In genom porten 

Juuli Niemi

Det finns många sätt att undvika saker. I dag bestämde jag att jag redan hade provat alla.

Jag öppnar ögonen på morgonen och märker att det redan har hunnit bli dag igen. Mamma har åkt till jobbet för flera timmar sedan, och grannens gråtande baby ska sova middag på balkongen redan andra gången i dag. Sommaren är fortfarande klargrön, och jag har inget särskilt för mig i dag heller.

Nu skulle jag inte undvika det längre. Jag bara visste det, så fort jag öppnade ögonen. I dag skulle jag gå och se pappa.

På bussen väljer jag en plats där det finns rum att sitta och där ingen medresande som sitter nära luktar gammal sprit eller svett. Det är en varm dag, och längst bak i bussen sover ett fyllo också middag. Ingen tittar på varandra, alla har mobilen i handen eller åtminstone tittar ut genom fönstret.

Pappa sade till mig en gång att det jobbigaste i världen är när alla stirrar på sina mobiler hela tiden. Nu känns det som en oskyldig tanke på något vis. Att någonting så obetydligt kan vara jobbigast i världen.

Jag klämmer blombuketten jag hämtade i Alepa i min hand. Jag tog den billigaste buketten, men jag kommer ihåg att pappa och Maria en gång hade en likadan på köksbordet. Kanske är dessa Marias eller pappas favoritblommor. Jag antar att de åtminstone är någons favoritblommor.

En gång när Saimi var småbarn sträckte hon sig efter en vas och kastade den i en rörelse ner från bordet. Maria tittade på de små glasskärvorna som låg överallt i rummet, var tyst en liten stund och sade sedan med förvånad röst: Jaha, hon kan göra så redan.

Jag måste hålla den sprattlande Saimi i famnen medan Maria städade undan skärvorna. Jag kommer ihåg hur jag klagade över det när pappa kom hem från jobbet. Är jag nån jävla oavlönad barnvakt, skrek jag, och pappa blev helt röd, Saimi såg betänksam ut och Maria bar henne till ett annat rum, bort från skrikandet.

Jag stiger av bussen. Jag kollade redan hemma i googlemaps vart jag ska gå.

In genom porten och till vänster. Så står det i Marias meddelande, med en karta där platsen har markerats med en liten röd prick. Och sedan en fråga, när skulle jag komma på besök, och hälsa på Saimi.

Nej, Maria skriver inte ”Saimi”. Hon skriver ”lillasyster”. Meddelandet skulle kunna understrykas i sin helhet eller skrivas i versaler. Så att innebörden säkert skulle komma fram. Jag tummade upp meddelandet men svarade inte på frågan.

Jag står vid porten. Går in. Tar till vänster.

Maria vet inte att jag kan gå vilse nästan var som helst. Vi lärde aldrig känna varandra så bra. Trots allt.

Nu vill jag bort. Jag vill bara bort. Det här är som en dröm där man kommer hem men allt är fel och grått och skrämmande där och man inser att det inte längre finns någon plats där det skulle kännas bra.

Men. Det finns många sätt att undvika saker och du har testat dem alla. In genom porten och till vänster. Nu hittar du dit bara, din loser.

Aamu skulle kunna säga så. Nu hittar du dit bara, din loser. Och sedan skratta. Så att orden inte skulle kännas det minsta sårande.

Första året vid gymnasiet märkte jag inte ens Aamu. Men det kan vara att jag knappt märkte någonting då. Pappas vikt hade plötsligt gått ner, och så började det. Musklerna som han med omsorg hade skaffat sig på gymmet försvann, trots att pappa hade vaknat fem på morgonen, innan ens Saimi vaknade, för att hinna gå på gymmet före jobbet.

Han gjorde det säkert för Saimis skull. För att vara en pappa med god kondition, trots att han redan var så gammal, fyrtiosex.

Det hjälpte inte, vikten gick ner och snart visste vi vilken sjukdom som orsakade det. Maria grät så hårt en gång att det egentligen bara var skrik. Jag var tvungen att gå till henne och lugna henne. Pappa var redan för svag för att hjälpa.

Maria bad om ursäkt för det flera gånger efteråt, men jag ville ändå inte vara där över natten längre. Mamma tittade på mig länge men tvingade mig inte. Jag tänker bara på den där Saimi, suckade hon. Som om inte precis alla tänkte på just Saimi.

Hon var tre år då. Det kändes som att hon alltid bara kollade på Vovpatrullen när jag hälsade på pappa. Maria var väl tvungen att främst fokusera på att ta hand om pappa.

Jag går längs den breda grusvägen och tittar på de höga träden som växer på båda sidorna av vägen. Pappa sade alltid att han inte skulle kunna bo i ett område där träden precis hade planterats, han ville att träden skulle vara höga.

