Tystnadsplikt som kan jämställas med bikthemligheten gäller bikt som förrättas av en präst samt själavård som ges av en präst när samtalet är eller kan anses vara:
Tystnadsplikten inom kyrkan är starkt knuten till uppfattningen om kyrkans ämbete. Tystnadsplikten ser olika ut för olika tjänster. Den som vigs till prästämbetet är bunden av vissa skyldigheter som följer med ämbetet. Tystnadsplikt som kan jämställas med bikthemligheten är en av dessa.
Den lutherska ämbetsteologin skiljer mellan det allmänna prästadömet och det särskilda prästämbetet, men framhäver samtidigt kopplingen mellan dessa. Varje kristen vigs till det allmänna prästadömet genom dopet. Via dopet och tron har människan allt som behövs för frälsning. Vi har både rätt och skyldighet att främja genomförandet av kyrkans alla uppgifter. Samtidigt innebär vigningen till kyrkans ämbete att man bland de döpta urskiljer lämpliga personer för att offentligt tjäna församlingen genom ordet och sakramenten.
Inom både det allmänna prästadömet och det särskilda prästämbetet är det fråga om att sköta människans gudsrelation. En kristen har skyldighet att lyssna till människors nöd och försöka hjälpa när det är möjligt. Med det särskilda prästämbetet avses det prästämbete till vilket kyrkan kallar personer den anser lämpliga och till vilket dessa vigs i prästvigningen (KL 7:1, KO 7:1 och 7:4). Själavård och bikt är uppgifter för präster och lektorer, men hör även till församlingens övriga medlemmar. Tystnadsplikten gäller alla, men för präster och lektorer gäller vid bikt och själavård särskild i lag definierad bikthemlighet.
Prästernas tystnadsplikt kan betraktas som både en samhällelig och en kyrklig föreskrift. På det samhälleliga planet hänger tystnadsplikten samman med det vittnesförbud som gäller för vissa yrken. Tystnadsplikten i samband med bikt skyddar den konfidentiella relationen mellan den som hjälper och den som blir hjälpt. Lagstiftningen utgår från att prästen hört det som anförtrotts honom eller henne vid bikt i egenskap av Guds representant, och därmed handlar tystnadsplikten inte om en ömsesidig överenskommelse mellan människor. Därför är tystnadsplikten för präster olik tystnadsplikten för andra yrkesgrupper, för vilka den regleras separat.
Tystnadsplikten gäller alla präster som vigts till prästämbetet. En prästtjänst är ett anställningsförhållande, medan prästämbetet erhållits genom vigning och prästen behåller det fram till döden, om han eller hon inte avgått eller avskedats från det. Tystnadsplikten är knuten uttryckligen till prästämbetet, som erhållits genom vigning. Därmed gäller bikthemligheten även präster som inte har ett anställningsförhållande till kyrkan.
Enligt kyrkolagen och kyrkoordningen kallas man till prästämbetet och vigs till det genom prästvigning. Ämbetet finns till för förkunnande av evangeliet och förvaltande av sakramenten. Biskopen och domkapitlet beslutar om vem som vigs till prästämbetet. Prästämbetet är inte en subjektiv rättighet. Även personer i andra tjänster, såsom religionslärare, kan vigas till prästämbetet.
Bestämmelser om bikthemligheten finns i kyrkolagens 7 kap. 9 § och bikthemligheten gäller bikt och själavård. Enligt den paragrafen gäller det som i 1–3 mom. föreskrivs om präster även lektorer.
Kyrkolagens 7 kap. 9 §
Bikthemligheten
En präst får inte röja det som anförtrotts honom eller henne vid enskild bikt eller annars vid själavård och inte heller röja den person som har anförtrott sig åt prästen.
När en präst hörs som vittne, får han eller hon inte röja det som anförtrotts vid enskild bikt eller själavård.
Om någon vid enskild bikt eller själavård yppar att ett sådant grovt brott som enligt allmän lag måste anmälas är på färde, ska prästen uppmana personen i fråga att underrätta myndigheterna eller den som hotas av brottet Om personen i fråga inte är villig att göra detta, ska prästen informera myndigheterna om saken i den omfattning det är möjligt utan att personen direkt eller indirekt blir avslöjad.
