Danstraditioner i kyrkor – varför har vi inte hört mer om dem?

För en tid sedan hade jag 3 årsdag för min disputation. Det finns både för och nackdelar med att ha blivit klar med sin doktorsavhandling under pandemitiden. Till fördelarna hör att det var många som följde samtalet mellan mig och Veli-Matti Kärkkäinen via zoom - fler människor än vad som skulle ha rymts i salen!

Till nackdelarna hör igen, att efter utgivningen av boken Through the Bone and Marrow – Re-examining Theological Encounters with Dance in Medieval Europe (2021) med Brepols blev det inte så många samtal eller bokturné besök till församlingar och gemenskaper, som jag skulle ha hoppats. Därför blev jag speciellt glad när jag blev tillfrågad att skriva om avhandlingens centrala delar i denna bloggserie.

Ursprunget till min doktorsavhandling ligger i etnografiska fältstudier som jag genomfört i Sverige med människor som dansar i kyrkan. Tanken var att jag skulle skriva om kroppens teologi med utgångspunkt i erfarenheter av att dansa. Arbetet tog dock en oväntad vändning när mina informanter började ställa frågor till mig om dansens teologiska rötter i västerländska kristna traditioner. När jag började, uppmuntrad av mina informanter, att se på de historiska beskrivningar som fanns av dans, märkte jag snart någonting mycket märkligt. Och ena sidan fanns det forskare och forskningsmaterial som hävdade att man aldrig dansat i kyrkan, och andra sidan märkte jag också att det fanns de rösterna som starkt värnade om dansen och skrev om dansens förtryckta position. När jag själv började se på samma material märkte jag dock väldigt fort att varken dera av dessa två extrema positioner är historiskt korrekt. Fokuset på min doktorsavhandling kom därför att bli just den frågan, hur kommer det sig att diskussionerna om dans och teologi är så polemiska att tidigare forskare till och med valt att utelämna historiska källor, förvanska de material man har eller helt enkelt tolkat sina källor utgående från starka förutfattade meningar så att materialet helt ändrar karaktär beroende på vem som läser det?

På basen av detta har boken tydligt två olika delar. I den första delen tar jag mig ann frågan om hurudana berättelser som berättats om dans och teologi. I korthet kan man säga att både förespråkarna för och motståndarna till, dans i kyrkan har använt sig av olika dikotomiska grepp som är vanliga för modern västerländsk vetenskapssyn så som åtskillnad av kropp och själ, manligt och kvinnligt, himmel och jord, men även benämningar så som religiös eller hednisk, äkt-kristen eller heretisk, sekulär eller helig. Min tes är att både de som tagit starkt avstånd till dans och de som förespråkar dans, är ”förblindade” av det moderna sättet att se på världen (social imaginary) och därför oftast missar dansen förmåga att bryta med och röra sig bortom dikotomiska begrepp. Dans, precis som många andra rituella och konstnärliga uttryck bär på potentialen att både förgöra och bygga upp. Dansen är inte kontrollerbar och därför finns det olika historiska perioder under vilken både samhället och kyrkan försökt restrigera dansandet. Samtidigt finns det även teologiska traditioner och historiska perioder under vilka dansen har fått vara del av de kristna andliga praktikerna. Med införandet av en alltmer kolonial och sekulär kristendom och framför allt instiftandet av religionsbegreppet, visar jag hur dansen tillsammans med andra kroppsliga uttryck uppfattades alltmer som ”djuriska” beteenden som behövde städas bort. Kristendomen förvandlades till en tro som handlar enbart om stillasittande lyssnande, texter och ”rätt” tankar om olika idéer, tills skillnad från en samling praktiker som formar människan till att uppfatta världen på ett nytt sätt.

I den andra delen av boken går jag sedan igenom några centrala dans praktiker som var del av den medeltida kyrkan i väst. Till skillnad från till exempel Kathryn Dickasons bok Ringleaders of Redemption How Medieval Dance Became Sacred (2021) eller Lynette R. Muir’s The Biblical Drama of Medieval Europe (1995), som är mer strikta historiska genomgångar av de källor som finns för medeltida dans och drama, blir mitt projekt i andra delen av boken att föreslå sätt på vilka man kunde teologiskt omtolka de danser som förekommit under påsken, Corpus Christi festerna och julkretsen. Ett likande arbete går att finns hos Nicoletta Isar, i hennes två böcker om dansbegreppen i den tidiga kyrkan och östlig kristen tradition. Efter att avhandlingen kommit ut, har det dessutom visat sig att forskning kring dans och teologi, och historisk dansforskning är starkt växande fält där många nya arbetens utvecklas. Många av dessa kan ses i det specialnummer av journalen postmedieval som kommit ut i september 2023.

Skribent:

Laura Hellsten

Systemaattisen teologian tohtori, Åbo Akademi