Tystnads- och anmälningsplikten för församlingsanställda regleras förutom i kyrkans egen lagstiftning också i den övriga lagstiftningen. I detta avsnitt behandlas särskilt de bestämmelser i den övriga lagstiftningen som kan ha effekter för de församlingsanställdas tystnads- och anmälningsplikt. Därtill kan enskilda arbetsområden och anställda också omfattas av andra lagar och deras bestämmelser om anmälningsplikt. Ett exempel på sådana bestämmelser är 48 d § i lagen om grundläggande utbildning (628/1998), som reglerar rätten till en trygg miljö och studiesociala förmåner.
Församlingen ansvarar för att den känner till de lagar som reglerar verksamheten och de skyldigheter de för med sig. Även de anställda ansvarar för att tystnads- och anmälningsplikten inom deras eget arbetsområde följs.
Församlingens anställda är i likhet med många andra skyldiga att göra en barnskyddsanmälan, om de i sin uppgift fått kännedom om ett barn vars behov av vård och omsorg eller livssituation väcker oro (barnskyddslagen 417/2007). Den som gör anmälan behöver inte kunna verifiera eller bedöma hur allvarlig oron är. Det är en uppgift för dem som arbetar inom barnskyddet. Anmälningsplikten gäller också föregripande barnskyddsanmälningar. En föregripande barnskyddsanmälan ska göras om det finns grundad anledning att misstänka att ett ofött barn omedelbart efter sin födelse kommer att behöva stödåtgärder inom barnskyddet.
I barnskyddslagen (25 § 1 mom.) anges de parter som är skyldiga att utan dröjsmål och trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan till välfärdsområdet, om de i sin uppgift fått kännedom om ett barn för vars del behovet av vård och omsorg, omständigheter som äventyrar barnets utveckling eller barnets eget beteende kräver att behovet av barnskydd utreds. Bland de anmälningspliktiga nämns också församlingarna och andra religiösa samfund. Även andra personer än de som avses i 1 mom. kan göra en sådan anmälan, trots de sekretessbestämmelser som eventuellt gäller dem.
Med församlingar avses i den lagen församlingarna i den evangelisk-lutherska kyrkan och det ortodoxa kyrkosamfundet. Med andra religiösa samfund avses samfund som registrerats på det sätt som föreskrivs i 2 kap. i religionsfrihetslagen. Sådana är t.ex. Jehovas vittnen, Frikyrkan i Finland och Katolska kyrkan i Finland. Anmälningsplikten gäller alltså de anställda och förtroendevalda i dessa samfund. Anmälningsplikten är inte beroende av till vilken församling eller vilket religionssamfund den anmälningsskyldige hör och inte heller av huruvida det rör sig om ett privat eller offentligt samfund eller en yrkesutövare.
Det är viktigt att utan onödigt dröjsmål informera anställda inom barnskyddet, om man observerar risker i barnets uppväxtförhållanden, tillgodoseendet av barnets rättigheter, barnets beteende, utveckling eller välbefinnande. Öppenvården inom barnskyddet stöder familjerna och barnen samt söker och erbjuder dem behövliga tjänster och stöd. En anmälan behöver inte medföra omhändertagande eller förlust av föräldraskap utan innebär att barnets situation kartläggs och stödbehoven utreds.
Om den anställda anser att ett barn är i behov av barnskydd, ska anmälan göras. Anmälan får inte delegeras t.ex. till chefen, eftersom det kan fördröja anmälan. Anmälningsplikten gäller också vikarier, och tystnadsplikten utgör inget hinder för att göra en barnskyddsanmälan.
Privatpersoner kan göra barnskyddsanmälningar anonymt, men det kan inte församlingsanställda som omfattas av anmälningsplikten. En anmälan kan inte heller göras i en organisations eller t.ex. chefens namn. Föräldrarna har rätt att få veta namnet på den yrkesperson som gjort anmälan. Det är god praxis att alltid diskutera med vårdnadshavaren innan anmälan görs. Den anställda kan också konsultera socialvårdspersonal utan att röja barnets eller föräldrarnas identitet och på så sätt få en yrkespersons syn på situationen och hur man bör agera. På detta sätt är det också möjligt att lindra den egna oron och osäkerheten.
Tröskeln för att göra en barnskyddsanmälan ska vara låg. Den anställda kan också kontakta socialvården direkt tillsammans med barnet eller vårdnadshavaren.
Bedömning av behovet av tjänster och stödåtgärder enligt barnskyddslagen (bedömning av servicebehovet) görs av en socialarbetare. Socialarbetaren bedömer barnets uppväxtförhållanden samt vilka möjligheter vårdnadshavarna eller andra personer som svarar för barnets vård och fostran har att sörja för barnets vård och fostran. Bedömningen görs i den omfattning som omständigheterna i det aktuella fallet kräver. För att göra bedömningen kan socialarbetaren vid behov stå i kontakt med barnet närstående personer samt med olika samarbetspartner och experter.