Den enskilda bikten är en förrättning där en person separat vill bekänna sin synd och få syndernas förlåtelse. Bikten tas emot i kyrkan eller på något annat lämpligt ställe. Till bikten kan anknyta ett själavårdssamtal. Den biktande kan i sin självrannsakan använda de tio budorden och botpsalmerna som hjälp. Bikten kan ha fri form men ska åtminstone innehålla syndabekännelse och avlösning.
Paragrafen om bikthemligheten tar utöver bikt också upp annan själavård. Tystnadsplikt som kan jämställas med bikthemligheten gäller bikt som förrättas av en präst samt själavård som ges av en präst när samtalet är eller kan anses vara 1) konfidentiellt, 2) privat och 3) inkluderar en aspekt av religionsutövning, dvs. en medveten önskan om samtal med uttryckligen en präst. När dessa kriterier för bikt och själavård inte uppfylls tillämpas inte absolut tystnadsplikt på samtal med en präst. Prästen kan ha tystnadsplikt med stöd av övrig lagstiftning, men den är inte lika absolut som bikthemligheten.
Under diskussioner om bikt och själavård har det ibland framförts att uttrycket själavård bör förstås brett så att alla mer eller mindre konfidentiella samtal med en präst har kunnat tolkas som samtal som omfattas av bikthemligheten. En sådan tolkning har visat sig vara för bred och behöver därför preciseras. Enligt kommentaren till kyrkolagen (Kirkkolainsäädäntö 2008) är det fråga om själavård när man utifrån sammanhanget eller annars utifrån umgänget mellan prästen och den berörda personen kan dra slutsatsen att avsikten är att det ska vara förtroligt eller att det uttryckligen har konstaterats vara förtroligt. Dessutom framgår det av anvisningarna att själavård alltid är religionsutövning.
I kyrkans egna anvisningar har avgränsningen tidigare varit att alla konfidentiella samtal med en präst omfattas av absolut tystnadsplikt. Detta har lett till en strikt tolkning enligt vilken t.ex. konfidentiella samtal med en familjerådgivarpräst har definierats som själavård. Den tolkningen har blivit problematisk ur klientens synvinkel. Klienten är inte alltid medveten om att han eller hon samtalar med en präst och tar del i religionsutövning. Tillämpningsanvisningen enligt en sådan tolkning är inte förenlig med samhällets lagstiftning, såsom grundlagen. Därför behöver anvisningarna preciseras.
Grunden för prästernas tystnadsplikt kan hänföras till såväl etableringen av en konfidentiell själavårdsrelation som till religionsutövning. Prästens tystnadsplikt vid bikt har en teologisk grund. Vid bikt handlar det inte endast om något som gäller den biktande och prästen, utan prästen har hört det som anförtrotts under bikten som representant för Gud. Även i själavård ingår en aspekt av religionsutövning som skiljer en präst från t.ex. en psykoterapeut.
Juridiskt sett är det vid bikt och själavård fråga om religionsutövning. Rätten att utöva religion är en central mänsklig rättighet. Grundlagen föreskriver om religions- och samvetsfrihet. Därtill regleras vars och ens rätt att besluta om sin religiösa ställning i religionsfrihetslagen.
I grundlagens andra kapitel fastställs de grundläggande fri- och rättigheterna, och av dem regleras religions- och samvetsfriheten i 11 §. Enligt den paragrafen har var och en religions- och samvetsfrihet. Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.
Paragrafen tar upp både positiv och negativ religionsfrihet. Med positiv religionsfrihet avses rätten att bekänna sig till och utöva en religion och rätten att ge uttryck för sin övertygelse och höra till ett religiöst samfund. Med så kallad negativ religionsfrihet avses rätten att inte höra till ett religiöst samfund och att ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning. Negativ religionsfrihet innebär att ingen heller omedvetet kan ta del i religionsutövning. Av grundlagens grundläggande fri- och rättigheter följer att människan kan göra ett genuint val mellan att ta del eller inte ta del i religionsutövning. En människa kan inte hamna i en sådan situation där han eller hon omedvetet är med om religionsutövning.
