VER2GO 

Kaj Korkea-aho

Jansku var Jeres flickvän. Från skribalägret ända tills han försvann. Så vad blir det, fyra månader? Tycker ni det är suspicious att jag pratar med henne? Vi är inte ihop. Eller vi får se. Är det mot nån lag om vi skulle bli det?

Men jag fattar! Det är därför jag är här igen. Fast jag redan berättat allt jag vet. Ni har sån där statistik, vad brukar det vara – i åtta fall av tio? Så är den skyldige nån som kände offret. Och nu tror ni att jag var svartsjuk för att Jere var med Jansku. Och det gör mig till nån sorts prime suspect? Nå, i så fall har ni väl förhört Juuso flera gånger också? Och Daniel, oh my god. Juuso är Janskus ex, och Daniel gillade henne så mycket att han var helt sönder. Det blir en lång lista med prime suspects om kriterierna är a) nån som är Jeres frendi och b) nån som varit eller är intresserad av Jansku. Har ni ens kollat upp Jeres pappa som jag sa? Och VER2GO? Lyssnade ni alls på vad jag sa förra gången?

Det där att han skulle ha hållit på med droger är bullshit. Jere var inte sån. Hans pappa skulle int ha låtit det ske. Och på riktigt: hur skulle han ens ha haft tid? Större hikke får ni leta efter. Nio komma sju i medel, och hans nior i finska och modda höll på att göra honom crazy. Tior i allt var målet. Och så skejtade vi varje dag, och han spelade ishockey. Låter det som att han knarkade? Han blev konstig, så var det, det var efter att dom flyttade till Mäkkylä, men inte blev han till nån knarkare. Man ser nog det där i ögonen. Pupillerna på nån som är hög, dom är stora, och så beter dom sig maniskt eller blir helt sekaisin. Jere hade helt vanliga pupiller. Han var bara på dåligt humör hela tiden. Och så blev han mean. Kallade Daniel för en minion. Han är en och femtiotvå. Och han har komplex för det där. Det vet alla. Ändå sa Jere det rakt till honom. Daniel slutade prata med honom efter det. Men Jere var inte sig själv där innan han försvann. Han såg sjuk ut, ibland var ansiktet som en dödskalle. Och så blev han rasande för minsta sak. Speciellt om vi ställde frågor om VER2GO, då kunde han flippa och kalla oss för allt möjligt nasty. Och när jag till sist följde efter honom så slog han till mig, och kallade mig ett satans pervo.

Varför jag följde efter honom? Det berättade jag ju förra gången. Vill ni att jag berättar samma sak flera gånger för att se om jag ändrar min story? För så gör man om man ljuger? Eller hoppas ni att jag ska berätta en mindre fucked up version den här gången? Jag berättar bara som det var. Jag var orolig för honom. Det var vi alla. Men dom andra ville inte blanda sig i, för Jere är en sån att man gör som han säger. Och han var så weird där på slutet. Skrämde upp alla. Men jag kunde inte bara släppa det, jag ville försöka fatta vad som hände med honom. Därför följde jag efter.

Han var ju en tävlingsmänniska. Det var han redan i lågstadiet. Jag spelade fotboll och han ishockey så vi sågs egentligen inte så mycket utanför skolan. Men vi brukade tävla mot varandra. Vem var snabbast uppför trapporna? Vem åt flest fiskpinnar? Vem byggde sjukaste huset i Minecraft? Det var liksom vår grej. Men Jere var nog mycket mer tävlingsinriktad än jag. Det beror på hans pappa. Har ni fått tag i honom? Vilken psycho. Stod ju på läktaren och vrålade på Jeres matcher, så tränaren fick säga åt honom. Han var från Florida, en riktig sån där MAGA-republikan. Jag tror han hatade att bo i Finland. Dom flesta här tycker ju att det viktigaste med idrott är att man ska ha roligt. Men för Jeres pappa var det viktigaste att Jere gav allt hela tiden för att bli så bra som möjligt. Det sjukaste är kanske att det funkade? Jere var ju otrolig på det mesta. Alltid tior på proven som jag sa. Och så ishockeyn. Det gick rykten att det kom scouter och kollade på hans träningar. Jag tror han hade bra chans att bli uttagen till Pohjola-läger. Hans pappa gned säkert sin MAGA-keps. The American dream! Men dom skiljde ju sig hans föräldrar. Och hans pappa flyttade tillbaka till USA. Det var då Jere började förändras, när han flyttade till Mäkkylä med sin mamma. Han fick tag i VER2GO via sin pappa, det är jag säker på. Hans pappa jobbar på företaget som utvecklar den. Det är dom ni ska förhöra. Har ni gjort det?

