Hans skor tar vi absolut inte 

Juhani Karila

Linnea nickade mot mannen som kom ut från apoteket.

”Vad säger du om honom?”

”För fattig.”

”Fattig?”

”Kolla hans skor.”

De var från Prisma.

”Sant.”

På fem minuter kom inga som skulle duga. Sedan pekade Linnea på en kvinna som gick in till Musti ja Mirri.

”Hon då?”

”För stark. Ser ut som en fribrottare.”

De satt i entréhallen i köpcentret. Scrollade i sina mobiler och tittade på människor. Det gick en kvart till. Sedan kom ett perfekt föremål från restaurangvärlden: en man i femtioårsåldern som såg snäll ut och gick långsamt. Han hade en ljus rock som såg dyr ut, och framför allt en dyr väska.

”Den där”, sade Siru och steg upp.

Varningsklockorna började ringa i Linneas huvud, men Siru gick redan vid mannens sida.

”Hej”, sade Siru.

Mannen kastade en förvånad blick mot flickan. Han sade inget.

Siru sade att hon skulle träffa en kompis vid utgången på Laakatie. Skulle farbror kunna visa henne vägen? Mannen svarade inte. Han bara fortsatte att gå. Siru sade att hon var i en främmande stad och mobilens batteri var slut. Mannen gav ifrån sig ett medlidsamt ljud. ”Fint”, sade Siru. Hon såg sig omkring och spekulerade över vilken riktning som skulle vara rätt. ”Kanske ditåt”, sade hon och pekade mot rulltrappan.

Mannen följde efter Siru som en hund. Linnea följde fem meter bakom dem och tänkte att nånting inte riktigt stämde.

Mannen och Siru åkte nedför rulltrappan och gick ut genom dörrarna. De tog till höger under metrobron. Där fanns en byggplats omringad av stängsel. Det var ett skuggområde på några meter där som ingen övervakningskamera täckte. Siru dröjde på stegen och ställde sig bakom mannen, såg sig omkring och tittade sedan på Linnea som nickade. Siru stack sin hand i fickan på munkjackan, drog ut en leksakspistol och tryckte pipan mot korsryggen på
mannen. Han ryckte till. Siru stod tätt intill mannens rygg och sade åt honom att fortsätta gå. De gick under bron genom en glipa i stängslet.

Linnea stannade kvar och höll vakt. Linnea hörde hur Siru befallde mannen med rutin. Först skulle han ge sin mobil och sedan öppna väskan.

En stund senare:

”Lini, kom och se!”

Linnea gick under bron.

”Säg inte mitt namn.”

”Kolla.”

Siru hade pistolen i ena handen och en läderplånbok i den andra. Hon försökte få Linnea att ta den.

”Kolla. Det finns flera hundra därinne!”

Linnea återvände till sin post. Två ordningsvakter gick förbi och tittade på henne, men gick vidare.

Under bron beordrade Siru mannen att ta av sig sin klocka och sitt armband. Linnea visste att Siru hade ställt sin ryggsäck på marken och befallde mannen att stuva in sakerna i den.

”Och sen bältet”, sade Siru.

Linnea gick tillbaka under bron.

”Lägg av. Vad ska vi göra med ett bälte?”

”Sälja det.”

Siru andades snabbt.

”Gubben har allt möjligt.”

Mannen hade inte sagt ett ord. Han tog av sig bältet, rullade ihop det och lade det i ryggsäcken. Siru glodde på mannens fötter. På hans spetsiga läderskor som såg högklassiga ut.

”Och skorna.”

”Nej, hans skor tar vi absolut inte.”

”Av med dem”, sade Siru och viftade med pistolen.

Mannen såg på sina fötter som om han inte förstod.

”Av”, upprepade Siru. Hon sparkade på mannens sko med sin egen.

Mannen stampade med fötterna och hummade. Linnea och Siru växlade en blick. Vad fan? Till slut böjde mannen sig ned, öppnade de noggrant knutna snören och tog motvilligt av sig skorna. Han stod strumpfota på byggplatsen som var prickig av fimpar och tittade under lugg på Siru. Siru beordrade mannen att lägga skorna i ryggsäcken. Mannen gjorde inte det: i stället hukade han sig ner och tog alla saker ur ryggsäcken som han tidigare hade lagt i den: klockan, armbandet, mobilen och bältet.

”Hej!”

Siru hötte med pistolen åt mannen och sade åt honom att lägga tillbaka sakerna. Mannen lutade huvudet från sida till sida. Han såg ut som att han snart skulle börja gråta. Han öppnade framfickan på ryggsäcken.

”Sluta!” ropade Siru.

Linnea sade åt henne att sänka rösten, för fan. Mannen lade smycket, klockan och mobilen i framfickan och drog upp dragkedjan. Sedan tog han skorna och lade dem bredvid varandra i ryggsäcken. Ovanpå skorna lade han bältet ömt som om det vore en sovande orm.

