Insikt

Jyri Paretskoi

Jag hittade min guru av en slump. Jag gick längs skogsstigen och såg en liten gubbe som stod och lutade sig avslappnat mot ett träd. Jag medger att jag först trodde att han var en tomte, men det var en löjlig tanke. När jag tittade närmare såg jag att gubben såg ut precis som jag alltid hade föreställt mig att guruer ser ut. (Dock var denna rackare väldigt liten, jag uppskattar att det bara var cirka 65 centimeter från hans bara tår till den runda kala fläcken på hans huvud.) Hans långa hår var lika vitgrått som hans skägg som sträckte sig ner till hans navel. Jag tror åtminstone att han hade en navel. Jag kunde förstås inte vara säker eftersom han hade på sig en lång, vit kåpa.

”Du kanske tror att du valde den här vägen”, sade gurun när jag stannade bredvid honom. ”Men egentligen valde den här vägen dig.”

”Men jag hade ju inget val”, svarade jag. ”Den här var den enda vägen.”

”Precis”, sade gurun och myste belåtet medan han strök sitt skägg.

”Du är utvecklingsduglig. Jag har nöjet att berätta att du precis har hittat en egen guide.”

”Jag behöver ingen guide, det är bara en kort väg hem”, svarade jag förbryllat. ”Jag går bara längs den här enda stigen och sedan är jag framme.”

”Det är svårt att säga när man är framme”, svarade gurun och hötte med sitt magra pekfinger.

”Så svårt är det väl inte…”

”Säg mig en sak”, sade gurun och höll en dramatisk paus. Först tittade han in i fjärran någonstans men vände sedan plötsligt sin vassa blick mot mig. ”Vill du hitta en perfekt fred och sinneslugn? Vill du komma åt din egen obegränsade potential? Vill du lämna medvetandets och universumets gränser bakom dig och lära dig att vara fri, verkligen fri, hel och harmonisk? Vill du förstå meningen med allt? Vill du nå det ouppnåeliga?”

”Visst. Så klart”, sade jag.

”Grattis! Tack vare mig kommer du aldrig mer att gå vilse. Jag är ljuset i mörkret. Jag är fyren i en storm. Jag är din karta och din kompass”, sade gurun självsäkert.

”Vad menar du?” frågade jag.

”Från och med nu är jag din personliga guru. Jag leder dig. Jag lär dig. Jag visar dig vägen.”

Jag hade aldrig tänkt att jag skulle behöva en personlig guru, men tanken var onekligen fascinerande. Jag hade alltid till en viss grad, åtminstone som idé, varit intresserad av att utveckla mig själv, men i det hektiska livets stormar var det minst sagt utmanande att satsa på självrannsakan och psykiskt välbefinnande. En egen personlig guru skulle säkert förändra situationen till det bättre.

”Hur funkar det här då egentligen?” frågade jag med nyväckt intresse.

”Jag ger dig svar på dina frågor”, sade gurun. ”Du frågar och jag svarar. Mina svar väller fram ur en evig visdom, och de är sant. Jag är lärare och du är elev. När du är klar, när du är framme, har du uppnått något som bara ytterst få kan uppnå.”

”Och vad är det då?” frågade jag trots att jag redan var helt såld.

”Vissa kallar det för upplysning, vissa för att komma underfund med en gudomlig verklighet. En känsla av fullständig enhet, en total befrielse från allt eller uppnående av den största möjliga visdomen är också uttryck som jag har hört användas. Men de är alla bara ord. Du kan kalla det för vad du än vill. Det är målet, men vägen dit är lika viktig.”

Jag kom genast på en enorm mängd frågor. Min guru var sannerligen övertygande, och jag var säker på att han skulle kunna svara på vad jag än kunde komma på att fråga. Men som jordnära person ville jag ändå först försäkra mig om de praktiska arrangemangen.

”Ska jag alltså alltid komma hit till samma plats när jag vill fråga dig något?”

”Tror du verkligen att du själv kan påverka när en fråga väcks hos dig?” frågade gurun. ”Kanske skulle jag inte vara här just då. Tycker du inte att det skulle vara bättre om jag var mer närvarande och tillgänglig?”

”Sant.”

”Då säger vi så. Jag flyttar in hos dig. Jag behöver bara en kvadratmeter. Jag äter inte mycket, för mitt sinne ger mig näring. En hasselnöt och en halv deciliter vatten per dag räcker.”

Innan jag hann säga något hoppade gurun på min rygg kvickt som en apa.

”Låt oss gå då”, sade gurun och höll hårt i mina öron.

Trots att situationen var förvirrande var jag glad över att jag hade hittat en egen guru. Att underhålla honom skulle inte vara så övermäktigt svårt, han åt ju knappt något. En påse nötter skulle räcka länge, och han skulle lätt få rum till exempel i min garderob.

”Vad är meningen med livet?” frågade jag när vi gick längs stigen medan gurun tyglade mig i öronen.

”Intressant att du börjar med en så stor fråga”, sade gurun, ”men jag är glad över det. Du måste förstå att jag kommer att svara på vissa av dina frågor med frågor som förhoppningsvis fördjupar din förståelse och på så sätt leder din tankegång åt rätt håll.”