Betyder det att pappa trivs här nu?

Aamus hårfärg sägs ha förändrats flera gånger när hon var 16, men jag märkte inte det eftersom jag bara försökte komma ihåg hur pappas ansikte hade sett ut innan han gick ner i vikt, innan medicinerna tog färgen från hans ansikte.

Maria pratade om att hon snart kanske skulle vara tvungen att ge upp med att ta hand om honom hemma och skaffa en vårdplats åt honom. Med ett litet barn hemma och allt.

Men hon gav ändå inte upp.

Pappa försökte alltid le när han såg mig vid dörren. Det var kanske det värsta. Hur pappa alltid försökte, så att det inte skulle kännas så hemskt för oss.

Men ibland blev pappa också rasande. Av något alldeles litet och helt plötsligt. Inte åt mig, kanske var jag bara inte där tillräckligt mycket för att det skulle ha varit värt det att fara ut mot mig. Det syntes dock i Marias ögon att det inte var ovanligt. Maria förklarade svagt att det var smärtan och allt det där som gjorde pappa sådan ibland.

Allt det där.

Jag har trots allt gått för länge åt det här hållet, pappa finns inte längs den här stigen. Jag klämmer för hårt på blombuketten och bryter en stjälk.

Fy fan för symboliken, skulle Aamu kunna säga.

Ett par månader efter begravningen, när skolan började igen, såg jag plötsligt Aamu på busshållplatsen efter skolan. Jag kommer ihåg att jag även då fick ett meddelande från Maria där hon bad mig att komma och se Saimi, hon sade att Saimi berättade för alla på dagis att hennes storebror är så stark att han kan lyfta en bil.

Kom igen Saimi, tänkte jag. Jag går inte ens på gym.

Då kom Aamu fram till mig. Hon var sådan hon är när hon blir nervös. Pratade lite för snabbt och för mycket och log hela tiden, hennes ögon flackade hit och dit. Jag fick på riktigt inte fram ett ord.

Aamu pratade om sin kompis, Tolonen, som var på samma psykologikurs som jag och Aamu, och kanske därför pratade Aamu om Tolonen som om jag också kände hen. Aamu berättade att Tolonen, som alltså faktiskt är icke-binär, hade fått henne att inse redan på högstadiet att hon, Aamu, trots allt inte var icke-binär utan bara helt jävla trött på alla de modeller av hur tjejer ska vara som tvingades på henne. Så egentligen fick hon tacka Tolonen, of all people, för den smula självkännedom hon hade, vilket var lite konstigt eftersom som du vet (jag visste absolut inte) så är Tolonen inte en person som öppnar sig för andra utan snarare lite av ett mysterium.

Bussen kom. Jag var fortfarande tyst. Aamu verkade plötsligt inse att hennes ordsvall inte hade någon poäng och speciellt inte var någon normal diskussion på en hållplats. Aamu steg in i bussen före mig, för jag kom ihåg då att pappa alltid hade sagt att en gentleman alltid låter andra gå först. Aamu var redan ganska röd och plågad, och bara tittade sig över axeln för att säga till mig att hon bara kom att tänka på det på grund av allt vi hade pratat om på psykologilektionen i dag.

Jag kom inte alls ihåg vad vi hade pratat om på psykologilektionen, jag hade tänkt på andra saker.

Men jag satte mig ändå bredvid Aamu, längst bak i bussen dit hon hade smitit för att skämmas över att hon enligt sina egna ord alltså aldrig, aldrig kunde hålla käften, och frågade var Aamu bodde.

Det var början på det.

När pappa blev sjuk kändes det först helt obegripligt. Så småningom blev det på något märkligt sätt vardagligt och kändes nästan vanligt. Jag tog isär pappas och Marias dubbelsäng med Maria för att göra plats för sjukhussängen medan Saimi var på dagis, och pappa frågade lite för ivrigt hur den första tiden på gymnasiet hade gått, om jag hade hittat nya kompisar utöver Niilo.

Jag ryckte på axlarna och sade att jag måste gå.

Jag berättade inte att jag knappt pratade med Niilo längre. Jag berättade inte att Niilo hade velat ställa oändliga frågor om huruvida någon i pappas familj hade haft samma sjukdom, om vi hade tagit reda på om jag hade en förhöjd risk att få den, om läkaren hade kunnat ge någon säker prognos.

Säker prognos, så hade Niilo sagt. Och trots att jag visste att han inte menade något illa, att han bara var sig själv och hade sina nepsy-drag, blev jag ändå arg. Niilo ville bara få information för att kunna få någon ordning på allt det hemska. Att sjukdomen skulle bero på pappas levnadsvanor eller gener. Och att man på något sätt skulle kunna förbereda sig för döden.

