Hyppää sisältöön

Kön och sexualitet

Principer och etik inom kyrkans fostran

  • Varje människa är skapad av Gud och är unik och värdefull.

  • Människan behöver inte vara felfri och oberoende i förhållande till andra, utan olikhet och ömsesidigt behov är en del av mänskligheten.

  • Genom den nåd som getts i Jesus död och uppståndelse blir vi accepterade fullt ut: till ande, själ och kropp.

  • En människas värde är inte bundet till kön eller sexualitet och beror inte heller på dessa, utan lever jämlikt i oss alla.

Vars och ens lika människovärde ska beaktas när vi möter människor. Vi värdesätter och respekterar varandra och behandlar alla jämlikt och utan diskriminering. När vi möter en människa med barmhärtighet accepterar vi honom eller henne fullt ut. Vi strävar efter att agera respektfullt, ansvarsfullt, rättvist och sanningsenligt. Vi ser alla människor som Guds avbild, tar hand om våra nära, försvarar de svagas och utsattas rättigheter samt tror och lever som vi lär. Varje människa ska ges möjlighet till en trygg och uppmuntrande miljö där hon får växa som sitt rätta jag, som medmänniska och medlem i sitt samfund.

Det är viktigt att alla blir hörda och sedda, och vi vill stödja vars och ens delaktighet i grupperna. Vi fostrar barn och unga till att också påverka och agera. Vi litar på barnen och de unga, och vi vill vara värda deras förtroende. På detta sätt kan vi skapa en trygg atmosfär i all verksamhet.

Lagen om likabehandling (2004/21) ålägger myndigheterna en allmän skyldighet att främja likabehandling. Denna skyldighet omfattar också den evangelisk-lutherska kyrkan. Enligt lagen får ingen ”diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person”.

Dessa två principiella och etiska aspekter skapar en grund för att se över områdena sexualitet och kön i kyrkans fostran. Vi är medvetna om att dessa frågor ofta väcker starka känslor, vilket för sin del visar hur viktigt det är att frågorna lyfts fram och behandlas. Det finns olika åsikter om dem i kyrkan och samhället. Mitt bland olikheterna strävar vi efter att höra och respektera alla människor.

Ett vardagsperspektiv

Könssensitivitet och utvecklingsnivå

När barn och unga bemöts på ett könssensitivt sätt får de utrymme att växa till sitt rätta jag. Könssensitivitet innebär att vi förstår och beaktar könslig mångfald och ger barn och unga möjlighet att vara sig själva. Det finns många olika former av kvinnlighet, manlighet och könsneutralitet. Det är bra att också erbjuda kamratstöd och förebilder för barn och unga.

Könssensitivitet innebär inte könsneutralitet, utan att var och en får vara just en sådan kvinna, man eller icke-binär person som hen upplever sig vara. Barn och unga får stöd för sådan kvinnlighet, manlighet och sexualitet som känns rätt för dem.

Könssensitivitet förutsätter medvetenhet och reflektion av medarbetarna. Det är bra för medarbetarna att förstå också sina egna erfarenheter, värderingar, uppfattningar och tankar samt hur de påverkas av dessa. Könssensitivitet innebär i praktiken känslighet och beredskap att se och beakta sexualiteten samt ge utrymme för den.

När det gäller barn och unga ska man beakta utvecklingsnivån och de individuella skillnaderna. Barn och unga uttrycker och förstår kön och sexualitet på olika sätt i olika skeden av utvecklingen. Varje barn och varje ung person utvecklas i sin egen takt till sitt unika, rätta jag. Vi kan alltså inte se på utvecklingen enbart utifrån åldern, utan varje barns och ungas utvecklingsstadium ska ses separat.

Praxis bygger på små handlingar

Att erbjuda trygghet och utrymme för barns och ungas könsliga och sexuella utveckling kräver inga storverk. Det viktigaste är att vi möter barnen och de unga som unika individer och respekterar dem. Vi kan redan genom små gester och ord skapa utrymme för mångfald. När vi talar kan vi ge akt på betydelsen hos och mängden könande ord. Vi behöver inte tala helt könsneutralt, utan kan uppmärksamma mångfalden också med enskilda ordval. När vi talar om att sällskapa kan vi till exempel använda begreppet partner vid sidan av flick- och pojkvän.

Vi kan också ge akt på vilka könsroller som skapas när vi talar. Betonar vi till exempel könsrelaterade stereotyper eller delar vi upp egenskaper eller saker i flick- och pojkspecifika områden? Den som växer behöver stöd också för sådana personlighetsdrag som man i allmänhet inte ser som typiska för flickor eller pojkar.

När vi planerar verksamhet kan vi också agera könssensitivt så att verksamheten inte stänger någon ute på basis av könsidentitet eller sexualitet. Den vanligaste utmaningen är kanske bastubad. I sådana situationer är det ofta klokt att fråga barnet eller den unga själv vad hen tycker och tillsammans fundera hur man ska göra. Det samma gäller många andra frågor som frågan om utrymmen och andra praktiska arrangemang.

Det är bra att reflektera över sina egna handlingar och val även då inga barn eller unga separat har uttryckt att de hör till en könsminoritet eller sexuell minoritet. Genom att uppmärksamma de här frågorna redan på förhand skapar vi en trygg miljö där barn eller unga lättare också kan tala om saken om de så vill. På så sätt undviker vi också otrevliga situationer som kan uppstå bara för att frågan inte ännu kommit upp. Alla gagnas av att man uppmärksammar könssensitivitet, eftersom det ger var och en utrymme att vara precis så feminin, maskulin eller icke-binär som man vill, oberoende om man hör till någon minoritet eller inte.

Redigerad