Diakonin handlar om att se människan bakom problemen

Jessica Emaus visste redan som tonåring att hon ville arbeta med människor. I dag är hon stiftssekreterare för församlingsdiakoni och här berättar hon om mötena som stannat kvar och varför diakoni i grunden handlar om att vilja se människan bakom problemen.

text: Hanna Klingenberg

Vad innebär det att vara en diakon, ja, hur beskriver du ditt yrke?

– Som diakon har man ett otroligt omväxlande och givande jobb tillsammans med människor i väldigt olika situationer. Ofta finns det också mycket frihet att utveckla arbetet enligt behoven, så man får användning av ens egna gåvor och intressen. Men i ett jobb där man själv är det främsta redskapet gäller det också att minnas att ta hand om sig själv och vila för att kunna ladda batterierna.

När visste du att det var diakon du ville bli?

– Redan i tonåren förstod jag att jag gärna ville jobba med människor. Mina vänner hade alltid lätt att anförtro sig till mig och jag trivdes med att lyssna på deras problem och funderingar. I sakta mak började jag fundera på socialt arbete och genom ett yrkestest i gymnasiet kom diakonin fram som alternativ – och då föll alla bitarna på plats. Här kunde man hjälpa människor, jobba socialt och ha den andliga aspekten med sig.

Behöver man alltså själv vara kristen för att bli diakon?

– Diakoni utgår från omtanken och kärleken till vår nästa. Jesus själv är vår främsta förebild och det är hans bemötande vi vill ge vidare till alla som vi jobbar med. För att få arbeta som diakon i Finland måste man vara medlem i den Evangelisk-lutherska kyrkan och med den förankringen behöver man också våga stå för kyrkans lära och tro, och lita på den. Sedan kan vår personliga tro se helt olika ut, och får gärna också göra det. Någon kan ha haft en livslång tro som utvecklats med åren, en annan är kanske i början av sin gudsrelation. Vi är alla hans redskap.

Har du alltid varit kristen och har din tro förändrats genom åren på nåt sätt?

– Min tro har alltid funnits med mig. Som barn var jag med i både barnkör och söndagsskola och aftonbönen var en självklar del av min kvällsrutin. Jag bad också ensam och som tonåring började jag läsa Bibeln. Jag har nog funderat, grubblat och ifrågasatt, men egentligen känner jag inte behovet att ha alla svaren, utan ställer hellre frågorna, lyssnar och ber. För mig är grundtryggheten det viktigaste. Den bär oss i motgång och medgång – och det handlar inte om mig, utan om det som Jesus är för oss.

Hur blev det sen att börja studera, när du väl tagit det beslutet?

– Jag hörde till den sista årskullen som fick avlägga hela studiehelheten på Lärkkulla. Jag skulle säga att de åren präglade oss som både grupp och individer då den kyrkliga förankringen alltid fanns med. Det var så fint med den nära kopplingen till stiftsgården, och både andakter och mässor blev en del av studievardagen.

Har du något särskilt minne från Lärkkulla, ett sånt du aldrig glömmer?

– Ja, alltså känslorna kunde nog svalla då vi diskuterade olika case. Vi jobbade med konceptet ”problembaserat lärande”, PBL, och satt ofta i smågrupper där vi formulerade och sorterade våra tankar kring ett givet problem.

Ge ett exempel på ett case där känslorna började svalla!

– Lustigt nog minns jag bara ett – det är ju redan tjugo år sedan – och det handlade om en tondöv person som var med i kyrkokören. Där gick diskussionerna riktigt heta. Har alla rätt att vara med överallt? Hur berättar man för någon att den sjunger falskt – utan att såra? Kan man erbjuda annan ersättande verksamhet, eller blir det bara patetiskt? Det kan ju vara svårt att ”sparka” någon från kyrkokören sådär rakt upp och ner … Men genom empatisk dialog kan man kanske hitta ett steg vidare, antingen till andra uppgifter i kören eller så till någon annan verksamhet i församlingen.

