Välsignelse

Enligt den kristna tron är välsignelse Guds närvaro och omsorg i denna värld. I den kristna kyrkan hör välsignelsen samman med händelser i vilka Guds kärlek särskilt har blivit synlig i denna värld. Gud välsignade människan, allt levande och helaskapelsen efter att han hade avslutat sitt skapelseverk.

Välsignelsen är knuten till gåvan att leva och finnas till. Människan upplever vanligtvis välsignelsen som en positiv sak. Välsignelsen känns konkret när det finns kärlek, närhet, värme och förtroende i ens liv. Man kan känna välsignelse till exempel då ett barn föds, då man blir förälskad, i naturen eller inför konsten. Vi blir medvetna om välsignelsen då vi öppnar oss för att se en djupare betydelse i saker än det som är absolut närvarande i tiden. Det uppenbaras speciellt i de heliga förrättningarna där Guds välsignelse förmedlas på ett speciellt sätt. Välsignelsen hör samman med kyrkans heliga förrättningar så som dopet, konfirmationen,bikten, nattvarden, vigsel till äktenskap och jordfästning.

Man kan önska sig och be om välsignelse också i den enskilda själavården och även annars när människor möter varandra. Man kan önska välsignelse åt alla människor. Då ber vi att Guds goda vilja, välsignelsen, skall ske i en människas liv. Människan kan å sin sida bara ta emot Guds välsignelse genom tron. Välsignelsen kommer alltid i grunden från Gud. Det är lätt att förknippa välsignelsen med positiva saker i livet; mitt i ångest, lidande och död är det svårare för människan att se välsignelsen. Ändå kan välsignelsen vara närvarande också där.

Enligt korsets teologi döljer sig Gud ibland i lidande och död. Välsignelse är inte endimensionell lycka och välmående. Det är Guds närvaro i livets alla skeden, också mitt i smärtan och lidandet. Välsignelse och Guds kärlek möter vi också där vi inte förväntar oss det.

Människan kan välsigna sig själv vid morgon- och aftonbönen. Inför en måltid kan man läsa en bordsbön. En kristen kan välsigna sig själv eller andra genom att görakorstecknet. Också då handlar det om att förmedla Guds välsignelse. Ett yttre tecken på välsignelse kan även vara handpåläggning eller att höja händerna. Handpåläggning är en gammalkyrklig symbol som används bl.a. vid dop, konfirmation samt vid präst- och biskopsvigning.

Den som går in i kyrkans tjänst kan välsignas till sin kommande uppgift. Man kan också välsigna platser och byggnader, t.ex. hem. Då önskar man Guds välsignelse över och närvaro i dem och de människor som bor i dem. Dessutom kan man avskilja någon sak eller något föremål för gudstjänstbruk.

I kyrkans alla gudstjänster och förrättningar ingår välsignelse. Varje högmässa och gudstjänst avslutas med Herrens välsignelse, då liturgen välsignar den närvarande församlingen i den treenige Gudens namn och med den treenige Gudens fullmakt.

I kyrkans nya Handbok för kyrkliga förrättningar, som godkändes år 2003, finns rikligt med andaktsstunder som har karaktären av välsignelse. Detta är ett tecken på att välsignelsen är mycket central i den kristna kyrkan.

Man kan läsa mer om välsignelse i Katekesen eller bland annat i följandebibelställen: 4 Mos. 24-26; Luk. 1:64; 2:28; Luk. 1:28, 42; Mark. 11:9-10; Luk. 24:50; Mark. 10:16; Mark. 6:41; Mark. 14:22; 1 Kor. 10:16; Matt. 5:3-12; Luk. 6:28; Matt.25:31-46; Gal. 3:13-14.