Jag orkade inte vara den som skulle break the news till lilla Niilo. Det finns inget säkert, bara ett fritt fall. Niilo hatade till och med alla klätterparker redan när han var liten. Han var rädd för att falla.

Ibland, när allt fortfarande var bra, trots att man då såklart inte fattade hur bra, blev Maria arg på mig när jag inte hade gjort något jag hade lovat. Då kunde pappa skratta, ta mig i axlarna och säga att grabben gör bara prokrastinering till en konst, han tar efter sin pappa.

Jag blev irriterad över att pappa använde ett så dumt ord som grabben, och jag måste kolla i mobilen vad prokrastinering betydde.

Prokrastinering. Att skjuta upp saker eller dröja med att börja.

Jag undrar om pappa skulle ha tyckt att det här var mitt största konstverk.

Hur lång tid det hade tagit att komma hit.

Nu står jag på rätt plats, framför rätt gravsten. Maria och pappa hade kommit överens om allt på förhand, det skulle vara lätt för Maria och Saimi att ta sig hit. Vid jul eller kanske vid andra tider också, när det nu än var som människor besökte begravningsplatsen.

Maria hade i god tid bestämt ett datum då de skulle ta hit urnan. Din pappas sista resa. Så skrev Maria. Försökte säkert vädja till mig.

Den dag då pappa skulle kremeras berättade Maria inte för mig. Hon fattade att jag inte ville veta. Kanske kände hon mig redan ganska bra ändå.

Efter begravningen hade jag inte svarat på hennes meddelanden. Maria skickade också en bild på Saimi med sin smutsiga Vov-patrullen-keps på sig och sitt eviga mjukisdjur Puppis i handen. Den kramade Saimi alltid när hon såg på tv under det senaste året. Med den torkade Saimi ängsligt Marias tårar på jordfästningen.

Jag kunde bara inte titta.

Och så gick jag inte. På pappas sista resa. Efteråt skickade Maria en bild där Saimi ligger på knä framför pappas gravsten. Med Puppis i handen.

Nu står jag här. Nu. Står jag. Här.

Med fel blommor med mig, jag borde ha köpt någon krukväxt i stället för denna vissnade billiga bukett.

Mamma har sagt att man ska fokusera på andningen när man har ångest.

Men ibland känns det bättre att bara tänka på annat.

Till exempel på att om ett år ska jag och Aamu resa med tåg till södra Frankrike. Eller till Italien eller Spanien. Aamu ändrar sig hela tiden. Det spelar inte så stor roll. Men när jag tänker på vart jag ska åka börjar det kännas bättre och jag behöver inte längre lugna mig själv genom att tjata nu står jag här.

Om Aamu stod här skulle hon torka mina tårar och beslutsamt säga att det gör inget. Det gör inget.

Men jag måste komma hit ensam. Pappa, när jag var liten trodde jag att du på riktigt var starkast i världen. Jag berättade på dagis att du till och med kunde lyfta en bil.

På hospiset grät du bara så mycket, pappa. Jag borde ha tagit Puppis med mig, torkat dina tårar.

Pappa, du var en bra pappa. Trots skilsmässan och allt, att Maria kom och sedan Saimi. Du var ändå alltid en bra pappa.

Förlåt pappa att jag inte kom med på din sista resa. Men du var också sådan, du visste hur många sätt det finns att undvika saker.

Pappa, nu kom jag ändå in genom porten och står här.

När jag är på väg tillbaka mot busshållplatsen kommer en kvinna mot mig som ser trött ut och går med barnvagn med en skrikande liten flicka i. Bredvid mig kastar flickan sitt mjukisdjur på marken utan att mamman märker det. Jag funderar en liten stund. Sedan tar jag mjukisen och skyndar efter kvinnan, ger den till barnet. Kvinnan ger mig ett tacksamt leende.

Jag sitter på bänken på hållplatsen och skickar ett meddelande till Maria. Först bara en bild på pappas gravsten och blombuketten. Sedan, när jag har tänkt efter en stund, skriver jag: Jag skulle kunna komma och hälsa på Saimi någon dag.

Frågor om novellen In genom porten:

1. Brukar du skjuta upp svåra saker eller överlag dröja med att göra saker, dvs. prokrastinera?
2. Vilka saker brukar människor undvika eller skjuta upp? Varför?
3. Hur syns sorgen hos novellens berättare?
4. Hur skulle du beskriva berättarens familjeförhållanden?
5. Lär sig eller möter berättaren något viktigt under novellen? Tycker du att han utvecklas på något sätt?
6. Varför är det svårt för berättaren att gå till urnlunden?
7. Varför vill han gå dit ensam?
8. Vilka saker borde man kunna förlåta sig själv för, för att kunna gå vidare?