Det var ju tragiskt för allihopa när Jere flyttade. Jansku blev så störd. Det var jobbigt med distansförhållande, sa hon. Framför allt har hon issues med Esbo tror jag. Det är svårt att ta sig till Mäkkylä från Arabia där vi bor. Jansku åker bara metro och dom orangea bussarna för dom är gratis säger hon. Fast det borde jag kanske inte säga i ett polisförhör? Kan jag ta tillbaka det? Fast ni har förhoppningsvis viktigare saker för er än att jaga femtonåringar som åker pummi.

Jere bytte ju skola då när dom flyttade till Mäkkylä. Bytte till Mattliden. Det är där vid Iso Omena, jättelångt borta. Det var ganska sjukt att han bytte. Han ville själv vara kvar i Åshöjden med alla frendin, och med Jansku. Det var nog ingen utom hans föräldrar som tyckte att det var vettigt att byta skola när man är en månad in i nian. Men hans föräldrar hade nån Mattliden-fetisch, tror jag. Och nog är ju Mattliden mera gjort för hikken som Jere än vad Åshöjden är. Men det var ganska devastating nog. Han kände ingen där. Och vi hade ju vårt gäng som skejtade efter skolan. Jag och Jere och Daniel och Mike, ibland Jansku och Tapio Nyholm och Sakke Vikström. Sen sjuan har vi skejtat under bron vid Hermanni. Så fort skolan slutar far vi dit. När Jere slutade komma var det inte samma sak. Han var en så viktig del av gruppen.

Vi funderade mycket på hur vi skulle göra. Om vi kunde byta ställe eller tid så Jere skulle kunna fortsätta vara med. Men alla hade så mycket på gång, folk ska hem och äta och vidare till andra aktiviteter. Och ingen ville byta skejtpark. Vi har varit där så länge. Vi känner nästan alla som är där. Det var svårt att ens tänka på att flytta. Så Jere bestämde sig: han skulle fortsätta komma dit, och vi skulle fortsätta som vanligt. Han kunde göra läxorna i metron, sa han, och ett par kvällar i veckan skulle han ändå in till stan för ishockeyträningarna. Så han började komma från Mattliden till vår skejtpark efter skolan. Tog metron till Fiskehamnen och bytte till spårvagn tretton. Hade med sig brädan och ibland alla lätkägrejer, det såg för sjukt ut när han kom bärande på alltsammans, helt genomsvettig. Vi märkte snabbt att det inte skulle funka. Förstås var det kul att ses, men det tog minst femtio minuter för honom att komma dit. Vi hann bara skejta en liten stund innan folk började gå hem.

Han var också på dåligt humör. Sådär att man fick vara försiktig för att inte reta upp honom. Jansku orkade inte med det där. Först att vänta på honom, och sen när han kom så var han bara sur. Jag var säker på att hon skulle göra slut. Det blev en ond cirkel. Jere kom till skejtparken så fort han kunde, men det räckte inte, så han blev frustrerad. Det gjorde Jansku frustrerad. Och så blev Jere ännu mer frustrerad. Metron stannar på varje hållplats, klagade han. Det tar så helvetes länge.