Siru var arg. Hon ville att mannen näst skulle ta loss manschettknapparna i sin skjorta, men Linnea sade att det fick räcka nu. De sprang iväg. Linnea såg tillbaka. Mannen stod helt still under bron med armarna vid sidorna och tittade efter dem.

Fem minuter senare var de i metron.

”Jag tror inte allt var okej med honom”, sade Linnea.

Siru skrev meddelanden till kunder på mobilen.

”Han hade en Ralph Lauren-väska. Allt var visst okej med honom. Kanske hade han snortat för mycket kokain.”

De kom hem. Det hördes oljud från vardagsrummet där tvillingarna spelade Mario Kart.

Siru frågade om mamma hade varit hemma.

”Ja. Hon tog cykelnyckeln och sade att hon ska sova över hos Leksa.”

”Såg ni till att hon tog hjälmen?”

”Va?”

Linnea hittade mammas hjälm på övre hyllan i hallen och skakade på huvudet till Siru. Hon himlade med ögonen.

Sirus mobil klingade till.

”Yess. Pasi köper rocken för tvåhundra.”

Siru ropade åt tvillingarna att idag beställer vi från restaurang. Det satte fart på tvillingarna. De släppte kontrollerna, hoppade upp och ner på soffan och frågade om vi kunde beställa maten hem. Siru sade att vi kan det. Yes, skrek tvillingarna och fortsatte att spela.

Linnea gick igenom mannens plånbok. Inget körkort. Det fanns ett FPA-kort och en bunt svarta kreditkort och medlemskort hos olika flygbolag. På nästan alla stod det ”platinum”.

Linnea googlade mannens namn men fick inga relevanta träffar.

Hon tog mannens skor från ryggsäcken och sade att hon skulle ta en promenad. Siru svarade inte; hon satt vid köksbordet och gjorde matbeställningen.

Mannen var fortfarande under bron. Han hade hittat en liten bit kartong och satt på den med benen böjda mot bröstet, armarna om smalbenen.

De hade rånat honom för över två timmar sedan.

Mannen stod ängsligt upp när han såg Linnea.

”Ingen fara”, sade Linnea.

Hon tog mannens skor från plastpåsen.

”Jag kom för att ge tillbaka de här.”

Mannen höll händerna för öronen.

Linnea suckade. Vad tänkte du göra nu, frågade hon sig själv.

Siru öppnade dörren. Hennes ögon blev stora. Hon smällde igen dörren och skrek ”Nej!” genom den stängda dörren.

Linnea stod på trappan med mannen. Grannens katt jamade och mannen hajade till.

”Han har ingenstans att gå,” sade Linnea. ”Vi kan inte lämna honom.”

Hennes mobil plingade till. Siru skrev om Linnea förstod att de kommer att hamna i fängelse.

En kvart senare åt de tillsammans. Tvillingarna hade byggt en pyramid av hamburgarna mitt på bordet, och mannen valde en ostburgare från högen. Han skalade av omslagspappret, vek pappret noggrant bredvid tallriken och såg sedan rådlöst på maten. Han piggnade till när Linnea gav honom gaffel och kniv. Mannen tog omsorgsfullt isär portionen; osten, löken och saltgurkskivorna hade var sin hög, och han åt högarna en åt gången.

Siru sörplade i sig cokis genom sugröret och såg på Linnea med en mördande blick. Tvillingarna stirrade på mannen och gapade.

”Han stannar inte över natten,” sade Siru.

De bäddade en säng för mannen i vardagsrummet. När tvillingarna såg madrassen på golvet skrek de till av glädje och ville sova där själv. Mannen fick tvillingarnas säng. Linnea gick till köpcentret och köpte en tandborste och nya kalsonger åt honom.

Mannen bodde hos dem i två dagar. Första dagen såg han främst på när tvillingarna spelade Mario Kart. Han talade fortfarande inte. Han var inte längre rädd för Linnea men täckte ögonen med händerna om Siru kom in i rummet.

En gång kom mamma till dörren och tiggde om pengar. Siru gav henne en femtiolapp och tvingade henne att ta med sig hjälmen.

Efter mammas besök var Siru på dåligt humör och ville gå till bankautomaten med mannen. Enligt henne skulle mannen betala för sitt uppehälle. Linnea påminde henne om att de alla levde på mannens pengar just nu.

Linnea undrade varför ingen letade efter mannen. Hon läste nyheterna och följde lokala grupper på Facebook, men det fanns ingen anmälan om en försvunnen person någonstans. När Linnea försökte fråga mannen varifrån han kom eller om han hade familj, suckade mannen bara och såg betänksam ut.

Andra dagen lät tvillingarna mannen prova Mario Kart. Mannen ville bara spela som Yoshi och gick inte med på att tävla; han ville bara köra i sin egen takt längs banan och titta på landskapet. Om han blev fast i ett stängsel eller en flod, hjälpte tvillingarna honom tillbaka till banan.