Alla själavårdssamtal omfattas inte heller automatiskt av bikthemligheten. Prästen kan ha ett själavårdsperspektiv men det innebär inte nödvändigtvis att samtalet omfattas av absolut tystnadsplikt.
Själavård som omfattas av bikthemligheten handlar vanligen om själavårdssamtal mellan en präst och en enskild person. Det kan dock finnas situationer där förutsättningarna för bikthemlighet uppfylls även när flera personer deltar. I dessa sällsynta fall måste man lita på prästens pastorala omdöme. Då behöver man tillsammans med de berörda konstatera att det handlar om ett själavårdssamtal som omfattas av bikthemligheten.
Tystnadsplikten för en präst och för en lektor i tjänst kvarstår även när dessa inte längre är i den ställning där de fått kännedom om något som är sekretessbelagt. Prästämbetet och därmed också bikthemligheten gäller även om personen inte sköter en specifik prästtjänst. Detta innebär att tystnadsplikten för ärenden som en person hört vid bikt eller själavård kvarstår även om personen avgått eller avskedats från prästämbetet. Detsamma gäller lektorer.
Även mycket annat än det som framkommer vid bikt eller själavård är sekretessbelagt. Sådana är de ärenden som anges i 24 § i offentlighetslagen och de handlingar som gäller själavård eller diakoniarbete som riktas till en enskild person och som nämns i 10 kap. 4 § i kyrkolagen. Om en präst eller en lektor i tjänst får kännedom om sådant på annat sätt än genom bikt eller själavård gäller tystnadsplikt, men om de lagliga förutsättningarna uppfylls kan tystnadsplikten brytas. Den anmälnings- och informationsplikt som uppkommer av övrig lagstiftning beskrivs i avsnittet Den övriga lagstiftningens effekter för de församlingsanställdas tystnads- och anmälningsplikt.
Den här publikationen beskriver varierande situationer närmare och klarlägger när det handlar om bikt eller själavård som omfattas av absolut tystnadsplikt (bikthemlighet) och när det inte gör det.
Prästernas särskilda tystnadsplikt har en lång historia. De första anteckningarna om bikthemlighet härstammar från 400-talet och de tidigaste straffen för brott mot prästernas bikthemlighet utmättes på 900-talet. Bikthemligheten, sigillum confessionem, var skyddad redan i den kanoniska rätten på 1200-talet. Ursprungligen gällde tystnadsplikten endast prästerna. Enligt den katolska teologin har biktfadern inte hört det som anförtrotts honom som en människa utan som Guds representant. Därför är det inte möjligt att komma överens om bikthemligheten eller att befrias från den ens med den biktandes tillstånd.
Bikthemligheten är rättshistoriskt sett det äldsta och det mest absoluta av vittnesförbuden. Den historiska bakgrunden till tystnadsplikten är den katolska kyrkans biktsyn. Med bikt avsågs enskild bikt som hörde till sakramenten och var en separat förrättning i kyrkan.
I början av reformationen betraktade Luther bikten som ett sakrament, men i och med att definitionen på sakrament preciserades konstaterades det att bikten saknade det konkreta element som karaktäriserar sakramenten. Bikten betraktas som viktig i bekännelseskrifterna och den lutherska traditionen, vilket t.ex. framgår av uppmaningen till bikt i Luthers Lilla katekes.
Bikthemlighetens teologiska betydelse är syndernas förlåtelse som ett bevis på Guds nåd. En av den lutherska trons viktigaste betoningar ligger på möjligheten till daglig bättring.
Från och med reformationen strävade man i Finland efter att ersätta nattvardsgästernas enskilda bikt med allmän bikt. Detta ledde till att den enskilda bikten småningom trängdes undan av den allmänna bikten, som 1933 införlivades i gudstjänsten. Den finländska själavården utvecklades kraftigt under efterkrigstiden, då bl.a. kyrkans familjerådgivning fick sin början. På 1960-talet utvecklades själavården också kraftigt och tyngdpunkten flyttades då från biktens formulär för syndabekännelse och avlösning mot själavårdande samtal.