Men så en dag kom han plötsligt åkande till skejtparken på en scoot, tidigare än vanligt. Han sa att han åkt hela vägen från Mattliden och att det var sju minuter snabbare än metron och spårvagnen. Han hade en sjuk min. Vi trodde att han skämtade. Han testade en ny reseplanerare som hans pappa jobbar med, sa han. Det var första gången jag hörde om VER2GO. Den använder artificiell intelligens och räknar ut alternativa vägar att åka. Jere påstod att han inte behövt stanna en enda gång, han hade följt instruktionerna och kunnat köra full hastighet hela vägen. Det lät ganska otroligt. Jag kunde inte släppa det. Hela kvällen försökte jag räkna ut hur han hade kört. Från Mattliden till skejtparken på ungefär fyrtiotvå minuter. Sträckan är femton kilometer. Det tar två och en halv timme att gå, om man är snabb. Med scoot måste han ha åkt en medelhastighet på 21 kilometer i timmen för att hinna. Det skulle vara möjligt om det var en rak väg, utan trafikljus, korsningar och annan trafik. Men från Mattliden ska han över Västerleden, han ska korsa Mannerheimvägen och åka genom Böle och över Backasgatan. Det är några av de hårdast trafikerade platserna i hela landet.

Jag fick det inte att gå ihop. Men nästa dag kom han igen tidigt på en scoot, med samma sjuka min. Fyrtiotvå minuter hade det tagit. Han skrattade åt konstiga saker när vi skejtade, det var som om han var nervös. Och han hade sina earpods i öronen, jag var säker på att de skulle ramla ut, men han måste haft dem långt in. Innan jag gick hem frågade jag vilken väg han åkt genom Böle. Han sa att han inte visste vad vägarna hette, men att det var mellan skyskraporna. Vilka skyskrapor, frågade jag, och då flinade han och sa fan, vad du ställer frågor. Så jag vet inte vad han menade. Jag tänkte att han ljög. Eller att han skolkat från skolan och startat tidigare, eller fått skjuts med nån. Men så gick det en vecka och vi var där i skejtparken efter skolan igen. Jere kom åkande på en scoot med brädan under foten. Han var helt vit i ansiktet och såg inte klok ut. Käken var så spänd att han hade gropar i kinderna, som om han bet ihop så hårt han kunde. Han stannade och en stund trodde jag att han skulle ramla omkull. Jag checkade telefonen. Klockan var 15:34.

Det går inte. På riktigt, I did the math. Den sortens scoot kör inte fortare än 25 kilometer i timmen. Jere slutar skolan tre varje dag precis som vi. Att på 34 minuter ta sig ut från skolan, hitta en scoot och köra 15 kilometer genom stadstrafiken. Till och med om man kör maxfart utan ett enda stopp tar det 36 minuter.

Jansku var där den dagen. Hon blev chockad precis som vi andra när Jere kom. Han såg inte normal ut. I vanliga fall skulle hon ha sprungit fram till honom och kysst honom överdrivet länge. Typiskt henne. Hon vet nog att Daniel och Tapio och kanske jag haft crush på henne. Jag tror hon gillar att göra oss svartsjuka. Men nu tvekade hon, som om hon var osäker på att det verkligen var Jere som stod där.

Han återhämtade sig efter ett tag. Fick tillbaks färgen i ansiktet och blev rakare i ryggen och rörelserna blev mindre spända. På brädan var han nästan som vanligt, verkade bara lite trött. Han hade sina earpods djupt inne och ibland var det som om han lyssnade på nånting i dem och inte hörde vad vi sa. Och allt vi frågade tycktes göra honom irriterad. Jag försökte få honom att berätta hur han kört, och hur han kunnat vara så snabb. Han sa att VER2GO föreslagit en alternativ rutt genom skogen. Jag frågade vilken skog, men han bara ryckte på axlarna, och till sist visade han långfingret åt mig.

De andra poliserna såg ut just så där som ni gör nu. Som att det är jag som är crazy. Men ni har väl sett bilderna? Jag frågade alltså min kusin som går i Mattliden om hon kunde checka att Jere faktiskt var på lektionerna som vanligt. Yes, det var han. Från åtta till tre varje dag. En vecka innan han försvann följde hon honom efter sista lektionen och tog en bild när han unlocka en scoot. Jag gav er den bilden. 15:10 är den tagen. Jere ser nervös ut. Och man ser numret på scooten. Sen fick ni också bilden som jag själv tog tjugofyra minuter senare, då Jere var framme vid skejtparken,15:34. Där syns det också ganska bra hur galen han såg ut, som om han sprungit genom en storm.