I brådskande fall ska den jourhavande socialmyndigheten utan dröjsmål bedöma behovet av socialservice för dem som är föremål för en föregripande barnskyddsanmälan. Dessutom kan en bedömning av vilken socialservice som kommer att behövas omedelbart efter barnets födelse göras i samarbete med en socialarbetare inom barnskyddet.
Bedömningen av servicebehovet ska inledas utan dröjsmål och slutföras utan onödigt dröjsmål. Bedömningen ska inledas senast på den sjunde vardagen efter att ärendet inletts och slutföras senast inom tre månader efter att ärendet inletts.
När barnskyddsmyndigheten utreder behovet av barnskydd kan den kontakta olika myndigheter och begära bedömning av barnskyddsbehovet. I samband med begäran ska de orsaker som lett till begäran anges och begäran ska på motsvarande sätt som en barnskyddsanmälan lämnas in utan dröjsmål. Begäran riktas till de aktörer och parter som kan ha information om familjen och barnskyddsbehovet, såsom diakoniarbetet, familjerådgivningen eller småbarnspedagogiken. En sådan begäran om information ska besvaras trots sekretessbestämmelserna.
Anställda i en församling är också skyldiga att trots sekretessbestämmelserna göra en brottsanmälan när de på grund av omständigheter som de fått kännedom om i sin uppgift har skäl att misstänka en gärning som enligt 20 kap. i strafflagen (39/1889) ska bestraffas som sexualbrott eller ett sådant brott mot liv och hälsa för vilket maximistraffet enligt 21 kap. i strafflagen är minst två år fångenskap.
Det enda undantaget från anmälningsplikten är prästernas bikthemlighet. Det är inte alltid lätt att samtolka barnskyddslagen och kyrkolagen. I dessa situationer behövs eget övervägande, förståelse av lagens syfte och ofta en samtidig tillämpning av olika bestämmelser. Tystnadsplikten och anmälningsplikten står enligt biskoparnas redogörelse inte juridiskt sett i konflikt med varandra och även i praktiken är det möjligt att samtidigt stå fast vid bikthemligheten och främja barnskyddet.
Enligt kyrkohandboken kan vem som helst bekänna sin skuld eller någon särskild synd. Den rätten är inte bunden till medlemskap i kyrkan. Därmed har t.ex. både förövaren och offret likvärdig rätt att få hjälp genom bikt och själavård.
Det andliga syftet med bikt och själavård är att hjälpa människan på alla plan, inte att söka berättigande för ett brott som begåtts eller förbereds och inte heller att göra osanna angivelser. Hjälpfunktionen är teologiskt nödvändig och kan innebära olika praktiska åtgärder. Förövaren kan t.ex. få hjälp med att ta ansvar för sina gärningar, söka vård eller försona gärningen inför människorna och Gud. Offret kan få hjälp med att behandla den traumatiska upplevelsen och göra brottsanmälan samt uppmuntras att söka stöd och vård.
Alla konfidentiella samtal med en präst är inte bikt eller själavård. Om det inte handlat om bikt eller själavårdssamtal, är det anmälningsplikt som gäller för prästen. Om det har handlat om bikt eller själavård, ska prästen agera enligt biskopsmötets redogörelse.
Syftet med förmyndarverksamheten är att bevaka de personers intressen och rätt som på grund av omyndighet, sjukdom eller frånvaro eller av någon annan orsak inte själva kan sköta sina ekonomiska angelägenheter. Statliga myndigheter och kommunala myndigheter, andra offentligrättsliga samfund och ett flertal andra aktörer är trots sekretessbestämmelserna skyldiga att på begäran lämna förmyndarmyndigheten och domstolen de uppgifter och utredningar som behövs för avgörande av ett ärende som inletts.
Om en församlingsanställd har fått vetskap om att någon uppenbarligen är i behov av intressebevakning, kan han eller hon trots tystnadsplikt anmäla detta till förmyndarmyndigheten. Genom denna bestämmelse försöker man säkerställa att personer i behov av intressebevakning ska komma att omfattas av intressebevakningen och att eventuella missbruk, där man på ett otillbörligt sätt har utnyttjat personens situation, ska kunna utredas.
Den församlingsanställda gör sig alltså inte skyldig till brott mot tystnadsplikten, om han eller hon anmäler till förmyndarmyndigheten att någon uppenbarligen är i behov av intressebevakning. Sådana situationer kan uppstå t.ex. i diakoniarbetet eller familjerådgivningen.
Det enda undantaget från informationsplikten är prästernas bikthemlighet. När det inte handlar om bikt och kriterierna för själavård inte uppfylls är även en präst skyldig att underrätta förmyndarmyndigheten om en person som har behov av intressebevakning. Om det handlar om bikt eller själavård enligt det ovan anförda, får prästen inte underrätta förmyndarmyndigheten om en person som har behov av intressebevakning.