”Det passar bra”, svarade jag.

”För det första finns det skäl att fundera på varför du vill veta meningen med livet. Varför är det viktigt för dig? Vad skulle förändras om du visste svaret? Är meningen med livet detsamma för alla människor eller har alla sin en egen väg?”

Vi funderade över frågorna tillsammans, och jag var glad över guruns metod. Jag är inte säker på om det berodde på vår diskussion eller på guruns visdom och närvaro, men för första gången på länge kände jag att jag höll på med något väsentligt och viktigt. Jag kände min förståelse och medvetenhet växa så det knakade. Jag ville dock ha precisare, riktiga svar, inte bara diskussioner och klarare tankar.

”Vad tycker du är meningen med livet?” frågade jag. Gurun hade säkert fått reda på svaret för länge sedan.

”Du är klok, min vän”, sade gurun. ”Jag lovade dig svar, och du vill veta om du kan lita på vad jag säger. Jag är glad att du ställde den här frågan. Min sanning kan också vara din san[1]ning, men jag är inte säker på om du är redo för det.”

”Ja, jag är redo”, svarade jag. ”Din sanning är min sanning.”

”Nåväl”, sade gurun. ”Meningen med livet är att undvika lidande.”

”Vad menar du?” frågade jag förvånat.

”Människan vill alltid något, och när man vill något är man missnöjd med nuläget. Vi vill ändra på något, sluta med något, bli av med något eller få något. Att vilja är att lida. Människan fastnar i sina viljor, är missnöjd – och därmed lider.”

Jag funderade på det gurun hade sagt. Jag hade aldrig tänkt på det så. Nu när jag gjorde det, kändes allt plötsligt klart. Jag visste ännu inte hur jag skulle bli av med att vilja saker, men med hjälp av gurun skulle jag säkert lyckas.

Det gick timmar, sedan dagar. Jag var oändligt nyfiken och ställde ständigt frågor till gurun. Jag försäkrade mig om att jag hade förstått rätt, ställde preciserande frågor och till slut testade, upplevde och förverkligade hans råd. Jag blev lugn. Jag lärde mig att andas på rätt sätt. Jag lärde mig att tömma mitt sinne. Jag lärde mig att vara närvarande här och nu.

Sedan kom dagen då jag öppnade min garderob men gurun inte var där. Jag blev orolig, kanske främst för min egen skull, för jag var rädd att jag hade förlorat min guide på vägen mot den största visdomen.

Till slut, två dagar senare, kom gurun tillbaka.

”Så där. Här är jag”, sade gurun likgiltigt och vinkade åt mig.

”Kan jag få en nöt och en halv, ursäkta, en hel deciliter vatten.”

Jag sade inte ett ord, gav bara gurun mat och vatten. Han gnagde långsamt och fokuserat på sin nöt och hällde sedan i sig en hel deciliter vatten på en gång. Den kvällen pratade vi inte.

Samma sak började hända allt oftare. Ibland var gurun borta i dagar, ibland i veckor. Med tiden blev hans resor längre och längre, och till slut kunde han vara borta upp till ett år. Han berättade aldrig vad han gjorde när han inte var hos mig. I stället fick jag höra att allt detta hörde till min utbildning. Jag är inte säker på om det var meningen, men jag lärde mig att inte bry mig.

Jag ägnade mig helt åt den väg som gurun hade stakat ut för mig, även om den kanske inte var samma väg som han själv gick. Jag litade på hans ord, rentav kastade mig i visdomens ömma famn. Jag hade en tydlig riktning och ett mål, och det kändes bra.

”Hur vet jag när jag är framme?” frågade jag med ögonen fortfarande stängda. Jag satt i min meditationsställning, och trots mitt motstånd hade denna fråga gång på gång smugit sig in i mina tankar.

”Mmhhm”, svarade gurun.

Jag öppnade ögonen och såg att gurun hade munnen full med något. Hans kinder verkade hålla på att spricka, och jag tittade hur han efter att ha sett min förvånade blick började ploppa ut nötter ur sin mun till skålen på nattbordet. Jag räknade 28 nötter. Jag tror att gurun hade ADHD eller något. Han blev lätt uttråkad och kom på allt möjligt för att roa sig själv.

”Jag försökte slå mitt rekord”, sade gurun när han hade fått de sista nötterna ur munnen. ”Jag var riktigt nära. Någon gång kommer jag att komma upp till 30. Vad var din fråga nu igen?”

”Hur vet jag när jag är framme?” frågade jag igen.

”Du vet det bara”, sade gurun. ”Om du är det minsta misstänksam, är du inte ens nära ännu.”

”Hur känns det då?” frågade jag.

”Perfekt. Först är det ren glädje och njutning. Sedan förlorar även de sin mening, och då är du ett med allt. Du är samtidigt allt och inget. Det är svårt att beskriva det med ord, men när du känner det, vet du det säkert. Till en början är det bara en tillfällig insikt, men det är också möjligt att det varar i en evighet.”

”Är det också möjligt att jag aldrig kommer att uppnå det?” frågade jag.