Är jag alltså misstänkt för något? Tycker ni att jag låter hyperfixerad? Jag försökte bara fatta vad som var på gång för att se om jag kunde hjälpa honom. De andra var bara rädda. Mike och Sakke och Daniel och Tapio och Jansku, de betedde sig som om det var en mardröm och tänkte väl att de snart skulle vakna. Jansku slutade komma till skejtparken och svarade inte på mina meddelanden heller. Jag skrev förstås till Jere också, fast han öppnade inte ens mina meddelanden. Jag försökte ta reda på mera om VER2GO och vad Jeres pappa jobbar med. Det är ett företag i Kalifornien som sysslar med AI 2.0. Men VER2GO finns inte att få tag på nånstans. Det som Jere använde måste vara en betaversion som han fått av sin pappa. Kanske stal han den. Eller så testade dom VER2GO på honom? Sjukt av en pappa att göra så mot sitt barn, men ni skulle ha hört honom skrika i ishallen. Get them! Come on! Jeremy, you’re fucking faster than that! You’ve got to be faster than that! Han är en sån pappa som inte blir nöjd fast hans barn skulle vara snabbast av alla.

Det enda jag kom på att göra till sist var att följa efter honom. Så jag skippade en lektion och tog metron till Mattliden, väntade där vid trapporna när skolan slutade och eleverna vällde ut. Han blev överraskad när han såg mig. Såg faktiskt glad ut. Men när han fattade att jag var där för att spionera på honom blev han arg. Han hade tröttnat på alla frågor redan för länge sen, och tyckte att jag var fixerad. Det var nu han kallade mig för ett satans pervo, och när jag gick efter honom och la handen på hans axel slog han till mig, här på nyckelbenet. Det har han aldrig gjort förr. Men han var inte sig själv längre, det där galna hade liksom lagt sig i ansiktet och tagit över mer och mer. Jag tyckte han såg gammal och rädd ut.

Jag frågade om jag fick åka med. Som förr, när vi var små, och vi ibland åkte två på hans cykel. Och när jag sa det var det som att han mindes den tiden, och det gjorde att han såg ut som sig själv igen. Jag vet inte hur jag annars ska beskriva det. Nånting oroligt släppte taget om honom en stund, och så såg han ut som han brukade. Och kanske förstod han då, att jag inte var där för att störa honom på nåt sätt, utan för att jag faktiskt brydde mig om honom. Och han såg på mig och sa: Okej, följ med då.

Vi hittade en scoot som var nästan fullchargad. Jag såg när han skrev in vart vi skulle i VER2GO, och att han kollade nånting som kanske var en karta, men den var röd och svart och liknade inga kartor som jag nånsin använt. Sen tryckte han in earpodsen i öronen och sa att det skulle ta tjugofyra minuter. Locka in, sa han. Jag var ganska skakig nog, men det gick inte att ångra sig längre. Vi hade brädorna under våra fötter och jag stod bakom honom på scooten och höll händerna på hans axlar.

Vi åkte på cykelbanan. Det gick inte så fort. Jag tänkte att scooten laggade, eller att Jere körde långsamt för min skull. Sen svängde han in på en parkering. Där på ett öppet område gjorde han några kvicka svängar. Han var fullständigt koncentrerad och de här knyckarna var inte random, utan verkade följa ett mönster. Jag försökte slappna av. Man ska ju inte parera mot snabba svängar när man åker fast det känns så, för då faller man helt säkert. Jag hörde att Jere mumlade något, och så hörde jag ljud och klick som måste komma från hans earpods. Han fick upp scooten i maxfart och styrde tillbaka in på cykelbanan. Nånting hade hänt. Jag hade tappat orienteringsförmågan helt. Det kändes som att vi åkte åt fel håll. Det första jag reagerade på var att ljuden var konstiga. Det var som om ett filter satts för öronen, så bara diskanten hördes tydligt medan alla andra ljud kom som från en annan våning. Jag kunde tydligt höra knastret av sand under scootens hjul, men ingen vind, ingen trafik. Däremot var ljudet som läckte ut från Jeres earpods nu mycket högre. En väsande röst verkade ropa instruktioner åt honom. När jag såg mig omkring upptäckte jag att ingen annan var där. Cykelbanan var tom och inget rörde sig. Plötsligt svängde Jere ut på bilvägen och styrde mot en avfart. Då såg jag att inga bilar heller syntes till. Vi körde ner på Västerleden och där var vi helt ensamma. Alla filer åt båda hållen var tomma så långt jag kunde se. Det var en sjuk syn. Where the fuck is everyone? ropade jag, men fattade att Jere koncentrerade sig på att styra, eller kanske på instruktionerna i öronen, så efter det var jag tyst. Det var svårt. Jag höll på
att freaka redan då. Hjärtat bankade helt galet.