För jämförelsens skull kan nämnas att man i Sveriges kyrkoordning har särskilda bestämmelser om sådana tillfällen där diakoniarbetarna inte är bundna av tystnadsplikt. Detta gäller bl.a. fall då den anställda har fått veta om ett barn som är i behov av barnskydd och socialtjänsten kan gripa in för att skydda den minderåriga. Behovet av att skydda den minderåriga har alltså gett anmälningsskyldigheten företräde framför tystnadsplikten (Kyrkoordning för Svenska kyrkan 32 kap. 9 §).
Oberoende av tystnadsplikten har polisen rätt att för tjänsteuppdrag avgiftsfritt få behövlig information och handlingar av myndigheter och sammanslutningar som tillsatts för att sköta offentliga uppgifter, om inte överlämnande av informationen eller handlingarna till polisen eller användning av informationen som bevis uttryckligen har förbjudits eller begränsats i lag.
Polislagen måste läsas som en helhet. Polisens befogenheter att få uppgifter har knutits till de allmänna principerna i 2 § i polislagen, där man bl.a. konstaterar att polisen ska vara saklig och opartisk och att polisens åtgärder inte ska medföra större skada eller olägenhet än vad som är nödvändigt. Åtgärderna ska vara motiverade i förhållande till hur viktigt och brådskande uppdraget är samt till övriga omständigheter som inverkar på helhetsbedömningen av situationen.
I den paragrafen konstateras det att polisen har rätt till vissa uppgifter, ifall inte lämnandet av dessa uppgifter eller användandet av dem som bevis har förbjudits i lag. Om uppgifterna är sådana att de inte kan anföras som bevis, har polisen inte heller rätt till dem.
En församlingsanställd ska på begäran oberoende av klientens eller den lagliga företrädarens samtycke lämna ut sekretessbelagda klientuppgifter till polisen, en åklagarmyndighet och en domstol, om det är nödvändigt för utredande av ett brott för vilket underlåtenhet att anmäla är straffbar enligt 15 kap. 10 § i strafflagen (39/1889) eller för vilket det föreskrivna maximistraffet är fängelse i minst fyra år.
Det enda undantaget från informationsplikten är prästernas bikthemlighet. Om det handlar om bikt eller själavård, ska prästen vägra ge information och hänvisa till den absoluta tystnadsplikten. Prästen är också skyldig att motivera sin vägran.
Förutom i polislagen anges begränsningar i samband med tvångsmedel också i tvångsmedelslagen. Tvångsmedel får användas endast om det kan anses försvarligt med beaktande av hur grovt det undersökta brottet är, hur viktigt det är att brottet utreds och av att den misstänktes eller någon annans rättigheter kränks när tvångsmedel används samt övriga omständigheter som inverkar på saken. Tvångsmedel ska användas så att man inte ingriper i någons rättigheter mer än vad som är nödvändigt.
Enligt 10 kap. 52 § i tvångsmedelslagen får teleavlyssning, inhämtande av information i stället för teleavlyssning, teknisk avlyssning, optisk observation och teknisk observation av utrustning inte riktas mot meddelanden mellan en misstänkt och en i 17 kap.16 § i rättegångsbalken avsedd präst eller någon annan person i motsvarande ställning. Om det under teleavlyssningen, inhämtandet av information i stället för teleavlyssning, den tekniska avlyssningen, den optiska observationen eller den tekniska observationen av utrustning eller vid något annat tillfälle framkommer att det är fråga om ett meddelande som inte får avlyssnas eller observeras, ska åtgärden avbrytas och de upptagningar som fåtts genom den och anteckningarna om de uppgifter som fåtts genom den genast utplånas.
Bestämmelser om utsökningsmyndigheternas rätt till information finns i utsökningsbalken. Utsökningsmyndigheterna och andra som sköter offentliga uppdrag har rätt att trots sekretessbestämmelserna ur utsökningsregistret få de ärendehanteringsuppgifter som de behöver för att sköta sina tjänsteuppdrag. Myndigheter och de som sköter offentliga uppdrag ska på begäran meddela utmätningsmannen alla uppgifter som de har om
1) gäldenärens egendom och förmögenhet, inkomster, skulder och ekonomiska ställning i övrigt samt bankförbindelse eller annan motsvarande förbindelse,
2) gäldenärens arbetsavtalsförhållanden och andra anställningar, pensioner och ekonomiska verksamhet, samt
3) gäldenärens adress- och telefonuppgifter samt andra uppgifter som behövs för kontakt med gäldenären.
När uppgifter lämnas ut ska man undvika personuppgifter som hör till särskilda kategorier av personuppgifter. Informationsplikten gäller också församlingsanställda och församlingarna som arbetsgivare.