”Att tvivla är att lida, mitt barn”, sade gurun. ”Du måste släppa taget om sådant.”

”Jag försöker”, svarade jag generat. ”Jag tvivlar fortfarande mycket.”

”Det är helt normalt, alla går igenom det”, sade gurun och klappade mig på huvudet. ”Det kommer att gå över.”

”Jag tror och litar på dig,” sade jag tyst, men jag har avstått från mycket och det får mig att tvivla. Innan jag träffade dig ville jag studera, jag ville ha ett bra yrke, jag ville ha kärlek och ett förhållande, jag ville få barn, jag ville ha ett eget hus, jag ville resa och se världen. Jag ville uppleva allt, jag rentav törstade efter livet.”

”Men sedan gjorde du ett val och ville bli av med lidandet”, sade gurun.

”Allt trevligt är också alltid bara temporärt och går över, och orsakar således lidande till slut. Ingenting är permanent. Du måste komma över det.”

”Hur?” frågade jag, redan lite ångestfyllt.

”Meditera. Andas. Tömma ditt sinne. Fokusera”, sade gurun och demonstrerade.

Min personliga guru kunde sitta i samma ställning i timmar utan att röra på sig. Ofta hade han en rofylld och lugn, till och med lycklig min. Jag var avundsjuk för det.

Jag blev äldre, men jag lärde mig att inte bry mig om det. Jag sörjde det inte, jag gladdes inte över det. Årtionden kom och gick och förde med sig smärta och sjukdomar, men jag accepterade dem, jag önskade inte desperat att de skulle gå bort. Jag tänkte inte tillbaka på det förflutna och grubblade inte heller över framtiden. Jag var så närvarande i stunden som jag kunde, och åtminstone jag själv tycker att jag var bra på det. Jag kunde sitta i min meditationsställning oändligt långa tider eftersom min kropp och mitt sinne var vana vid meditation. Ändå kände jag inte att jag skulle ha uppnått eller förstått det som jag hade jagat i alla dessa årtionden. Jag kom till och med på att jag borde sluta vilja uppnå en perfekt fred, enhet och klarhet, men det hjälpte inte heller.

Tack vare min gurus råd och vägledning levde jag till hög ålder. Hälsosamma levnadsvanor och en bra kost höll min kropp i en relativt god kondition ända tills jag var 99 år. Sedan fördes jag in i sjukhuset. Jag skulle inte ha velat gå, men jag fick inget val. Jag kunde inte längre röra på mig själv, så jag bars in på bår.

”Du ser lugn ut”, sade gurun. Han satt bredvid min sjukhussäng på en hög kuddar som han hade staplat på en stol.

”Jag är lugn. Jag är inte rädd för döden. Jag önskar det inte, men jag önskar inte heller att jag var odödlig.”

”Väldigt bra”, sade gurun, ”väldigt bra.”

”Berätta mig en sak”, viskade jag med min svaga röst. ”Jag har gjort allt precis som du har lärt mig. Ändå har jag inte insett eller uppnått det som jag ville när jag började den här resan. Vad har jag gjort fel?”

”Låt oss frångå våra vanor och tänka tillbaka en stund, sade gurun. ”Vi antar att du aldrig hade träffat mig. Hur skulle du då ha levt ditt liv?”

”Jag skulle säkert ha levt mer”, svarade jag. ”Jag hade letat och testat. Jag hade varit osäker. Säkert skulle jag ha misslyckats med många saker, men jag skulle garanterat ha haft framgångar också. Jag skulle ha lyssnat mer på mig själv, trott på mig själv och på att mina val var rätta eller åtminstone att de till slut skulle leda mig till rätt plats. Jag hade inte törstat efter en perfekt visdom, klarhet, ro och fridfullhet. Jag hade välkomnat dem i mitt liv, men jag skulle inte ha haft dem som mål. Jag hade älskat. Jag hade lärt mig. Jag hade glatt mig över allt jag hade och drömt om allt som någon gång skulle ha varit möjligt.”

”Min vän”, sade gurun och smekte min panna, ”du har precis insett det viktigaste. Du är framme.”

Lite för sent bara, var min första tanke, men jag lät den glida ur mitt sinne. Jag var fridfull och lugn. Allt var klart och tydligt. Jag blundade och log. Jag drog ett djupt andetag och andades ut för sista gången, långsamt och lugnt.

Frågor om novellen Insikt:

1. Vem tar du emot råd av? Vad/vem kan man lita på och vad/vem ska man förhålla sig kritisk till?
2. Vad skulle gurun kunna representera i det verkliga livet? Vem eller vad följer man ibland blint i dagens värld?
3. Vad är guruns ansvar?
4. Vad är meningen med livet? Hur skulle den kunna beskrivas i ord? Tycker du att det är viktigt att fundera på det?
5. Vilka livsråd har du hört?
6. Tänk på en dröm eller ett mål som du har. Vad är det första steget du kan ta för att komma närmare det?
7. Vad är lidande enligt dig? Är det en oundviklig del av människans liv? Eller tycker du att man medvetet borde undvika lidande