När vi borde ha kommit till havet och sett Drumsö bro kom vi i stället till en stadsdel jag aldrig sett förr, och då förstod jag att vi inte var i Helsingfors längre. Vi körde in mellan höga hus, de hade tiotals våningar, en del var nog ännu högre, och dom skymde himlen nästan helt. Och ingen syntes till. Gatan var öde och fönstren var mörka. Jag såg butikslokaler med lamporna släckta men jag kände inte igen skyltarna fast dom verkade bekanta. Och överallt på vägen låg något som liknade svarta strängar av sjögräs, och scooten hoppade till varje gång vi körde över dom. Här och där bildade strängarna klumpar som Jere girade förbi. Till sist kom vi till något som liknade ett hamnområde, men där havet borde ha varit började ett ökenliknande landskap. Vid horisonten såg jag nåt som jag först trodde var mörka moln. Snart förstod jag ändå att det var berg. En bergskedja reste sig där Helsingfors borde ha varit. En del toppar var spetsiga och avtecknade sig tydligt mot himlen. Och vägen fortsatte spikrakt framåt, så långt jag kunde se, bort från husen, längs med ökenlandskapet och bergen långt där borta.

Jag såg en svart fläck på Jeres nacke, alldeles framför mitt ansikte. Det såg lite ut som olja, eller som sörjan som funnits på vägen, och jag tänkte att något måste ha stänkt upp på honom. Men när jag tittade på den svarta fläcken rörde den sig plötsligt i sicksack över Jeres hals, som om den levde.

Jag ryckte till så scooten svajade när det svarta försvann in under Jeres tröja och Jere skrek Stå still! och jag skrek Du har nåt på nacken! och Jere vände på huvudet och var rasande: Strunta i det! skrek han. Samtidigt såg jag ett par svarta oljefläckar på mina egna sneakers och strumpor och jag fick panik. Hela kroppen reagerade och jag försökte sparka bort dem.

Jere skrek: Stand fucking still!

Jag tror det var nån survival instinct som aktiverades i mig. Jag fattade att jag måste lita på Jere. Var vi än befann oss så hade han varit där förr. Han visste mer än jag. Och i bästa fall skulle han ta oss därifrån. Så jag höll fötterna stilla och blundade fast kroppen skakade. Det kändes hela tiden som att något kallt kröp längs benen på mig, men jag lät inte mina reflexer ta över, jag knep ihop ögonen och tvingade kroppen att vara stilla. Flera dagar efteråt hade jag träningsvärk i händerna, så hårt höll jag i Jeres axlar. Och fast scooten skakade höll jag ögonen stängda, och fast jag inte är religiös så bad jag till Gud att vi skulle ta oss levande tillbaka hem. Den enda gången jag öppnade ögonen var när ett sjukt oljud fick det att slå lock för öronen. Det började som ett ylande som jag tänkte att kanske kom från scootens hjul, men ljudet steg och steg och blev allt mer kaotiskt, tills det lät förhistoriskt, som ljudet av en skräcködla i nån film, men blandat med surranden och rasslet av stenar. Vad är det? skrek jag och Jere svarade: Det är långt borta! Andra sidan bergen! Jag såg mig omkring. Ökenlandskapet hade bytts ut mot karga klippor och bergen skymdes delvis av magra träd. Det där hemska ljudet ekade som en båtsiren över havet, och stenrasslet fortsatte. Jag blundade igen, för det var enda sättet att hålla mig lugn. Kläderna kändes obehagligt våta. Om de där oljefläckarna fanns på min mage eller på benen så ville jag inte se det.

