Fariséerna var anhängare av ett judiskt nationellt-religiöst parti som föddes under mackabeerkrigets tid på andra århundradet f.Kr. Fariséerna nämns i evangelierna i Nya testamentet som kritiker till Jesus verksamhet.
Fariséerna var en respekterad grupp i Palestina under Jesus tid. De tog allvarligt på de krav som Gud uttryckt i sin lag. Att följa lagen var och är inom judendomen ett uttryck för troheten mot den Gud som ingick förbund med sitt folk. Fariséerna strävade i sin livsföring efter att hålla kraven i Guds bud.
De flesta fariséerna var lekmän, vanliga män och kvinnor av folket. Bland dem fanns också framträdande skriftlärda som ansvarade för den prestigefyllda tolkningen av lagen. De ansåg att man hade ärvt en muntlig lag av Mose, utöver den nedskrivna lagen (Toran) i Gamla testamentet. De skriftlärda uttydde lagen för sina lyssnare så att människorna inte i misstag skulle bryta mot Guds vilja.
Under Jesus tid blandade sig fariséerna knappast alls i politiska frågor. Gud skulle enligt deras åsikt sända Messias då tiden var inne.
Saulus, det vill säga aposteln Paulus, var tidigare farisé. Det fanns också fariséer bland de första kristna (Apg. 15:5).