Tre röster om beslutsfattandet i kyrkan

I församlingsvalet väljs de förtroendevalda som fattar beslut på lokal nivå, i kyrkofullmäktige och församlingsråd. Dessutom är de med och väljer ombud till nästa stiftsfullmäktige och kyrkomöte. Här berättar tre personer om sina erfarenheter av att vara med och påverka beslutsfattandet i kyrkan.

”Unga behöver få chansen nu”

Jonas Väänänen har suttit med i Navi, unga vuxnas påverkansgrupp i kyrkan, i två år. Gruppen är riksomfattande, med representanter från alla stift. De lobbar för ungdomar i beslutsfattandet och medverkar vid Ungdomens kyrkodagar.

– Det har varit väldigt givande! Man får påverka stora saker, sitta med på kyrkomöten och tala med beslutsfattare. På Ungdomens kyrkodagar väcker vi till exempel tankar hos olika församlingsråd, säger Jonas Väänänen, som är 22 år gammal och studerar teologi i Åbo med ambitionen att bli präst.

Trots att det varit givande kan påverkan inom kyrkan ibland kännas långsam.

– Ibland kände jag att även om man gör mycket leder det inte riktigt till någonting eftersom kuggarna snurrar så långsamt i kyrkan. Kyrkan är väldigt byråkratisk och långsam om man vill förändra något. Men det gör saken ännu mer motiverande när man märker att man väl lyckas nå fram.

– Det är motiverande när man lyckas med små saker. Till exempel på Ungdomens kyrkodagar 2025 skrev jag en motion där jag uppmanade biskopen att läsa ungas resolution om vad vi tycker om samkönat äktenskap. Han läste den och tog till sig, vilket kändes som en vinst.

Har du upplevt att man som ung person tas på allvar i kyrkans beslutsfattande?

– Både och. Det varierar mycket från person till person. En del som varit med länge anser att de har förkörsrätt och verkar tänka att ”unga får ju sin chans om 20 år”. Men det är helt fel tankesätt!

Stiftsfullmäktige – en plats att mötas

Kent Brännbacka från Larsmo har suttit i stiftsfullmäktige i två år och dessförinnan i kyrkorådet i Larsmo. Stiftsfullmäktige har gett möjlighet till levande samtal och diskussioner om viktiga frågor inom kyrkan.

– Trots att jag har varit med i två år känner jag mig ännu ganska ny. Men nu börjar man ha lite mer koll på hur det fungerar och känna människorna där.

Har det motsvarat dina förväntningar att sitta med i stiftsfullmäktige?

– Jo, det har det nog. Det är ju inte så många konkreta frågor man kan påverka i stiftsfullmäktige. Det skulle ju vara en annan sak att sitta i domkapitlet. Men det är praktiska saker på operativ nivå. Man får i alla fall diskutera och man får en helt annan bild av vilka församlingar det finns och vilka personer som är aktiva där. Utöver det ser vi på budgeter och bokslut.

Kent är medlem i kyrkofullmäktige och har också suttit med i kyrkorådet i Larsmo i många år.

– Kyrkorådet går betydligt mer in på detaljnivå. Där fattas beslut om församlingens verksamhet. Till och med så att man också behandlar personalens ledigheter.

Att det finns en nytta med stiftsfullmäktige är tydligt, tycker Kent, även om alla kanske inte håller med om den saken. Största nyttan är att få träffas och diskutera.

– Jag har hört diskussioner där folk ifrågasätter om stiftsfullmäktige ens behövs. Men själv tycker jag nog att det finns en direkt nytta med stiftsfullmäktige. Makten fördelas och fler kan vara med och påverka. Dessutom ger det möjlighet att föra diskussioner öga mot öga.

Vill arbeta för det svenska

– Det som överraskade mig i kyrkan är tidsperspektivet. Allting tar längre. Och det är nödvändigtvis inte en dålig sak, men om man vill vara med och förändra saker så är det tålamodskrävande, säger Martina Harms-Aalto.

Martina Harms-Aalto är lekmannamedlem i kyrkomötet, vice ordförande i Johannes församlings församlingsråd och medlem i gemensamma kyrkorådet i Helsingfors, samt medlem i kyrkostyrelsens plenum. Hon har tidigare erfarenhet av förtroendeuppdrag och beslutsfattande i kommuner och organisationer. Långsamheten i beslutsfattandet i kyrkan förvånade ändå.

– Mina kollegor inom kyrkan brukar säga att det är på grund av att kyrkan har ett tvåtusenårigt perspektiv och då är det ju inte bråttom. Men ibland är det faktiskt bråttom!

Att lyfta fram svenskspråkiga perspektiv och behov har varit en viktig fråga för henne.

– Om man tänker på en stor nivå, Helsingforsnivå, där det finns 19 församlingar (av vilka tre är svenska) har en viktig uppgift varit att lyfta fram de svenskspråkiga behoven. Vi har bland annat fått ett nytt språkprogram som är både ambitiöst och konkret. Men det handlar också om att påminna om att våra behov inte är femprocentiga utan hundraprocentiga när gemensam verksamhet byggs upp.

Martina sitter också med i kyrkostyrelsens plenum, alltså styrelsen. Där handlar det mycket om lagstiftning och kyrkans roll och uppgifter i samhället i stort.

– Det handlar mycket om ekonomi och förhållandet mellan kyrkan och staten, precis som arbetet i kyrkomötet. Kyrkostyrelsen är också tvåspråkig och ska fungera så att de svenska församlingarna får tjänster och stöd på lika villkor. Också här har mitt arbete handlat mycket om att advocera för den språkliga jämlikheten.

text: Maja Nordqvist

Artikeln har ingått i en bilaga i tidningen Kyrkpressen.