Där himlen och jorden möts

Så här blå himmel finns bara här. Det gnistrande eftermiddagsljuset som filtreras mellan tallarna får snön att stråla som ingen annanstans. Backen är brant, jag flämtar och stannar upp. När jag lyfter min blick bländas jag av himlens klarblåa ton. Tallarna står röda, tysta och eviga. Jag blir gråtmild av glädje.

Backen reser sig bakom mitt torp. En liten skogsdunge, oskattbar i värde. För att den är min, och fälls aldrig av människan. Skogsmaskiner avverkar delar av den omkringliggande skogen varje år. Då jag flyttade till landet för tre år sedan hade jag ingen aning om det sorgearbete som kommer med att jag bor vid skogsbrynet.

Mitt ansvar

Naturligtvis förbrukar jag också skogen, orsakar skräp och påverkar till att klimatet blir varmare. Mitt torp är gjort av timmer, uppvärmningen sköter jag långt med ved. Jag är en dålig människa, lika skyldig till förlust av biologisk mångfald och klimatförändring som alla andra.

Självklart är att vårt förhållande till miljön måste ändra. Vår nuvarande levnadsstil är långtifrån hållbarhet. En gammal, avverkad skog återhämtar sig inte, bokstavligen på två sätt.  Först och främst hinner jag inte se mer än högst sextioårigt skogsbestånd efter avverkning, och för att det ska hända borde jag kämpa på tills jag är mer än hundra år gammal. För det andra visar undersökningar på att skogen inte någonsin återhämtar sig efter kalhygge, utan växtsamhället ändras och därmed förändras också skogens jordmark och trädens små invånare. En gammal skog är således en icke förnybar naturtillgång.

Även Riikka Kaihovaara uppmuntrar oss att förnya vår kontakt med naturen i sin fina essäkollektion ”Villi ihminen ja muita luontokappaleita”. Enligt henne möjliggör alienation från naturen vårt missbruk av den. ”Och just därför är det nödvändigt att återförena människan med naturen, också för att skydda miljön”, skriver Kaihovaara.

Min egen flytt till landet är ett blygsamt försök att återgå till naturen. Dessutom jobbar jag med att förbättra skyddet av naturen, även gamla skogar. Min nuvarande arbetsbeskrivning på Finlands Miljöcentral bygger på att verkställa EU:s biodiversitetsstrategi. Vid det här skedet reser många ragg. För EU hämtade väl aldrig något gott med sig, eller hur?

Själv ser jag saken annorlunda. Med hjälp av internationella överenskommelser sätter vi tryck på inhemskt beslutsfattande i alla medlemsländer. Ingen har råd att bli borta från detta talko. Det betyder ändå inte att vi inte skulle känna till vår natur bäst själva och även kunna rikta miljöskyddets resurser klokt: de frodigaste ändamålen ur mångfaldens synvinkel, och sedan genom att skydda dessa, tygla effekterna av klimatförändringen. (kolla exemplet här)

Skogar kommer även alltid att lämnas för annat bruk: kommersiell skog, jaktmark, och för att beundras av vandrare. Genom att diversifiera hur vi brukar kommersiella skogar kan vi få till stånd mycket gott.

Skogen är jag och jag är skogen

Men vad är tillräckligt? Enligt Kaihovaara kräver ett hållbart bruk av naturen det att vi identifierar och bekänner skogens helighet. Mitt hjärta känner igen sanningen i Kaihovaaras ord. För mig är skogen alldagligt helig, inte en helighet som kräver medlemskap i kyrkan, utan endast bekännelse av det faktum att skogen är jag och jag är skogen. Vi står vid varandras ombytliga gränser, vi är tillika ”kroppsliga och andliga, bekanta och främlingar” så som Kaihovaara underbart beskriver det.

I skogen är jag alltid mellan himmel och jord, mellan alldaglig och andlig. Med den upplevelsen vill jag närma mig naturen, hugga ved, röra mitt torps gamla timmerväggar. Den upplevelsen skulle jag också unna skogstraktorschaufförer, oss alla.

Saija Kuusela, projektchef, FT, Finska Miljöcentralen