Läran om syndarens rättfärdiggörelse beskriver uppfattningen om människans frälsning. Den är en central del av läran (dogmat) inom den västliga kristenheten. Rättfärdiggörelseläran handlar om hur människan återfår kontakten med Gud, lever i försoning med Gud och befrias från destruktiva krafter som förstör livet.
I Bibeln finns utgångspunkterna för rättfärdiggörelseläran särskilt i Paulus tankegångar som betonar den nära kontakten mellan den kristna och Kristus. Enligt Paulus grundar sig livet som kristen på att den kristna är ett med Kristus och ”lever i Kristus” (Gal. 2:20).
Paulus tankar bygger på Gamla testamentet där Guds rättfärdighet betyder hans rättvisa, trofasthet och pålitlighet. ”Rättfärdig är Herren i alla sina gärningar, kärleksfull i allt han gör” (Ps. 145:17). Också den människa är rättfärdig som lyder Guds vilja: ”Herren skall löna var och en efter hans rättfärdighet och trohet.” (1 Sam. 26:23).
Enligt Paulus grundar sig rättfärdiggörelsen på evangeliet. ”Jag skäms inte för evangeliet. Det är en Guds kraft som räddar var och en som tror… I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tro.” (Rom. 1:16-17).
Eftersom alla människor är syndiga, förmår ingen uppfylla lagen på det sätt som krävs. Därför står de under döden och förbannelsen. Rättfärdigheten får man som gåva på grund av Kristi frälsande gärning: ”Om alla dog genom en endas överträdelse, så har nu alla fått del av Guds överflödande nåd, nådegåvan som bestod i en enda människa, Jesus Kristus.” (Rom. 5:15).
Kortfattat kan man uttrycka Paulus undervisning om rättfärdiggörelsen på följande sätt: ”Ty vi menar att människan blir rättfärdig på grund av tro, oberoende av laggärningar” (Rom. 3:28).
Kyrkofadern Augustinus (354–430) skapade rättfärdiggörelseläran utgående från Paulus tänkesätt när han stred mot Pelagius undervisning. Enlig pelagianismen skulle människan ha vilja och förmåga att uppnå rättfärdighet och frälsning. Augustinus bestred denna möjlighet: människan är syndens slav och inte fri. Därför bli hon frälst enbart genom den nåd hon får som gåva från Gud.
Luther fortsatte i Augustinus fotspår då han utformade rättfärdiggörelseläran där han kritiserade den samtida katolska kyrkans tolkning av relationen mellan tron och gärningarna. Rättfärdiggörelsen förverkligas då människan i tro förlitar sig på Kristi frälsningsverk. Tro är å ena sidan när den kristna litar på Gud Faderns goda vilja, hans nådiga inställning till syndaren. Å andra sidan betyder tro att den kristna har fått Kristus som gåva och därmed hans fullkomliga rättfärdighet. Trons rättfärdigande sker då Kristus är närvarande i den kristne och verkar i hans liv.
Inom lutherdomen finns två betoningar av begreppet rättfärdiggörelse, att förklara eller döma någon rättfärdig och att göra någon rättfärdig. Den förra betyder att Gud anser att den kristna är rättfärdig oberoende av dennas syndfullhet. Den senare betonar den förnyelse som Kristus åstadkommer i den kristna. En kristen är således samtidigt ”både syndig och rättfärdig”.
Lutheranerna och katolikerna nådde enighet om huvudpunkterna i rättfärdiggörelseläran år 1999. Rättfärdiggörelseläran skiljer inte längre kyrkorna från varandra, utan är grunden för deras ekumeniska närmanden. Enigheten rör också det att rättfärdiggörelseläran har en specialställning i kyrkans lära som helhet.