Sekretessen vid själavård reglerades i kyrkolagen 1964 och samma bestämmelse finns också i den gällande kyrkolagen. Vid den tiden definierades själavård i vid bemärkelse och det har senare orsakat problem med tolkningen och tillämpningen. Då betraktades alla konfidentiella samtal med en präst som själavård. Detta ledde till att t.ex. samtal med en familjerådgivare som är präst har omfattats av bikthemligheten. Tolkningen har drivits så långt att till och med präster som arbetar som psykoterapeuter enligt kyrkans egen tillämpningsanvisning har varit bundna av bikthemligheten. Frågan har alltså granskats utifrån kyrkans ämbete, inte människans perspektiv. Det har varit möjligt att komma till familjerådgivningen utan vetskap om att man samtalar med en präst. Likaså har det hänt att den som sökt sig till psykoterapi inte varit medveten om att terapeuten också är präst. För den som söker sig till psykoterapi och för terapeuten har situationen ingen anknytning till religionsutövning. Därför är det inte ändamålsenligt att utsträcka bikthemligheten till att gälla sådana samtal.
För att bikthemligheten ska kunna förstås mer övergripande behöver man studera bikthemligheten i de övriga protestantiska kyrkorna i Norden och Europa. Ett sådant internationellt jämförelsematerial utarbetades 2011 som en del av biskopsmötets redogörelse över samordningen av bikthemligheten och barnskyddet. Eftersom det skett ändringar även internationellt studeras materialet i det här dokumentet utifrån nuläget, med beaktande av de lagstiftningsändringar som införts för de andra protestantiska kyrkorna efter att biskopsmötets redogörelse skrevs. I jämförelsen fästs uppmärksamhet vid förhållandet mellan kyrkans och statens lagstiftning. Dessutom studeras bikthemligheten utifrån frågan om huruvida tystnadsplikt vid bikthemlighet också gäller själavård. Därtill skildras kort bikthemligheten i de katolska kyrkorna och i Ortodoxa kyrkan i Finland.
Den katolska kyrkans bestämmelser om bikthemlighet gäller alla katolska präster oberoende av i vilket land de tjänar. I den katolska kyrkan är bikten ett sakrament. Bikten, botens sakrament, förutsätter enligt den katolska kyrkans katekes att man förhåller sig finkänslig och respektfull till människan, och därför förkunnar kyrkan att varje präst som hör bikt har absolut tystnadsplikt när det gäller de synder som hans biktbarn bekänner för honom, med risk för att annars ådra sig mycket stränga straff. Bikthemligheten kallas ”sakramentalt insegel” eftersom det som den biktande har anförtrott prästen är ”förseglat” genom sakramentet. Även den kanoniska rättens regler föreskriver om absolut tystnadsplikt vid bikthemlighet. Själavårdssamtal omfattas visserligen av tystnadsplikt (Katolska kyrkans katekes), men inte av en likadan absolut tystnadsplikt som bikthemligheten.
Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och Ortodoxa kyrkan i Finland har en speciell offentligrättslig ställning. Bestämmelser om bl.a. den ortodoxa kyrkans uppgift, förvaltning och ekonomi finns i Lagen om ortodoxa kyrkan (985/2006). I den lagen regleras bikthemligheten i 110 §.
En präst får inte som vittne eller annars röja vad som anförtrotts honom i enskild syndabekännelse eller annars vid själavård, eller avslöja den som sålunda anförtrott sig åt honom.
Om någon i enskild syndabekännelse eller annars vid själavård röjer att ett sådant brott är förestående som enligt allmän lag måste anmälas, ska prästen uppmana personen att underrätta myndigheterna eller den som är utsatt för fara. Om personen inte är villig att göra detta, ska prästen anmäla saken till myndigheterna i den mån det är möjligt utan att den som har anförtrott saken direkt eller indirekt blir avslöjad.
Bestämmelserna om präster i 1 och 2 mom. gäller även biskopar och i tillämpliga delar diakoner.
Syndabekännelsen, biktens sakrament, är ett av den ortodoxa kyrkans sju sakrament. Till biktens sakrament hör väsentligen de liturgiska elementen syndabekännelse och avlösning. Syftet med biktens sakrament är att människan ska göra sinnesändring, avsäga sig synden och sätta sin tillit till Gud.
