Synden skiljer människan från Gud som är livets källa (Katekesen). Guds vilja som han uppenbarade vid skapelsen är att människan ska leva i den kärlek som han själv visar. Guds goda vilja kommer till uttryck i de tio buden samt i Jesus undervisning och exempel. Att överge dem och att bryta mot dem förstör människans eget liv och skadar hennes relation såväl till Gud som till medmänniskan och hela skapelsen. Kärleken förvrängs och blir egenkärlek.
Bibelns berättelse om syndafallet (1 Mos. 3) är till sin litterära stil mytisk och beskriver hur människan avstår från Guds vilja och vilka konsekvenser detta har. Den beskriver människan som förvisad ur paradiset, vilsen och övergiven. Berättelsen om syndafallet är den grundläggande berättelsen om det onda, där en orm (symbol för Satan) förför människan till att välja det destruktiva och förbjudna.
Begreppet synd indelas i verksynd och arvsynd. Verksynden är en enskild ond gärning. Enskilda onda gärningar har sin grund i arvsynden, som kan beskrivas som mänsklighetens oförmåga att låta bli att synda. Till exempel krig uppstår inte ur tomma intet utan växer ur mänsklighetens syndafallna, gudsfientliga väsen.
Synden är mörkrets makt som förslavar människan och får henne att kretsa kring sig själv, bara söka sin egen fördel och utnyttja sina medmänniskor som medel för sina egna strävanden, samt upplyfta sig själv till gud. Arvsyndens frukter är de gärningar som de tio buden förbjuder oss att göra.
Enligt Martin Luthers Stora Katekes är arvsyndens växande onda frukter bland annat otro, irrlära, avgudadyrkan, övermod, misstro, att förakta Guds ord, mord, osedlighet, stöld och bedrägeri. Man kan inte befria sig från synden av egen kraft utan endast genom den heliga Andens inverkan via nådemedlen. Med sitt liv, sin död och sin uppståndelse har Jesus Kristus besegrat synden, döden och djävulen. Tron på Kristus befriar oss från djävulens bojor och vi får gå in i Guds rikes frihet (Katekesen).