Finns Gud också på internet? Några tankar om bön

Hur fungerar en bönegrupp på internet? Hanna Klingenberg upptäckte Facebookgruppen Sinnesro på Åland där nya förbönsämnen lyfts varje vecka och blev nyfiken. Hon pratade med Angela Sjöberg som medverkat ända från början.

text: Hanna Klingenberg

Hur fungerar er bönegrupp till skillnad från bönegrupper där människor träffas för att be tillsammans ute i verkligheten?

– Min erfarenhet av att samlas för att be ute i verkligheten är egentligen ganska begränsad, men vi i Sinnesro vet ju att vi ber för varann, så det finns ett slags samförstånd när vi råkar träffas på stan. Någon kan säga ”jag ber för dig” lite sådär i förbifarten och jag tycker mycket om det, säger Angela Sjöberg.

Ett bibelord låter: ”Där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem” – är det något som gäller också på internet? Känns det som att Gud finns där?

– Själv känner jag mig mindre ensam i den här bönegemenskapen fast jag sällan pratar om den med någon – knappt ens med de som är med. Vi är så många som delar vår vanmakt och oro, och tacksamheten som kommer till uttryck i gruppen ger mig hopp. Martin Lönnebo skrev ju också: ”Gud bor där han blir insläppt ty han är redan där.”

Speciellt i mindre samhällen skulle bönegrupper lätt kunna bli synonyma med skvallercentraler där man berättar allt om dolda katastrofer hos både vänner och avlägset bekanta: vem som är sjuk, vem som ligger i skilsmässa, vem som missbrukar och har drabbats av annat lidande och nöd. Hur har ni förhållit er till det här då bönerna också lyfts på nätet?

– Man får välja om man ber om förbön i sitt eget namn direkt i tråden eller om man går anonymt via administratörerna. Ibland lägger jag ut en bön där jag till exempel nämner ”alla som oroar sig inför helgen, sommaren eller ekonomin” – och jag skriver så även om jag ber för någon speciell. Också då jag ber om trygghet för människor i utsatthet har jag ofta någon särskild i tankarna utan att nämna den personen specifikt.

– Kanske någon grubblar över vem en bön kan handla om, men jag har nog aldrig uppfattat vår grupp som en skvallercentral. Dessutom tror jag att det inte finns något kvar att skvallra om de gånger som man själv är öppen med sina bekymmer. Ingen behöver ju spekulera då personen själv redan har sagt som det är. När det gäller mina personliga böneämnen har jag erfarenhet av båda – ibland väver jag in dem i en allmän bön och ibland skriver jag dem rakt ut, i mitt eget namn.

Ber om försoning istället för mirakel

När man ber för sjuka kan det kanske också vara frestande att ta reda på ”hur det gick”, alltså om bönen besvarades och personen blev frisk. Om man drar den tanken till sin spets börjar bönen nästan likna ett slags trolleritrick som man antingen lyckats med eller inte. Gör ni uppföljningar på hur det gått för människor ni ber för eller stannar det vid själva bönen?

– Överlag kan bönesvar vara lite knepiga. Om två sjuka har bett och den ena blir frisk men den andra förblir sjuk, kan man då fortfarande tala om bönesvar? Det kan säkert kännas djupt orättvist, så nuförtiden ber jag inte om resultat utan istället om saker som kraft att orka möta det som händer, hopp när det känns mörkt och mod att våga lita på livet. Någonstans har jag också lärt mig tänka att jag kanske inte får det jag ber om utan det jag behöver, så jag tror vi ber om försoning istället för om mirakel. I gruppen delar vi bönegemenskapen, men nu som då är det alltid någon som skriver och tackar för att något ”gått bra” – ganska ofta, faktiskt.

Alla människor känner nöd ibland, men alla är inte troende. Behöver man själv vara troende för att be en bönegrupp ta upp det ämne man själv hade bett för – ifall man bara trott på Gud?

– Jag har mött många som undrar hur man kan tro då det är så ovetenskapligt, abstrakt och naivt, men som ändå själva önskat att de kunnat tro. Ibland har människor också skrivit till mig om vad de önskat att jag kunde formulera som en bön och i det de skriver finns redan bönen ”perfekt formulerad”, men de har bara inte sett det själva.

Just när det gäller att be högt är det många som inte känner sig bekväma i akten, även om man skulle tro på bön som fenomen. Tonfallet kan kännas självmedvetet och om bönen dessutom sker inför andra: som ett uppträdande. Har bönen alltid varit en ”naturlig grej” för dig och vad vill du säga till dem som vill, men inte riktigt kan, be en bön då det behövs?

– Bönen, eller att be, har ändrat karaktär för mig genom livet. Som barn bad jag aftonbön med min mamma och en lång tid var andligheten i bakgrunden även om jag aldrig övervägt att lämna kyrkan. Idag ber jag ofta i tanken med helt vanliga ord och ibland har jag bett högt när jag blivit förtvivlad. Sådana gånger ber jag om hjälp att släppa taget om det jag är maktlös inför: ”Gode Gud, ta hand om det här, för jag kan inte.” Ungefär så stannade jag upp och bad i ett gathörn en gång och även om inget i situationen som oroade mig förändrades så fick jag ett lugn. Det var som att bli bönhörd och den känslan har följt mig.

Tror du att bönen kan missbrukas? Till exempel om man ber för någon som absolut inte vill ha förbön? Eller om man väljer att be för en ensam vän som har det jobbigt med en flytt istället för att själv engagera sig och åka dit och bära möbler?

– I Facebookgruppen Sinnesro har vi skrivit om det här som en del av inbjudan: att vi kanske ber för människor som inte vet om det, men att man då alltid ska anonymisera sitt förbönsämne så ingen blir utpekad. Till exempel: ”Jag ber för en familj med ekonomiska problem.” Sedan tror jag att Gud verkar genom människor och medmänsklighet visas väl ändå mest i handling och praktisk omsorg? Så kanske bön också kan vara att bistå genom praktisk omsorg från ett troende hjärta – oberoende av vad, eller om, den andra människan tror.

– Jag vet att livet kan vara svårt och jag har mött många olika sorters lidande, men jag tror inte att Gud frågar efter om jag är just kristen. Istället tror jag att Gud ser mitt inre, sanna jag. Min nöd och min glädje.   

Är bönegruppen Sinnesro på Åland enbart för ålänningar? 

– Nej, alla är välkomna.