I räddningslagen (379/2011) föreskrivs det om anmälningsplikt för olika aktörer. Om myndigheterna i samband med sin tjänsteförrättning upptäcker eller annars får kännedom om uppenbar brandrisk eller annan risk för olyckor i en byggnad, en bostad eller något annat objekt ska de oberoende av eventuella sekretessbestämmelser underrätta välfärdsområdets räddningsmyndighet om saken. Anmälningsplikten gäller också offentliga samfund såsom församlingarna.
I lagen om djurvälfärd (693/2023) föreskrivs det om myndigheternas och andra parters anmälningsplikt. I förteckningen över anmälningsskyldiga parter nämns också församlingar och andra religiösa samfund. Dessa parter är skyldiga att utan dröjsmål och oberoende av sekretessbestämmelserna göra en anmälan till den behöriga tillsynsmyndigheten om de i sin uppgift fått kännedom om ett djur i behov av hjälp och att lämna myndigheten de uppgifter som är nödvändiga för att bedöma saken.
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (allmän dataskyddsförordning) är den viktigaste allmänna lagen om dataskydd, dvs. korrekt behandling av personuppgifter. Dataskyddsförordningens artiklar är direkt tillämpliga i både Finland och de övriga EU/EES-staterna. Syftet med dataskyddsförordningen är att genomföra de grundläggande fri- och rättigheter som tryggar skyddet för privatlivet samt övriga grundläggande fri- och rättigheter som tryggar skyddet för den personliga integriteten vid behandling av personuppgifter samt att främja utvecklandet och iakttagandet av god informationshantering. Dataskyddsförordningens skyldigheter gäller dock inte endast uppgifter som har samband med integritetsskyddet utan i princip alla uppgifter om en person som kan identifieras. Den nationella dataskyddslagen preciserar och kompletterar dataskyddsförordningen och den nationella tillämpningen av den.
Syftet med dataskyddsförordningen är att visa när och under vilka förutsättningar personuppgifter får behandlas. Dataskyddsprinciperna i förordningen styr all behandling av personuppgifter och sammanfattar vad dataskyddet handlar om. Principer för behandlingen av personuppgifter som ska beaktas enligt artikel 5 i dataskyddsförordningen är 1) laglighet, 2) korrekthet, 3) öppenhet, 4) ändamålsbegränsning, 5) uppgiftsminimering, 6) lagringsminimering, 7) integritet och 8) konfidentialitet. Församlingen måste i egenskap av personuppgiftsansvarig se till att dataskyddsprinciperna beaktas i behandlingen av personuppgifter.
Dataskyddsförordningen och dataskyddslagen (1050/2018) är allmänna lagar och tar inte ställning till villkoren för utlämnande eller de anställdas anmälningsplikt. Bestämmelser om dessa frågor finns separat i den övriga lagstiftningen (såsom offentlighetslagen), och rätten att få uppgifter ur församlingens handlingar samt de anställdas skyldighet att underrätta andra myndigheter om uppgifter de fått kännedom om härleds från dessa. Sekretessgrunderna och sekretessen regleras likaså i den övriga lagstiftningen, såsom bikthemligheten i kyrkolagen.
I artikel 9 i dataskyddsförordningen anges särskilda kategorier av personuppgifter vilkas behandling i princip är förbjuden, om inte något av tilläggsvillkoren i den artikeln som tillåter behandling uppfylls. Till dessa särskilda kategorier av personuppgifter hör uppgifter som avslöjar ras eller etniskt ursprung, politiska åsikter, religiös eller filosofisk övertygelse eller medlemskap i fackförening samt behandling av genetiska uppgifter, biometriska uppgifter för att entydigt identifiera en fysisk person, uppgifter om hälsa och uppgifter om en fysisk persons sexualliv eller sexuella läggning.
Enligt offentlighetslagen har var och en rätt att ta del av de uppgifter som ingår i en myndighetshandling och som gäller honom eller henne själv, om inte något annat föreskrivs i lag. I dataskyddsförordningen föreskrivs det om en motsvarande allmän rätt att få ta del av sina uppgifter oberoende av om offentlighetslagen tillämpas på den personuppgiftsansvariges verksamhet eller inte. Enligt artikel 15 i dataskyddsförordningen har den registrerade rätt att av den personuppgiftsansvarige få bekräftelse på huruvida personuppgifter som rör honom eller henne håller på att behandlas och i så fall få tillgång till personuppgifterna.
Lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992), patientlagen, framhäver patientens rätt till god hälso- och sjukvård och till gott bemötande. I lagen framhävs patientens integritet, modersmål, individuella behov och kultur, vilka ska beaktas så långt möjligt.