Människors problem syns inte på ytan

Hur var det att stiga ut som färdig diakon och möta alla dessa problematiska case – i verkligheten? Fanns det något möte som påverkade dig lite extra mycket där i början?

– Jag kan återkalla en känsla av litenhet, speciellt under den första tiden. Man möttes av rätt stora livsfrågor och det var svårt att veta exakt vad man skulle göra eller inte göra. Hur långt räckte det med att enbart lyssna? När kunde man erbjuda praktisk hjälp och när skulle man låta bli? Och hur såg klienterna på mig som ung och nyutexaminerad?

– Jag minns speciellt en lite yngre person som kom till mottagningen för att få mathjälp. Hon hade en historia av missbruk och sa flera gånger att det kändes så enkelt att prata med mig. Det ledde till att vi bokade en ny tid för enbart samtal. Jag var nervös inför besöket och kände den där litenheten – i kombination med både glädje och tacksamhet över att få vara den person hon ville prata med. Men oj vilken verklighetscheck det blev sen när hon aldrig dök upp för själva samtalet. Det där första besöket vid mathjälpen blev faktiskt enda gången våra vägar möttes.

Hur påverkar ditt jobb hela synen på samhället? Ni ser säkert mycket lidande som många annars blundar för.

– Jag har länge haft ett motto som lyder: ”You think you know but you have no idea”. (Du tror du vet, men du har ingen aning.) De flesta problem folk har syns inte på ytan. Det kan finnas missbruk, våld, ekonomisk misär och sjukdom precis var som helst. Det kan handla om din granne, din släkting en gammal klasskamrat eller en lokalkändis. Vi tror oss veta hur människors liv ser ut, men vi har ingen aning. Samtidigt går vi alla genom svårigheter här i livet – jag kan kanske hjälpa någon nu, och en annan dag kan det vara jag som behöver stöd.

Blir man nånsin van vid jobbet som diakon eller bjuder det alltid på överraskningar?

– Att bli van med diakonijobbet handlar långt om att bli van med just överraskningar. Med tiden försvinner nervositeten inför nya klienter och man kan lyssna på deras berättelser i lugn och ro och försöka nysta upp dem. Ofta är det multiproblematik i bakgrunden och det kan vara svårt att veta var man ska börja eller vad man överhuvudtaget alls kan hjälpa till med. Då är det bara att ta ett steg i taget och försöka se vad som verkar mest akut. Med åren börjar man också se vissa mönster och det kan hjälpa en att se saker i olika ljus och ställa de rätta frågorna.

Hur kan en ”vanlig dag” se ut på jobbet?

– De ser alltid väldigt olika ut, men för att ge en riktgivande bild kunde jag dela in dagen i tre delar, så som vi blivit rekommenderade att göra: Förmiddagen, eftermiddagen och kvällen. Vi strävar efter att jobba två av dessa delar eftersom vi inte jobbar enligt timmar utan enligt dagar. Vi har alltså så kallad andlig arbetstid – fem dagar jobb och två dagar ledigt varje vecka och då kan veckodagarna alltid variera. På förmiddagen är det kontorstid med planering, mejl, möten och mottagning av klienter. På eftermiddagen finns tid att göra hembesök och att uträtta ärenden tillsammans med klienterna. Hembesöken kan handla om sorgebesök efter att någon blivit änkling eller änka, eller om andaktsbesök, uppvaktning på födelsedagar och mera sociala, diakonala besök. Någon eftermiddag kan vi också ha regelbundna samlingar, som pensionärsgrupper, diakonilunch eller någon syförening. Vissa grupper behöver också ordnas kvällstid för att möjliggöra deltagande. Till exempel sorgegrupper eller grupper för personer med intellektuell funktionsnedsättning. Utöver det regelbundna arbetet tillkommer ännu olika evenemang, tillställningar och läger. Det kan vara födelsedagsfester, församlingsutfärder, läger, basarer och julfester.

Det lidande du mötte som nybakad diakon, skiljer det sig från det lidande ni möter idag, eller är det konstant? Ni lever ju nära samhällets förändringar och är kanske till och med de första att märka effekterna av stora förändringar.