Paragrafen om bikthemligheten i den ortodoxa kyrkan har långt samma innehåll som paragrafen om bikthemligheten i den evangelisk-lutherska kyrkan. I bägge gäller tystnadsplikten utöver bikt också själavård. Enligt paragrafen om den ortodoxa kyrkan träder anmälningsplikten i kraft genast, om någon under sin syndabekännelse eller annars vid själavård röjer ett förestående brott som enligt lag måste anmälas. Då ska prästen uppmana personen att underrätta myndigheterna eller den som är utsatt för fara. Om den biktande inte samtycker till detta ska prästen anmäla saken till myndigheterna i den mån det är möjligt utan att den som har anförtrott saken direkt eller indirekt blir avslöjad. Den teologiska grunden för detta är att det inte är människans uppgift att bedöma hur stor eller liten en synd är. Samtidigt förbinder man sig ändå att i enlighet med samhällets gällande lagstiftning förhindra eventuella brott.
Kyrkans förhållande till staten påverkar i synnerhet i de nordiska länderna den rättsliga reglering som gäller kyrkan och vad som föreskrivs om kyrkan i lag och vad som regleras i kyrkans egna normer. I Sverige finns bestämmelserna om offentlighet, sekretess och förbud mot att röja information i kyrkans egen lagstiftning och i den statliga lagstiftningen. De statliga bestämmelserna gäller verksamhet som ålagts kyrkan, såsom begravningsverksamheten. I Sverige lösgjorde sig kyrkan från statlig styrning i början av 2000-talet och lagen (1998:159) om Svenska kyrkan har endast 14 paragrafer. Bestämmelser om förhållandet mellan kyrkan och staten finns också i speciallagstiftning såsom lagen (2002:385) om lagfart i vissa fall för Svenska kyrkan m.m.
I kyrkoordningen regleras tystnadsplikten separat för varje yrkeskår. Prästernas tystnadsplikt är absolut och en präst får inte röja sådant som kommit fram eller berättats vid bikt eller själavård. Att den biktande ger sitt samtycke till att uppgifterna röjs påverkar inte ovillkorligheten. Tystnadsplikten kvarstår också när personen inte längre är verksam som präst. Samma tystnadsplikt gäller också biskopar.
Denna särskilda tystnadsplikt för präster beaktas också i den statliga lagstiftningen, där rättegångsbalken fastställer förbud mot att höra en präst från ett religiöst samfund som vittne om något som han eller hon har erfarit under bikt eller enskild själavård.
Diakonernas tystnadsplikt är inte lika absolut, men regleras separat i kyrkoordningen. En diakon har tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under enskild själavård. Tystnadsplikten är dock inte ett hinder för utlämnande av uppgifter, om 1) personen ifråga medger att uppgiften lämnas ut, 2) diakonen har ålagts att uttala sig under ed, eller 3) det föreligger uppgifts-, informations- eller anmälningsskyldighet enligt lag.
I socialtjänstlagen föreskrivs det om anmälningsplikt. Enligt den paragrafens 3 mom. är de som är verksamma inom familjerådgivningen skyldiga att genast anmäla till socialnämnden om de i sin verksamhet får kännedom om att ett barn utnyttjas sexuellt eller utsätts för fysisk eller psykisk misshandel i hemmet.
Enligt en handledning om anmälningsplikten som Socialstyrelsen publicerade år 2004 är kyrkans arbete bland barn och unga inte sådan yrkesverksamhet som omfattas av anmälningsplikt enligt socialtjänstlagen. Därmed omfattas kyrkans anställda endast av rekommendationen i paragrafens 1 mom. om att anmäla ett barns behov av skydd, och den har inte företräde framför diakonernas tystnadsplikt i fråga om sådant de har fått veta under enskild själavård. Anmälningsplikten gäller om barn- och ungdomsverksamheten bedrivs med tillstånd från länsstyrelsen eller kommunen.
När det gäller övrig verksamhet har kyrkan på eget initiativ tagit in en bestämmelse i sitt eget regelverk enligt vilken var och en som i kyrkans verksamhet får kännedom om något sådant som kan förutsätta att socialnämnden ingriper är skyldig att anmäla det till socialnämnden utan dröjsmål. Den här anmälningsplikten gäller inte uppgifter som en biskop eller präst har fått veta vid bikt eller enskild själavård, utan sådant som en diakon har fått veta under enskild själavård.