Plötsligt gjorde Jere en sväng, och så en till, och så en till, och jag hörde honom räkna något och sedan fylldes huvudet av ett brusande ljud och han ropade: Tjugotvå minuter! Och så skrattade han. Jag öppnade ögonen. Det tog en stund innan jag begrep att vi var i Vallgård, inte långt från skejtparken. Det brusande ljudet som jag hörde var trafiken. Bilarna var tillbaka. En spårvagn syntes längre fram. Det gick människor på trottoaren. Jere vände på huvudet och skrattade. Strandvägen var mycket snabbare! Jag visste det! Och det finns en väg genom bergen som är ännu snabbare. Nitton minuter!

Han stannade vid skejtparken. Mike och Daniel och Tapio stirrade på oss. Jag kunde inte hantera det just då och sprang därifrån. Vad skulle jag säga till dem? Jag ville till ett privat ställe, där jag kunde bli säker på att jag var tillbaka i verkligheten, och där jag kunde ta av mig alla kläder och kolla kroppen efter svarta fläckar. Jag sprang hela vägen hem och gick i duschen. Allt verkade normalt men jag blev inte av med den vidriga krypande känslan. Det kändes så i flera dagar. Jag var väl i nån sorts chock. Duschade om och om igen. Pappa och mamma tyckte att jag såg sjuk ut. Jag stannade hemma från skolan. Jag är väl ganska mig själv nu igen, men jag sover fortfarande med lampan på, annars ser jag bara svarta fläckar som rör sig på väggarna och i taket.

Det där var sista gången jag såg Jere. Han var i skolan ännu dagen efter, men kom inte till skejtparken. Det finns registrerat att han unlockade en scoot på eftermiddagen, men den scooten är försvunnen. Hans mamma anmälde honom som försvunnen efter tjugofyra timmar, och nu har det snart gått en månad. Mer än så vet jag inte.

Jag tror nog att han kanske lever. Antagligen sitter han fast där i den där ödsliga världen. Kanske fick scooten nåt fel där inne. Kanske körde han vilse, eller råkade ut för en olycka? Sen måste ackun i hans telefon och earpods ha tagit slut ganska snabbt. Går det ens att komma därifrån då? Jag har försökt vara optimistisk. Han är både stark och snabb. Finns det mat och vatten där borta så tror jag han hittar det. I bästa fall klarar han av att hålla sig undan de där svarta fläckarna, och så en dag kommer han att hitta ut igen och vara tillbaka.

Men jag har också tänkt mycket på hur han såg ut den sista gången jag såg honom, innan jag sprang därifrån. Under de där sista veckorna hade Jere inte bara blivit snabbare och snabbare på att ta sig till skejtparken. Han såg också allt mindre rädd ut, och det jag såg i hans ansikte den där sista gången var nåt jag tänker att man säkert ser i ögonen på en som just hoppat fallskärm. Adrenalin och dopamin. Det är blicken hos nån som inte längre är rädd, som tror att han är odödlig och vågar vad som helst. Så om VER2GO räknade ut att det fanns en ännu snabbare väg till skejtparken, så misstänker jag att Jere inte kunde motstå att pröva den. Och det är nåt jag försöker att inte tänka på, för det där ljudet är omöjligt att få ur huvudet. Att han alltså tagit sig till andra sidan de där spetsiga bergen. Att han mött vad än det var som vrålade där bakom. Och att det har tagit honom.

Här är ganska mörkt, kan ni tända en lampa till? Väggarna rör på sig. Sorry, men kan vi åtminstone ta en paus?

Frågor om novellen VER2GO:

1. Vilka tankar kring vänskap väcker texten i dig?
2. Vad gör man om man misstänker att en vän mår dåligt?
3. Algoritmer gör tjänsterna vi använder snabbare och effektivare. Till vilket pris?
4. Vems sida är tekniken på?
5. Vilka är riskerna med att lita på artificiell intelligens?
6. Behöver människan också low-tech-områden eller low-tech-perioder? Hurdana skulle de kunna vara? Vad är deras betydelse?
7. Vad för slags beroende voi algoritmer och AI orsaka?