– Klienternas problem och utmaningar är både liknande och förändrade med tiden. Generellt gäller ännu det som Jesus sa i Markus 14, alltså att: ”De fattiga har ni alltid hos er”. Det finns alltid familjer och människor som lever under fattigdomsgränsen och som inte har inkomster att täcka de mest nödvändiga utgifterna – av en eller annan orsak. Det gäller också sorg, sjukdom och relationsproblem – det kommer vi alltid att möta i arbetet.

– Det som jag ändå sett förändras under mina år är den snabba tekniska utvecklingen, som kommer med nya krav på bra telefoner, datorer och utrustning för alla – för att man ska kunna hänga med i utvecklingen. Generellt har levnadsstandarden ökat men det gör att klyftorna mellan den fattiga, medelklassfamiljen och den välbärgade också ökar. I samband med flyktingvågen år 2015 dök nya klientgrupper upp, liksom när kriget bröt ut i Ukraina. De senaste fem åren har en stor mängd internationella studeranden också sökt sig till Finland. Församlingsdiakonin har försökt hålla fram de här grupperna, eftersom de kommit till oss när ingen annan hjälpt dem.

Diakonin ska finnas där ingen annan hjälper

Idag jobbar du som stiftssekreterare för församlingsdiakoni vid domkapitlet – vad innebär det? Hur ser dina arbetsdagar ut nuförtiden och hur trivs du med den nya utmaningen?

– Tack, efter en liten tid kan jag redan säga att jag stortrivs. Jag bekantar mig med ännu med arbetets ansvar och innehåll, samtidigt som jag lär känna diakonin ute på fältet. Jag får vara i kontakt med diakoniarbetare från hela Svenskfinland, göra församlingsbesök och inspirera och stödja i arbetet. Jag är med och planerar och genomför fortbildningar, webbinarier och kollegastöd online. Dessutom är jag med i nationella nätverk som berör diakoniutbildning och de finskspråkiga stiftens diakonala verksamhet. En viktig del av arbetet är att ordna ordinationsretreater för blivande ungdomsarbetsledare och diakoniarbetare och att medverka i välsignelse och vigning av dem när de pluggat klart. Jobbet innebär en hel del resande och hel del tid framför datorn och det passar mig väldigt bra.

Nu när du säkert fått lite nya perspektiv i och med det nya jobbet, så … Vad innebär diakoni år 2026? Och hur vill du jobba för framtida diakoniarbete redan idag?

– Det känns som att diakonin hela tiden blir mera mångsidig och på ett sätt också mera krävande. Vi ska kunna lite om allting som berör det diakonala och sociala området och samtidigt har mer och mer av det digitala arbetet också fallit på oss. Vi ska vara synliga online, uppdatera webbsidor, skriva artiklar, göra posters och föra statistik. I takt med att välfärdssamhället naggas i kanterna finns det också risk att den offentliga servicen allt mer börjar lappas av tredje sektorn. Vi behöver bli mera tydliga kring vem och vad vi ska jobba för: Var är nöden störst och vem är det som ingen annan hjälper? Det är där vi ska finnas och det är dit mest av vår tid ska gå. Kanske behöver vi bli duktigare på att dra gränser och våga säga nej när vi ser att det är nödvändigt.

Diakoni verkar handla mycket om medmänsklighet. Finns det då något sätt som vi alla kan utöva diakonin i vardagen, utan att vara utbildade och ha det som yrke?

– Diakoni är egentligen inte ett yrke utan ett kristet förhållningssätt till vår medmänniska. Det handlar om att vi alla tar hand om varandra och att vi försöker hjälpa särskilt de som är i nöd. Och vi utövar alla diakoni utan att tänka på det! Det kan handla om små saker som att hälsa på hos vår granne, skänka saker och pengar till välgörenhet eller att ställa upp som frivillig. Jag skulle säga att diakoni är att inte blunda för det som är svårt eller utmanande, utan att våga möta det, våga lyssna och hjälpa på det sätt som just jag kan göra.