Bönen är hjärtats samtal med Gud, att människan i sitt innersta öppnar sig för kommunikation med den heliga Treenigheten. Bönen kan antingen ske med ord eller genom att ordlöst vara närvarande inför Gud.
En enskild kristens bön kan vara att läsa en bekant aftonbön, en bordsbön eller bönen Fader vår. Den kan vara en fri bön med ord som föds ur situationen eller en stilla, meditativ och ordlös bön. Bönen kan ske i ensamhet eller tillsammans med andra.
Bönen kan till exempel vara riktad till den heliga Treenigheten eller till någon av Guds tre personer: till Skaparen, Kristus eller den heliga Anden, och bönen präglas av detta. I de liturgiska bönerna i gudstjänsten tackar vi Fadern, vi vänder oss till Förlossaren samt ber om att den heliga Anden skall komma ned till sin församling och verka genom sakramenten. I nattvardsbönen, epiklesen, ber vi den heliga Anden om att vi ska kunna ta emot nattvarden i tro.
Det liturgiska bönelivet är till sin form och till sitt innehåll den äldsta kristna bönetraditionen som fortfarande lever kvar i firandet av mässan. Bönen Fader vår som Jesus lärde oss har en specialställning i kyrkan.
Att be för andra kallas förbön. Syndabekännelse är en botgörelsebön. Efter nattvarden följer tacksägelsebönen. Psalmerna är sjungna böner.
En egen betydelsefull fåra inom bönelivet är de traditionella tidebönerna som i vår kyrkohandbok utgörs av morgonbön (laudes), bön under dagen (ad sextam), aftonbön (vesper) och bön vid dagens slut (completorium). Både innan vesper och completorium kan man hålla ljusbön (lucernarium). Tidebönernas rötter finns i både i judisk och i urkyrklig bönetradition. Ett av de typiska dragen i tidebönerna är psaltarpsalmsången.
Här hittar du böner för olika situationer