Biskopsmötets handbok talar om ett särskilt ansvar som är förknippat med tystnadsplikten och påminner samtidigt om att tystnadsplikten inte får bli ett medel för att undandra sig anmälningsskyldigheten. Handboken tar också upp andra medel för ingripande, såsom att prästen har möjlighet att försöka förmå personen att själv ta de kontakter som kan behövas och att diakonens tystnadsplikt får brytas om personen i fråga medger att uppgiften lämnas ut. (Tystnadsplikt och sekretess i Svenska kyrkans arbete, Biskopsmötet 2000, Reviderad upplaga 2004, s. 15)
I Norge upplöstes statskyrkosystemet till alla väsentliga delar genom en ändring av grundlagen 2012, och 2013 inledde kyrkomötet beredningen av en ny kyrklig lagstiftning i en ny situation. Den nya lagen om tros- och livssynssamfund och den nya kyrkoordningen trädde i kraft vid ingången av 2021. Tidigare reglerades kyrkans ärenden i en kyrkolag som antagits av Stortinget (lov 7. juni 1996 nr. 31 om Den norske kirke) samt i kyrkoordningen som antagits av kyrkomötet.
År 2019 antog kyrkomötet Alminnelige bestemmelser for skriftemål (bikt). Efter ändringen föreskrivs det om sekretess: Prästen har en kyrklig fullmakt att ta emot bikt. Både prästen och eventuella andra anställda i församlingen som tar emot bikt har tystnadsplikt enligt gällande regler.
Enligt strafflagen (straffeloven § 211) bestraffas präster i Norska kyrkan som oberättigat röjer eller underlåter att förhindra att andra kommer åt eller får kännedom om hemligheter som anförtrotts dem. Bestämmelser om påföljderna för brott mot tystnadsplikt finns i den lagen.
Prästerna har inte rätt att i domstol röja sådant som anförtrotts dem vid bikt. Den tystnadsplikten kan dock brytas om den biktande ger sitt samtycke till det. Därmed jämställs prästernas tystnadsplikt med sekretessen för läkare, advokater, medlare i familjefrågor och vissa andra yrkespersoner.
Tystnadsplikten vid bikthemlighet är alltså inte absolut i Norge. I Norge gäller också en bestämmelse (straffeloven § 196) om skyldigheten att avvärja brott, såsom våldtäkt av barn under 14 år och grovt sexuellt utnyttjande av barn mellan 14 och 16 år, incest och mord. I dessa fall har anmälningsplikten företräde framför tystnadsplikten.
På Island är huvudregeln att prästerna ska respektera bikthemligheten och vid rättegång vägra att lämna ut uppgifter om själavårdssamtal. Den absoluta tystnadsplikten gäller också själavård. Kyrkolagen innehåller bestämmelser om bikt, men det finns ingen separat författning om själavård och gränsen mellan dessa är i praktiken flytande. Domarna har dock rätt att besluta när tystnadsplikt inte ska gälla. Dessutom har barnskyddsbestämmelserna företräde framför de andra etiska och juridiska bestämmelserna, och den tillhörande anmälningsplikten har företräde framför prästernas tystnadsplikt.
I Engelska kyrkan utarbetade ärkebiskoparna i Canterbury och York 2003 en handledning för präster. Handledningen tar också ställning till tystnadsplikt och bikthemlighet. Tystnadsplikten vid bikt och vid själavårdssamtal är olika.
En präst har inte rätt att bryta bikthemligheten. Principen gäller även efter den biktandes död. Före absolutionen kan man förutsätta vissa handlingar som anger tecken på ånger och prästen kan också vägra absolution. Om en biktande under bikten har erkänt utnyttjande av ett barn eller en skyddslös vuxen, ska prästen kräva att han eller hon underrättar polisen eller socialservicen om det och detta är en förutsättning för absolutionen. Absolution ska inte ges förrän personen bevisligen har tagit denna kontakt. Samtidigt ska prästen hålla fast vid tystnadsplikten i fråga om förövaren, men uppmana den biktande att vidta de förutsatta åtgärderna.