På tredje morgonen stannade en svart, glänsande bil framför huset. Det ringde på dörren. Inne i huset kollade Siru och Linnea på varandra med vita ansikten. För en gångs skull var även tvillingarna tysta.

Linnea gick och öppnade.

Vid dörren stod en storvuxen, allvarlig man i mörk kostym. En sådan man som i filmer alltid bar på dåliga nyheter. Mannen frågade om det fanns en person som heter Olavi i lägenheten. Linnea sade ja. Hon väntade på att mannen skulle komma in och knuffa henne åt sidan, mannen såg ut som att han var van vid att göra så, men han stod still. Han kallade Olavi på namnet. Olavi svarade från vardagsrummet. När Olavi kom in i hallen, skymtade ett snabbt och lättat leende på mannens ansikte. Sedan blev han allvarlig igen, han tittade på Linnea och höjde ena ögonbrynet. Mannen hade ett väldigt uttrycksfullt ansikte. Linnea förstod genast vad han menade och vände sig mot Siru, men knappast överraskande kunde även hon tolka mannens gest. Siru gick in till tvillingarnas rum. En stund senare kom hon tillbaka med Ralph Lauren-väskan med sig. Mannen öppnade väskan och såg igenom innehållet i den. Han tog fram Olavis plånbok och tittade in. Såg på Linnea, sedan på Siru. På tvillingarna som stod bakom dem. En av tvillingarna sade “bujaa”. Mannen log. Han stängde plånboken och lade tillbaka den i väskan, nickade till Olavi och gick sig av mot bilen. Olavi följde efter honom. Siru frågade Linnea om det säkert var tryggt för Olavi att följa med mannen. På vägen till bilen såg Olavi sig om. Tvillingarna vinkade. Vid bilen öppnade mannen bakdörren för Olavi, väntade tills han satt inne, stängde dörren och gick runt bilen till förarsätet.

Men bilen startade inte. Nu öppnades den andra bakdörren.

En stilig herre klev ut i ljusa byxor och himmelsblå kavaj. En gul halsduk runt halsen. Man såg på honom att han var sagolikt rik. Man såg det bara. Herren såg ut lite som Olavi men var några år äldre.

Vid dörren tog herren Linneas hand med båda händerna, såg henne i ögonen och sade:

”Tack.”

Sedan stack han handen i fickan och drog ut en sedelklämma.

Linnea hörde Siru dra andan bakom henne.

Herren lade en slät sedel på 500 euro i Linneas hand. Och en annan. Och en tredje. Och ännu en fjärde, och sade sedan tack igen. Linnea räknade snabbt i huvudet hur mycket av Olavis pengar de hade använt. Hon gav tillbaka en sedel. Siru gav ifrån sig ett ängsligt ljud, herren ett förvånat. Linnea kom på att Siru redan hade hunnit sälja Olavis rock och mobil. Hon gav tillbaka en till sedel. Men sedan ångrade hon sig, snappade tillbaka sedeln, vände sig om och halvt sjasade, halvt knuffade de andra in och stängde dörren framför näsan på den förbryllade herren.

Linnea släppte ner de tre sedlarna på köksbordet som om de brände. Siru fick inte fram ett ord. Hon pekade på femhundringarna, på Linnea och på dörren och öppnade och stängde munnen några gånger. Sedan sprang hon in i sitt rum och började gråta. Tvillingarna började spela Mario Kart igen.

Linnea satte sig vid bordet och tittade på pengarna. Hon tänkte på mamma och tvillingarna och tvillingarnas framtid. På sin egen framtid. Och Sirus. På alla de lagar som ännu var okända för henne och som man följde i de vuxnas värld.

En av tvillingarna ropade att mamma var på väg hem: från vardagsrummet hade man bra vy över vägen till staden. En olustig känsla kom över Linnea. Hon sprang till ytterdörren. Herren och bilen var borta, men den sista sedeln hade satts på trappan, med en liten sten på så att sedeln inte skulle flyga iväg med vinden. Mamma var hundra meter bort. Hon trampade arbetsamt på cykeln, utan hjälm, och redan på så långt håll kunde Linnea se vad hon hade tagit.

Linnea tog sedeln från trappan och lade den i fickan, sparkade bort stenen. Sedan höjde hon handen i en hälsning.

Frågor om novellen Hans skor tar vi absolut inte:

1. Varför rånar Linnea och Siru människor?
2. Vad vet vi om Olavi på basis av texten? Varför pratar Olavi inte? Vad tycker du Olavi tänker om händelserna? Vad känner han?
3. Varför vill Linnea ge tillbaka mannens skor?
4. Vad tycker du Linnea och Siru borde ha gjort när herren erbjöd dem sedelbunten?
5. Hurdan relation har Siru och Linnea till de andra familjemedlemmarna?
6. Förändras någonting efter novellens händelser eller kommer allt att återgå till det gamla?
7. Att be om ursäkt eller förlåta nämns inte i novellen. Vad tycker du om det?