Uppgifter i journalhandlingar är sekretessbelagda. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller någon annan som arbetar vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård eller utför uppdrag för den får inte utan patientens skriftliga samtycke till utomstående lämna sådana uppgifter som ingår i journalhandlingarna. Om patienten saknar förutsättningar att bedöma betydelsen av ett sådant samtycke, får uppgifterna lämnas med skriftligt samtycke av patientens lagliga företrädare. Med utomstående avses personer som inte vid verksamhetsenheten eller på uppdrag av den deltar i vården av patienten eller i andra uppgifter i samband med vården. Tystnadsplikten kvarstår efter det anställningsförhållandet eller uppdraget har upphört.
I församlingen uppstår ibland situationer där man behöver hjälp av någon annan professionell hjälpare än en församlingsanställd. I sådana situationer är det viktigt att sträva efter att få klientens samtycke till att andra aktörer kontaktas. En yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården (t.ex. innehavaren av en diakonitjänst, om personen också är sjukskötare eller psykoterapeut) omfattas av 6 § i patientlagen, enligt vilken vård och behandling ska ges i samförstånd med patienten.
Om patienten vägrar ta emot en viss vård eller behandling ska den i mån av möjlighet och i samförstånd med patienten ges på något annat sätt som är godtagbart från medicinsk synpunkt. I den paragrafen föreskrivs vidare att om en patient som har uppnått myndighetsåldern på grund av mental störning eller psykisk utvecklingsstörning eller av någon annan orsak inte kan fatta beslut om vården eller behandlingen, ska patientens lagliga företrädare, en nära anhörig eller någon annan närstående person höras innan ett viktigt vårdbeslut tas i avsikt att utreda hurdan vård som bäst motsvarar patientens vilja. Om detta inte kan utredas ska patienten vårdas på ett sätt som kan anses vara förenligt med hans eller hennes bästa. Patienten ska dock beredas den vård som behövs för avvärjande av fara som hotar patientens liv eller hälsa även om patientens vilja på grund av medvetslöshet eller av någon annan orsak inte kan utredas. Har patienten tidigare genom livstestamente uttryckt sin bestämda vilja i fråga om vården, får han eller hon inte ges vård som strider mot detta.
Lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994) främjar patientsäkerheten och kvaliteten i vårdtjänsterna. I den lagen föreskrivs det om situationer där yrkesutbildade personer, serviceproducenter och hos dem anställda personer inom hälso- och sjukvården har en lagstadgad skyldighet eller rättighet att trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan till myndigheterna. JulkiTerhikki/JulkiSuosikki är Valviras register över yrkesutbildade personer inom social-, hälso- och sjukvården. I registren kan man kontrollera uppgifter om yrkesrättigheten för en yrkesutbildad person inom social-, hälso- och sjukvården.
Om en anställd i kyrkan är registrerad som yrkesutbildad inom hälso- och sjukvården, lyder han eller hon i fråga om denna verksamhet under patientlagen och lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och är skyldig att följa dessa lagar. Exempelvis diakonissorna är i egenskap av sjukskötare eller hälsovårdare registrerade som yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Även familjerådgivarna, såsom psykoterapeuterna, kan höra till hälso- och sjukvårdspersonalen. En sjukhuspräst som sedan tidigare har en sjukskötarexamen är inte en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Sjukhusprästerna hör till det yrkesövergripande teamet i vården av patienten, men omfattas i sina tjänster som sjukhuspräster av bestämmelserna i kyrkolagen och får inte delta i vårdåtgärderna.
För en del av hälso- och sjukvårdspersonalen är anmälningsplikten bunden till uppgiften. Yrkespersoner som är verksamma inom hälso- och sjukvården är alltså bundna av vissa bestämmelser om anmälningsplikt. Kyrkans verksamhet är i princip inte hälso- eller sjukvård. Lagen om patientens ställning och rättigheter fastställer vad som avses med hälso- och sjukvård: ”sådana åtgärder för fastställande av patientens hälsotillstånd eller för återställande eller upprätthållande av hälsan som vidtas av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården eller som vidtas vid en verksamhetsenhet för hälso- och sjukvård”. Kyrkans verksamhet utgår inte från begreppet sjukdom eller hälsa eller från diagnostik. Om kyrkan skulle tillhandahålla hälso- eller sjukvårdstjänster, skulle kyrkans anställda till denna del vara bundna av alla anmälningsskyldigheter och anmälningsrättigheter för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården. Däremot har t.ex. familjerådgivningen avtal om tjänster enligt socialvårdslagen. I fråga om dessa är de anställda i familjerådgivningen bundna av anmälningsplikten för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården.
Även om ingen anmälningsplikt uppkommer för församlingsanställda via lagstiftningen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården kan den uppkomma via den övriga lagstiftningen, såsom barnskyddslagen.