I handledningen redogörs för bikthemlighetens bakgrund i kyrkans tradition och den kanoniska rätten samtidigt som man noterar osäkerheten om huruvida rättsinstanserna kommer att fortsätta respektera den absoluta tystnadsplikten.
I Anglikanska kyrkan i Wales ges däremot anvisningar om att präster i vilket som helst barnskyddsärende som kommer till deras kännedom är skyldiga att anmäla saken till den behöriga myndigheten.
I Episkopala kyrkan i Skottland finns bestämmelser om tystnadsplikt i den kanoniska lagen 29:2. Enligt anvisningarna ska en präst förklara för den biktande att t.ex. utnyttjande av barn är ett ärende som ska föras vidare till den behöriga myndigheten.
I Anglikanska kyrkan på Irland finns den enda bestämmelsen om bikthemlighet i nattvarsordningen i Book of Common Prayer från 1662. Den irländska kyrkan har emellertid en grundlig och detaljerad anvisning om barnskydd, som numera ingår i kyrkans konstitution. Där föreskrivs det att en präst utan ytterligare utredningar eller fördröjningar ska meddela polisen eller de sociala myndigheterna alla anklagelser om sexuellt utnyttjande eller fysisk misshandel som personer under 18 år framför.
I Tyskland definierar den gällande lagen för den evangeliska kyrkan och den förenade lutherska kyrkan själavård på följande sätt:
2,1 ”Med själavård avses i denna lag en kontakt motiverad av den kristna tron och med medvetenhet om Guds närvaro. Det är fråga om en enskild människa som behöver råd, stöd och tröst i livs- och trosfrågor, oberoende av religion och konfession. Själavården är gratis för den hjälpbehövande.
(2): Formell bikt är själavård i den mening som avses i punkt 2,1.
(3): Utan att förbise alla döptas uppdrag att utöva själavård anförtror kyrkan ett särskilt själavårdsuppdrag till enskilda personer.
(4): Varje person som i ett själavårdande samtal anförtror sig åt själavårdaren måste kunna lita på att innehållet inte utan personens samtycke yppas för en tredje part. Bikthemligheten ska bevaras obruten.
(5): Själavårdshemligheten skyddas av kyrkan. Det är alla döptas och alla kyrkliga instansers plikt att bevara den. För kyrkans anställda ingår det i tjänsteplikterna. Närmare bestämmelser utfärdas av Tyska evangeliska kyrkan, medlemskyrkorna och medlemskyrkornas sammanslutningar i respektive region.”
I Evangeliska kyrkan i Tyskland gäller alltså bikthemlighet, vilken kan frångås med den biktandes lov.
En internationell jämförelse visar att bestämmelsen om bikthemlighet endast i Sverige, på Island och i Tyskland också gäller själavårdssamtal. I Tyskland är de själavårdande samtalen tydligt definierade som samtal där en person vänder sig till en annan medveten om Guds närvaro. Dessutom avgränsas de till en enskild person. Tystnadsplikten kan brytas när den biktande önskar det. Även i Sverige omfattas själavårdssamtal av bikthemligheten, men där definieras de så att de gäller enskilda personer. På Island har en domare rätt att besluta att en prästs tystnadsplikt upphör. Dessutom har barnskyddsbestämmelserna på Island företräde framför de andra etiska och juridiska bestämmelserna, och anmälningsplikten har i sådana fall företräde framför prästernas tystnadsplikt.
I Finland, Sverige och Norge och på Island beaktar också samhällets lagstiftning prästernas absoluta bikthemlighet. I Wales och Skottland och på Irland har anmälningsplikten vid vissa brott företräde framför tystnadsplikten när det är fråga om bikt. I Engelska kyrkan gäller för vissa brott att absolution inte ges förrän den biktande bevisligen har vidtagit de behövliga åtgärderna.
I Finland har den breda definitionen på själavård varit exceptionell i jämförelse med andra länders praxis och anvisningar. Den här nya tillämpningsanvisningen, som tydligare avgränsar när bikthemligheten ska gälla vid själavård, motsvarar också bättre de internationella tolkningarna och anvisningarna.