I volontärverksamheten är det i allas intresse att trygga arbetsförhållanden säkerställs i så hög grad som möjligt. På volontärer tillämpas samma anvisningar som på anställda i kapitlet om arbetstagarens säkerhet.
I arbetarskyddslagen (738/2002) nämns frivilligarbetet separat. Enligt lagen ska arbetsgivaren se till att inga olägenheter eller risker orsakas den frivilliga medarbetarens säkerhet eller hälsa. På motsvarande sätt ska den frivilliga medarbetaren iaktta de säkerhetsanvisningar som gäller arbetet och arbetsplatsen samt använda den personliga skyddsutrustning och de hjälpmedel som ställts till hans eller hennes förfogande. Volontären kan ha tillgång till exempel till olika slags hjälpmedel som han eller hon inte har erfarenhet av från tidigare. Arbetarskyddsfrågorna ingår i introduktionen, men det är bra att volontären repeterar anvisningarna och vid behov ber om tilläggsinformation. Eftersom en volontär inte är yrkesutbildad kan man inte förvänta sig sådant kunnande som yrkesskicklighet och arbetserfarenhet ger. En volontär känner inte till ”arbetsförhållandena” på lika djupt plan som en församlingsanställd och därför bör volontären sörja för säkerheten i den omfattning som handledningen, anvisningarna och normal omsorgsfullhet förutsätter.
Den anställda som ansvarar för verksamheten ska se till att lokalerna är ändamålsenliga för att sköta volontäruppgiften. Det ska garanteras att en volontär kan arbeta lika säkert som en anställd. Volontärer verkar i församlingens lokaler ofta kvällstid och eventuellt utan vaktmästare. Det är viktigt att även volontärer känner till hur de ska gå till väga i en nödsituation. Tryggheten ökar av att klara instruktioner har utarbetats även för deltagarna. På så sätt tvingas volontären inte vara ordningsvakt mot sin vilja.
Volontärer som utför sina uppgifter i privata hem är verksamma i många slags omgivningar (väntjänst, vänner att röra sig med utomhus, Saapas-jour osv.) och kan inte alltid på ort och ställe få hjälp eller råd om hur de borde gå till väga. Den som ordnar verksamheten i församlingen fastställer villkoren som volontärerna ska iaktta i hemmen. För att volontärernas trygghet ska kunna garanteras är introduktionen av största vikt för de som arbetar i hem. Introduktionen ska också omfatta situationer som gäller säkerhet.
Många uppgifter som utförs av volontärer har under årens lopp blivit alltmer krävande i psykiskt hänseende. Särskilt i själavårdsuppgifter till exempel per telefon eller på nätet, på sjukhus och i väntjänsten kan hanteringen av livets motgångar och smärtsamma eller tyngande livserfarenheter leda till att volontären blir psykiskt belastad. Det kan vara ångestframkallande för en volontär att arbeta på sjukhus och i vårdinrättningar. Att sköta ärenden för äldre ensamboende eller att gå ut med dem kan vara utmanande med på grund av att personen har nedsatt funktionsförmåga. Att förlora en kär åldring kan väcka känslor av sorg, saknad och hjälplöshet hos volontären. I Saapas-verksamheten möter man unga som befinner sig i en tung livssituation och tvingas möta till exempel sorg i samband med dödsfall.
För att en volontär ska kunna arbeta säkert och med en positiv attityd måste han eller hon ha en församlingsanställd eller en likställd som handledare eller att samtala med. Det är önskvärt att volontären och den anställda har regelbunden kontakt i varje fall. Dessutom är det viktigt att den anställda är tillgänglig snabbt om det uppstår en särskilt belastande situation i volontärarbetet. Jourare i till exempel Kyrkans samtalshjälp samlas regelbundet för handledningssamtal och avlastande samtal där de kan lätta sitt hjärta och å andra sidan lära sig nytt. Volontären ska utan att känna skuldkänslor också kunna byta till en annan uppgift eller sluta om hen upplever att uppgiften är psykiskt alltför krävande.
I församlingen främjas och möjliggörs den psykiska och fysiska tryggheten för volontärer och personer som deltar i verksamheten genom utbildning, arbetshandledning och annat stöd till volontärerna. Utbildningen och stödet ska stå i rätt proportion till de krav som uppgiften ställer. Det är viktigt att utrusta volontärerna med tillräckligt kunnande för uppgiften. Å andra sidan är det inte motiverat att ordna en lång utbildning när normala medborgarfärdigheter räcker för att sköta uppgiften.