Alla anställda inom hälso- och sjukvården är skyldiga att trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan till det organ som ansvarar för socialservicen inom välfärdsområdet, om de i sin uppgift fått kännedom om ett barn för vars del behovet av vård och omsorg, omständigheter som äventyrar barnets utveckling eller barnets eget beteende kräver att behovet av barnskydd utreds. Anmälan ska göras utan dröjsmål.
Yrkespersoner är också i vissa fall skyldiga att redan innan barnet föds göra en föregripande barnskyddsanmälan till det organ som ansvarar för socialservicen.
Skyldighet att anmäla misstanke om brott mot barn
Alla yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är skyldiga att trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan till polisen och välfärdsområdet, om de misstänker att ett barn utsatts för våld. Den som fått kännedom om ett misstänkt vålds- eller sexualbrott har anmälningsplikt. Anmälan kan inte göras av någon annan. Dessutom ska en barnskyddsanmälan göras.
Skyldighet att anmäla behov av socialvård
Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården i sitt arbete har fått kännedom om en person vars behov av socialvård är uppenbart, ska han eller hon hänvisa personen till att söka socialservice eller själv kontakta den myndighet som ansvarar för socialservicen inom välfärdsområdet, så att stödbehovet kan bedömas. Om samtycke inte kan fås och personen är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, eller om ett barns bästa absolut kräver det, ska den yrkesutbildade personen utan dröjsmål och trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan om behovet av socialvård till den myndighet som ansvarar för socialservicen inom välfärdsområdet. Denna anmälningsplikt gäller diakoniarbetare.
Skyldighet att anmäla en äldre persons servicebehov
Om en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården eller en person som är anställd hos välfärdsområdets socialförvaltning i sitt arbete har fått kännedom om en äldre person som har behov av social- eller hälsovård och som är uppenbart oförmögen att svara för sin omsorg, hälsa eller säkerhet, ska han eller hon utan dröjsmål och trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan om detta till den myndighet som ansvarar för socialservicen inom välfärdsområdet. Denna anmälningsplikt gäller diakoniarbetare.
Det enda undantaget från anmälningsplikten för yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården är prästernas bikthemlighet. När det inte handlar om bikt eller själavård gäller anmälningsplikten också en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som är präst. Om det handlar om bikt eller själavård, har prästen ingen anmälningsplikt.
Allmän skyldighet att anmäla grovt brott som är på färde
Av 15 kap. 10 § i strafflagen följer att var och en (inklusive yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården) ska underrätta polisen eller den som hotas av fara, om han eller hon får kännedom om ett grovt brott som är på färde och brottet ännu kan förhindras. Anmälningsplikten gäller inte brott som redan begåtts. Denna anmälningsplikt gäller alla församlingsanställda.
Sådana brott är folkmord, förberedelse till folkmord, brott mot mänskligheten, grovt brott mot mänskligheten, aggressionsbrott, förberedelse till aggressionsbrott, krigsförbrytelse, grov krigsförbrytelse, tortyr, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, brott mot förbudet mot infanteriminor, äventyrande av Finlands suveränitet, landsförräderi, grovt landsförräderi, spioneri, grovt spioneri, högförräderi, grovt högförräderi, våldtäkt, grov våldtäkt, våldtäkt mot barn, grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, rån, grovt rån, människohandel, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott, kapning, brott enligt 34 a kap. 1 § 1 mom. som begåtts i terroristiskt syfte, grov miljöförstöring och grovt narkotikabrott
Bikthemligheten gäller bikt och själavård som ges av en präst. När det inte handlar om bikt eller själavård gäller anmälningsplikten också en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som är präst.
Yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården har förutom anmälningsskyldigheter också anmälningsrättigheter. Det innebär att en anmälan kan göras men att personen inte är skyldig att göra den.
Sådana anmälningsrättigheter är:
Om församlingen är socialserviceproducent omfattas de anställda för denna service del av samma bestämmelser om tystnads- och anmälningsplikt som kyrkans övriga anställda. Prästerna omfattas av samma bestämmelser som de övriga prästerna i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland.
Församlingarna kan ha avtal med välfärdsområdena om köp av socialservice. Det har bl.a. en del av familjerådgivningscentralerna. Till avtalen hör lagstiftning som delvis också påverkar tystnads- och anmälningsplikten.
Familjerådgivningen inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland utgör en del av kyrkans själavårdsarbete. Enligt dokumentet Familjerådgivningens öppna dörrar – Riktlinjer för kyrkans familjerådgivning till 2026 är familjerådgivningens grundläggande uppgift att hjälpa människor till ett holistiskt välbefinnande genom att i själavårdande och terapeutiska samtal stödja förmågan att leva i nära relationer. Kyrkans familjerådgivning fokuserar i synnerhet på parrelationer och familjefrågor. Samtidigt har riktlinjerna en stark diakonal fokus. I enlighet med riktlinjerna verkar familjerådgivningen inom det lokala servicenätverket och riktar sina tjänster i synnerhet till dem som inte får stöd för parrelationen på annat håll.
