Pietism i vid mening är en personlig form av fromhet. Men med pietism avses också en rörelse i 1600-talets Tyskland som ville förnya kyrkan inifrån. Johann Arndt har vi att tacka för pietismen som fromhet. Den särskilda tyska rörelsens starka namn var Philipp Jakob Spener.
Pietismen började påverka finländsk andlighet i slutet av 1600-talet, men framför allt på 1700-talet. Studenter, präster, adel och ledande borgare ställde sig bakom den till en början. Den pietistiska väckelsen bredde ut sig i södra Finland genom officerare som återvänt från sibirisk fångenskap, eller sådana som hade kommit i kontakt med pietismen i Baltikum.
Herrgårdspietism kallades rörelsen i början. Den attraherade personer i ledande samhällsställning och fick därför stort inflytande. Så startade en folklig väckelse i Kalanti i Nystad. Väckelsen gav snart upphov till en rad andra folkliga väckelser i södra och mellersta Finland. Det var på den här tiden vanligt att göra skillnad mellan ”väckta” och ”värdsliga” församlingar.
Pietisterna ansåg att kyrkan bara följde yttre traditioner. I stället ville de samla dem som tog sin tro på allvar. Rörelsen motsatte sig att man betonade den kristna läran. Det ansågs onödigt. Medlemmarna förstod det så att personlig övertygelse skulle gå före läran. Kravet på en personlig tro, att “komma till tro”, var vid den tiden något nytt.
Pietisterna såg lutherdomen som en stel lära. Det utlöste protester mot kyrkan och prästerskapet. Prästerna hade inte helig Ande, ansåg man. När kyrkan lärde att den heliga Anden verkar genom ordet och sakramenten, framhöll pietisterna att Anden också kunde verka direkt.
Deras tanke var att en kyrka som ”utsläcker” Anden inte kan leda människor till frälsning. Vissa pietister ville därför förnya kyrkan, och trodde på uppgiften. Men andra misströstade och ville lämna kyrkan. Småningom blev pietismen ändå en inomkyrklig väckelse. Det skedde redan på 1700-talet. Men en del övergav också kyrkan vid den tiden.
Pietismens inflytande på finlandssvensk andlighet (på södra och västra kustremsan) är komplicerad: i viss mening betydande, i annan mening rätt marginell. De pietistiska väckelserörelserna i den finskspråkiga delen av kyrkan kom aldrig att ta steget över språkgränsen till det svenska. Orsakerna är både språkliga och kulturella.
En skillnad i mentalitet mellan språkgrupperna inverkade också på det andliga planet. Pietismen i finsk tappning tilltalade den finska mentaliteten, men upplevdes ledsam och tråkig på svenskt håll. Det här gällde inte minst de finska andliga sånger som sjöngs under sammankomster och av svenskar uppfattades som nya finska itkuvirret (“tårfyllda psalmer”).
När pietismen utbreddes på finskt håll hade prästerna svenska som modersmål. Det satte en gräns för en språköverskridande utbredning. De svenska prästerna uppfattades av pietisterna som representanter för en kyrka som stelnat i sina former. Prästens roll var både auktoritär och central i samhället, därför kom kritiken att riktas mot prästerna som personer. Prästerna i sin tur identifierade sig lätt med den svenska överklass som vid den tiden styrde det i övrigt finska samhället. Steget till den finska pietistiska allmogerörelsen blev därför långt.
Pietismen på finlandssvenskt håll fick sina impulser närmast från engelsk och amerikansk fromhet. De andliga sånger som spreds var i stor utsträckning översatta engelska sådana, eller inspirerade av dem. De uttryckte en ljusare och mera livsbejakande fromhet än de finska sångerna. Tematiskt uppehöll de sig oftast kring livet i himlen. Möjligen kan en stark betoning på längtan till ”den himmelska staden” ha bidragit till det som skedde inom finlandssvensk fromhet. Man övergick i större utsträckning än på finskt håll till olika religionssamfund och sekter, särskilt sådana med rötterna i väst. Frikyrkligheten tog över pietismen på svenskt håll i procentuellt mycket högre grad än på finska sidan. Samfund och sekter splittrades lätt och nya samfund uppstod.
En finlandssvensk österbottnisk småstad kan ännu i dag uppvisa kyrkor och bönehus i snart sagt varje kvarter, och tillhörande olika samfund. I dag är trenden ändå att samfunden går samman på nytt. Samarbetet med den lutherska kyrkan blir också allt mera nära och mångsidigt.
Trots det här fick pietismen (i västlig tappning) en betydande roll också inom finlandssvenskt lutherskt kyrkoliv. Fromheten fick grepp om det svenska Österbotten, vilket ledde till dels att olika organisationer uppkom där, och dels till att svenskspråkiga präster kom att huvudsakligen rekryteras från det österbottniska fromhetsområdet under större delen av 1900-talet. De prästerna hade vuxit upp inom någon av de pietistiska rörelserna. När de tjänstgjorde i andra svenskbygder bidrog de till att sprida den ”egna” väckelsen till den nya tjänstgöringsorten. Detta ledde dock i allmänhet till rätt marginella grupperingar på andra håll i Svenskfinland.
De österbottniska pietistiska organisationerna bedrev också på 1900-talet en livlig evangelisationsverksamhet i södra Finland genom anställda resepredikanter, som var lekmän. Den verksamheten nådde mest de små väckelsegrupperingar som redan fanns på orten.
Utflyttade österbottningar tog också sin fromhet med sig. Men eftersom flyttningsrörelsen söderut aldrig fick någon större omfattning kom detta närmast att påverka de studieorter där österbottningar erhöll högre utbildning.
Organisationer i Svenskfinland som i dag verkar i pietistisk anda är främst Förbundet Kyrkans Ungdom, Svenska Lutherska Evangeliföreningen, Luthersk Inremission och Studentmissionen. Verksamheten är i huvudsak förlagd till svenska Österbotten, främst till församlingar på det så kallade bibelbältet.
Bibelbältet är ett i religionssociologiskt avseende avgränsat område i norra delarna av svenska Österbotten. Namnet hänvisar också till det amerikanska bibelbältet, eftersom man tyckt sig se likheter i fromhetstypen. Bibelbältet var länge ett centrum för finlandssvensk religiositet i pietistisk form. Fromheten här tog sig uttryck som upplevdes främmande söderut. Området är också geografiskt och kulturellt avlägset. I dag har bibelbältet förlorat sitt starka grepp om Borgå stifts ledning och andliga strömningar. Prästerna rekryteras också numera mest från andra regioner. Bibelbältet omfattar i huvudsak pietister och laestadianer, samt rörelser som utgått från de väckelserna.
Den största väckelserörelsen i Finland, vad gäller anhängare och utbredning, kallas herännäisyys eller körttiläisyys. Rörelsen verkar inom den evangelisk-lutherska kyrkan och står på pietistisk grund.
Se Pietistiska väckelserörelsen
Var tionde finländare hör till någon väckelserörelse. Hit räknas då också de som har sporadisk kontakt med sin rörelse.
Pietismen är väckelserörelsernas gemensamma nämnare. Men rörelserna har också tagit intryck av en anglosaxisk evangeliserande väckelsefromhet. Rörelserna har uppstått som protest- och förnyelserörelser. Drivkraften har i allmänhet varit en önskan att återgå till en enkel och kraftfull religiositet.
Se Väckelserörelse
Läs mera om väckelserörelser och kyrkliga organisationer