Vid rekrytering är det viktigt att tydligt meddela för vilken uppgift det behövs volontärer, hurdant engagemang det kräver, hurdant kunnande det behövs i uppgiften och hurdant stöd och hurdan utbildning som finns tillgänglig i uppgiften. Speciellt i volontäruppgifter inom själavård (bland annat väntjänst, telefon- och nättjänst, sjukhus, förbönstjänst, Saapas-verksamheten) och i arbetet med barn och unga (bl.a. klubbledare, hjälpledare) är det dessutom ansvarslöst att kalla volontärer utan att ge dem ändamålsenlig utbildning.
Efter utbildningen får volontären stöd när hen utför sin uppgift. Exempel på stöd är regelbunden kontakt mellan volontärer och ansvariga anställda, nödvändiga handledningsmöten till exempel i grupper, eventuellt kompletterande utbildning samt lämplig uppskattning och rekreation.
Sekretessen nämns i flera lagar, till exempel lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården (812/2000), personuppgiftslagen (523/1999), lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), lagen om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården (559/1994), folkhälsolagen (66/1972), lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992) och polislagen (493/1995 43 §).
Alla frivilliga omfattas av räddningslagen som förpliktar var och en att i sin egen verksamhet iaktta aktsamhetsplikt (4 §) och allmän handlingsskyldighet (3 §). Ingen får alltså med sitt eget handlande orsaka sig själv eller någon annan en farlig situation och var och en som märker en farlig situation ska underrätta dem som är i fara, göra nödanmälan och vid behov vidta räddningsåtgärder.
Frivilligarbete för arbetslösa regleras av lagen om utkomstskydd för arbetslösa (30.12.2002/1290). Enligt lagen kan arbetslösa delta i sedvanligt allmännyttigt frivilligarbete eller i sedvanligt talkoarbete. Paragrafen syftar till att stödja arbetslösa personers möjligheter att delta i verksamhet som upprätthåller aktiviteten och arbetsförmågan. I lagen finns dock också en begränsning enligt vilken en arbetssökande som utan lön arbetar i ett företag eller i sådana uppgifter som allmänt utförs i ett anställningsförhållande eller i form av företagsverksamhet inte har rätt till arbetslöshetsförmåner.
Volontärer är bundna av lagstadgad tystnadsplikt, om vilken ett skriftligt avtal ska upprättas. En volontär får inte berätta om klientens angelägenheter för utomstående, inte ens efter att verksamheten har upphört. Tystnadspliktens omfattning och ovillkorlighet är i stort sett densamma för volontärer och förtroendevalda som för ”kyrkans övriga anställda”.Tystnadsplikt är ändå inte detsamma som en bikthemlighet. Enligt lagen har volontärer tystnadsplikt som gäller sådant som de får reda på i sitt arbete som gäller
Ovannämnda uppgifter får inte lämnas ut till andra utan den berörda personens samtycke. En volontär har tystnadsplikt även när han eller hon inte längre utför volontärarbete.
I församlingarna samlas många olika slags grupper – sorgegrupper, bönegrupper, tillväxtgrupper av olika slag o.d. – där människor öppnar sig och även kan tala om mycket svåra och känsliga saker. Om en sådan grupp leds av en anställd eller en volontär tillämpas bestämmelserna om tystnadsplikt på denna person. Även gruppdeltagarnas tystnadsplikt är viktig och detta ska framhållas, till och med så att var och en skriftligen förbinder sig att hemlighålla det som diskuteras inom gruppen. Samtidigt måste man dock komma ihåg att en sådan sekretess inte åtnjuter något juridiskt skydd. Det innebär att församlingsmedlemmen kan vara skyldig att till exempel som vittne i en rättegång berätta vad han eller hon fått höra i gruppen. Det är också viktigt att beakta de yttre omständigheterna. Vid Tomasmässan kan till exempel själavård vid altaret förekomma. Detta bör ske så att utomstående inte hör vad som sägs.
Volontärerna är precis som de anställda skyldiga att omedelbart trots sekretessbestämmelserna meddela det ansvariga organet i kommunens socialvård om de i sin uppgift har fått kännedom om ett barn, vars behov av vård och omsorg, omständigheter som äventyrar utvecklingen eller barnets eget beteende kräver att behovet av barnskydd utreds. Den som gör anmälan behöver inte vara säker på ett det finns ett behov utan det räcker med att en misstanke har väckts.