Kyrkans hjälparbete är en del av kyrkans grundläggande uppgift. Kyrkans hjälparbete är uppskattat och för många en orsak att höra till kyrkan. I kyrkans familjerådgivning får individer, par och familjer stöd i sina nära relationer. Stödet genomförs på många sätt.
Den särskilda tystnadsplikten grundar sig på religionsfriheten, dvs. rätten att utöva religion och rätten att låta bli att utöva religion. För att bägge synvinklar på religionsfriheten ska kunna realiseras måste klienterna hos kyrkans familjerådgivning veta vilken slags service de tar del i. I familjerådgivarens yrkeskunskap ingår att identifiera innehållet i servicen och kommunicera tydligt och klart om det med klienten. När det handlar om medling i familjefrågor regleras servicen av andra lagar än t.ex. rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor enligt socialvårdslagen.
I kyrkans familjerådgivning kan den anställda erbjuda möjlighet till själavård, om klienten önskar det. Även i detta fall ska klienten veta att han eller hon tar del i själavård. Klienten kan alltså inte ta del i religionsutövning utan att vara medveten om det. När en familjerådgivarpräst tar emot bikt eller för ett själavårdssamtal blir tystnadsplikt enligt bikthemligheten tillämplig även i kyrkans familjerådgivning, om den anställda är präst.
Professionellt hjälpande förutsätter ofta konfidentiellt och flexibelt samarbete mellan olika aktörer samt juridisk specialkompetens. När det gäller att hjälpa familjer är nätverkande mellan olika yrkesgrupper och samarbete med olika aktörer en vedertagen praxis. Tystnadsplikt hindrar inte den anställda från att hjälpa individen så bra som möjligt. Samarbetet sker alltid med klientens tillstånd och/eller i klientens närvaro. Den anställda får inte använda sekretessbelagda uppgifter för att skaffa sig själv eller någon annan fördel eller för att skada någon annan (23 § 3 mom. i offentlighetslagen.) Intentionen med arbetet är att hjälpa.
Det finns sammanlagt 37 familjerådgivningscentraler i Finland. Merparten av dem har avtal med andra aktörer. År 2022 hade 22 familjerådgivningscentraler avtal med välfärdsområdet om medling i familjefrågor (äktenskapslagen), 10 om rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor (socialvårdslagen) och 11 om kyrkans familjerådgivning (kyrkolagen). Dessutom hade 22 centraler avtal med andra församlingar och/eller samfälligheter och 7 hade avtal med både välfärdsområdet och församlingar/samfälligheter.
Avtalen med kommuner, samkommuner och social- och hälsovårdssammanslutningar gäller rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor enligt 3 kap. 26 § i socialvårdslagen och medling i familjefrågor enligt 5 kap. i äktenskapslagen, i vilka tillsynen och tillståndsärendena handhas av regionförvaltningsverken. Dessutom har centralerna avtal av partnerskapsavtalstyp om kyrkans familjerådgivningstjänster.
I och med att social- och hälsovårdsreformen trädde i kraft överfördes ansvaret för social- och hälsovårdstjänsterna och ordnandet av räddningsväsendet till välfärdsområdena. Den offentliga sektorn är fortsättningsvis den part som ordnar tjänsterna och den huvudsakliga producenten. Privata aktörer och den tredje sektorn kompletterar de offentliga social- och hälsovårdstjänsterna. I lagen om ordnande av social- och hälsovård (612/2021) definieras begreppet privat tjänsteproducent. Den definitionen är inte tillämplig på en församling eller kyrklig samfällighet. Lagstiftningen förhindrar ändå inte att samarbetsavtalen fortsätter även om deras innehåll inte regleras separat.
Tjänster som produceras av en familjerådgivningscentral i enlighet med socialvårdslagen eller äktenskapslagen regleras i flera olika lagar. Sådana är bl.a. lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), socialvårdslagen (1301/2014), lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015), lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992), äktenskapslagen (234/1929) och barnskyddslagen (417/2007). Det finns 11 lagar som är centrala för reformen av social- och hälsovården och räddningsväsendet och en del av dem har innehåll som rör alla som är verksamma som serviceproducenter. Dessutom kommer lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården (703/2023) att påverka registreringspraxis i familjerådgivningen i hög grad.
Lagen om behandling av kunduppgifter inom social- och hälsovården kommer efter övergångsperioden att gälla i synnerhet de familjerådgivningscentraler som har köptjänstavtal om rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor och/eller medling i familjefrågor med välfärdsområdet.
