella samtal med prästen eller på annat sätt? Innehållet i ett konfidentiellt samtal är inte avgörande för frågan om vilka samtal som ska betraktas som själavård, inte heller situationen. Ett samtal kan vara särskilt överenskommet eller uppstå spontant t.ex. när prästen rör sig på avdelningarna och en fånge ber om enskilt samtal vilket då ordnas.
För diakoniarbetare i fängelserna gäller vad som föreskrivits om tystnadsplikt för kyrkans övriga anställda. Fängelsediakonerna arbetar liksom fängelseprästerna främst med själavårdande uppdrag. Skillnaden mellan fängelsepräster och fängelsediakoner när det gäller bikthemligheten är densamma som den allmänna skillnaden mellan präster och innehavare av diakonitjänster.
I fängelserna och i militären är prästtjänsterna tjänster hos respektive anstalt. Försvarsmaktens evangelisk-lutherska militärpräster arbetar bland Försvarsmaktens och Gränsbevakningsväsendets beväringar, personal, reservister och personal i internationella uppdrag samt i Natoländernas beväpnade styrkor. Militärprästerna är statliga tjänstemän men omfattas av den tystnadsplikt enligt bikthemligheten som föreskrivs i kyrkolagen på samma sätt som alla andra prästvigda.
Den tystnadsplikt som gäller för bikt och själavård förpliktar prästen att behandla allt som kommit upp vid själavårdssamtal som absolut sekretessbelagt. På anstalterna kan man inte ändra på denna modell utan att samtidigt göra intrång på biktens och själavårdens utgångspunkter. En enskild präst har inte rätt att själv ändra definitionen av sin tystnadsplikt och enskilda anstalter eller myndigheter har inte heller rätt att genom sina egna bestämmelser eller avtal upphäva tystnadsplikten.