De familjerådgivningscentraler som har avtal om rådgivning i uppfostrings- och familjefrågor enligt socialvårdslagen ska börja lagra sina klienthandlingar inom socialvården i ett Kanta-kompatibelt klientdatasystem före 1.9.2024 och familjerådgivningscentraler som endast har avtal om medling i familjefrågor enligt äktenskapslagen före 1.10.2026. När produktionen av socialvård grundar sig på en licens eller ett tillstånd från regionförvaltningsverket ska serviceproducenten registrera sig i THL:s register över social- och hälsovårdsorganisationer (SOTE-organisationsregistret).
Sammanlagt 22 centraler har avtal med välfärdsområdena om medling i familjefrågor. Medlarna i familjefrågor ger hjälp och stöd på begäran när konflikter förekommer i familjen. Medling bedrivs i synnerhet när makarna överväger skilsmässa eller redan har skilt sig. Medlarna i familjefrågor har till uppgift att skapa en förtrolig och öppen samtalskontakt mellan familjemedlemmarna och att fästa särskild uppmärksamhet vid tryggandet av ställningen för minderåriga barn i familjen. Tillstånd till medling i familjefrågor beviljas av regionförvaltningsverket och det är tidsbundet. Medlingssamtalen är konfidentiella och medlaren får inte yppa för utomstående eller andra myndigheter vad han eller hon fått kännedom om under medlingen. I praktiken har denna bestämmelse tillämpats så att om makarna under skilsmässoprocessen råkar i gräl och skilsmässoärendet till någon del behandlas vid domstol, ska medlaren inte ens instämd till rätten berätta sådant som kommit till medlarens kännedom under medlingen för eller emot någondera föräldern. Den instämda måste infinna sig i rätten men får inte röja sådant som berörs av sekretessbestämmelserna. Innehållet i medlingen i familjefrågor regleras i äktenskapslagen men hör till familjerättsliga tjänster enligt socialvårdslagen.
Tystnads- och anmälningsplikten för familjerådgivningens personal regleras alltså i flera olika lagar. När familjerådgivningscentralen är serviceproducent enligt socialvårdslagen träder dessa lagar i kraft och reglerar tystnadsplikten, anmälningsplikten, registerföringen och registreringen. När familjerådgivningscentralen tillhandahåller medling i familjefrågor regeras tjänsten i bl.a. socialvårdslagen och äktenskapslagen. Dessutom har bestämmelserna i avsnittet Den övriga lagstiftningens effekter för de församlingsanställdas tystnads- och anmälningsplikt företräde framför tystnadsplikt enligt prövning från fall till fall. Det är då särskilt fråga om bestämmelserna i 25 § i barnskyddslagen (kriterier är bl.a. hot mot barnets hälsa och utveckling), 15 kap. 10 § i strafflagen (kriteriet är ett grovt brott som är på färde) och 20 § i klientlagen (väsentliga och nödvändiga uppgifter i socialvården).
I den lagstiftning som reglerar utlämnandet av uppgifter anges olika förutsättningar och trösklar för utlämnandet. Den myndighet som begär uppgifter ska i allmänhet framföra sin begäran skriftligt. Den som begär uppgifter ur en sekretessbelagd handling ska uppge användningssyftet för uppgifterna samt övriga omständigheter som behövs för utredande av förutsättningarna för att uppgifterna ska lämnas ut.
Även om myndigheternas rätt att få uppgifter grundar sig på en uttrycklig bestämmelse är den myndighet som lämnar ut uppgifter skyldig att försäkra sig om att uppgifterna kan ges lagligt. Det finns skäl att fatta ett beslut om utlämnandet av sekretessbelagda uppgifter.
En del av speciallagstiftningen utgår från att en enskild anställd är anmälningsskyldig (t.ex. 25 § i barnskyddslagen, 91 § i lagen om förmyndarverksamhet). Frågan behöver inte behandlas i församlingens förvaltningsorgan.
Ofta är det dock så svårt att göra en anmälan att den anställda behöver stöd för att göra det. Detta stöd måste sökas på så sätt att de personer som berörs av anmälan inte kan identifieras. En enskild anställd har rätt att lämna uppgifter utan sin arbetsgivares medverkan. Han eller hon bär ansvaret både för att anmälan görs och om den inte görs.
I en del av lagstiftningen utgår man däremot från att uppgifter lämnas på begäran av en annan myndighet (t.ex. 90 § i lagen om förmyndarverksamhet). I 14 § i offentlighetslagen anges att beslut om att en myndighetshandling ska lämnas ut ska fattas av den myndighet som innehar handlingen. I den paragrafen fastslås även att en uppgift om innehållet i en handling lämnas ut av en sådan anställd hos myndigheten som av denna har förordnats att handha detta uppdrag eller som det på grund av den anställdas ställning och uppgifter annars hör till. I praktiken torde detta innebära att den anställda som ansvarar för arbetsområdet avgör hur en begäran om information besvaras i församlingen och vem som besvarar den. Att saken behandlas i församlingen får inte leda till att tystnadsplikten därför bryts.