13.10.2026 Perfekta prestationer Känn texten-novell Vehka Kurjenmiekka ”Han ser inte ut som en varulv”, viskar jag till Aada. ”Borde de inte vara hårigare?” Aada knuffar mig i sidan. ”Hysch! Inte kan du säga sånt om en annan lägerdeltagare. Och inte om nån annan heller.” Jag svarar inte men stirrar fortfarande på Martti som just presenterade sig och berättade att han kommer från Joensuu men bor numera i Manchester, spelar dragspel och är varulv. Som om det inte var konstigt alls. Martti möter min blick och ger mig ett blygt leende. En liten smilgrop dyker upp i hans ena fräkniga kind. Jag vänder bort min blick. I lägergårdens gamla träkyrka luktar det damm och bivaxljus och långa sommardagars solsken. Stockgolvet är fullt av djupa skråmor, och här och där finns stearinfläckar. Väggarna är sotsvarta. Vi sitter på kuddar på golvet vid den första kvällsandakten. Aada sjunger de nya låtarna modigt, jag håller tyst. När lägerprästen pratar om att skribalägret är en fantastisk chans att lära känna både Gud och sig själv på ett nytt sätt, känns det som ett skämt. Jag vet exakt vilken sorts person Gud är, och vi kommer inte så bra överens. Vi avslutar kvällen med att stiga upp och ställa oss i ring, ta varandra i handen och framföra Herrens välsignelse i korus. Pojken bredvid mig har en svettig hand. Det är trångt, det känns obekvämt att vara så nära alla andra. Det blir lättare att andas när jag kommer ut ur kyrkan. På lägrets andra dag sitter jag på bryggan och plaskar med fötterna i vattnet. Vi har skickats ut för att fundera på vår relation till skapelsen och på skönheten av allt. Solen kastar glitter över sjön. ”Får jag sitta här?” frågar en röst som jag redan känner igen. Den är lite hes, och trots den östfinska dialekten finns det en främmande brytning i orden, ett resultat av att dagligen prata engelska. ”Bara du låter mig fortsätta med mitt djupborrande resonemang om skapelseberättelsen.” ”Nå, vad har du tänkt på då?” Martti sätter sig bredvid mig. Han tar av sig sina skor och suckar nöjt när han sänker sina tår i vattnet. Marttis ben är också fräkniga. Jag rycker på axlarna. ”Jag har tänkt på att det inte var så klokt av Gud att ge oss ansvaret för att bruka och vårda jorden”, säger Martti då jag inte svarar. ”Kanske skulle till exempel storkarna eller kaninerna ha varit bättre på det.” ”Du vet väl att kaniner brukar föröka sig så snabbt att det belastar ekosystemet alltför mycket tills det blir nån typ av kaninpest eller någon annan krasch?”, kan jag inte låta bli att fråga. Martti skrattar. ”Okej, kanske inte kaninerna då”, medger han. ”Men storkarna.” ”Jag fattar överhuvudtaget inte varför Gud ville ge människan det jobbet”, säger jag. ”Först skapade han allt. Sen lämnade han det hela till typer som ännu inte hade nån erfarenhet, visdom eller på något sätt så mycket förmåga som Gud. Vad tjänar det till?” ”Kanske hade Gud inte för avsikt att lämna allt till människan”, svarar Martti. ”Utan sköta det tillsammans med människan. Det var ju människan som bestämde att man inte behöver lyssna på Gud.” ”Men jag tycker att det var ganska taskigt av Gud att skapa ett sånt lockbete för träd som man inte fick äta av, fast man fick äta av alla andra. Sånt faller ju vem som helst för förr eller senare.” ”Anklagade du precis Gud för syndafallet?” frågar Martti. ”Jag säger bara att om nån är oändligt god och oändligt perfekt, är det inte lite orättvist att kräva detsamma av en varelse som inte är det? Som inte vet allt som Gud vet?” ”Jag tror Eva hade precis samma fråga”, säger Martti lågmält. ”Och svaret är?” ”Exakt. Säg du, när du kommer på det”, säger Martti och stiger upp. ”Men det är tydligt att du gör uppgiften här borta.” ”Kommer du till bandet i dag?” frågar Martti när vi köar för mat. ”Jag vet inte riktigt. Jag är inte så bra på att spela tillsammans med andra”, svarar jag. ”Terho är en grym pianist”, säger Aada tjänstvilligt. Jag blänger på henne. ”Han är nervös bara.” ”Ni skulle bara inte kunna hålla min takt”, svarar jag. Marttis mungipor dras uppåt. ”Ska vi prova?” utmanar han och höjer ena ögonbrynet. Lägerbandets träningar börjar först om en kvart, så jag går med på att följa med Martti till salen. Där tar han dragspelet i famnen och ställer remmarna noggrant på plats innan han börjar spela. Han spelar Saarenmaan valssi med ett avslappnat leende på läpparna men med en fokuserad blick, och bockar till slut med sitt dragspel. ”Din tur”, säger han och nickar mot pianot. Jag biter mig i läppen. ”Jag vet inte riktigt.” Jag öppnar locket på pianot och tittar på tangenterna en stund. Jag tänker på matinén på våren, några tidigare examenskonserter, perfekta prestationer. På Martti som spelar dragspel så bekymmersfritt, utan någon som helst rädsla för misstag eller fel toner. ”Jag känner inte för det just nu”, säger jag och stänger locket. “Jag tror att poängen med det där att bruka och vårda inte var att Gud ville att de bästa möjliga typerna skulle göra det, som skulle göra allt perfekt och enligt reglerna”, säger Martti när vi på femte morgonen är på väg till kyrkan för gudstjänst. Det är en dimmig morgon, med daggdroppar på dunörtslöven. ”Utan att Gud ville dela allt han hade skapat med oss. Att Gud ville och vill lita på oss, trots att vi inte kan göra samma saker som han. Poängen var inte att vi skulle ha friheten att välja fel, utan att vi skulle ha friheten att välja. För att man ska kunna välja rätt, välja Gud eller godhet eller varandra, måste man ha frihet att på riktigt välja.” ”Men varför skulle någon hellre vilja göra något som inte är perfekt än något som är perfekt?” ”Eftersom kärlek inte handlar om att vara perfekt utan om att dela”, säger Martti. ”Hur är det? Att vara varulv?” frågar jag. Det är lägrets sjätte kväll, tjugo minuter till andakten. Vi ligger på gräsmattan och tittar på molnen. Martti rycker tankspritt upp gräs. ”Det är lite som att ha absolut gehör eller celiaki. Det påverkar vissa saker mer än andra.” ”Det är ju inte alls samma sak”, utbrister jag. ”Celiaki gör dig inte mindre mänsklig. Att förvandlas till en varg gör.” ”Gör det? Jag är exakt samma Martti även när jag är varg”, säger Martti. Himlen speglar sig i hans gröngråa ögon. ”Men du kan inte spela dragspel eller leka lägerlekar.” ”Inte lika bra”, medger Martti. ”Men jag springer sjukt fort.” ”Gör det ont?” ”Vad? Att förvandlas?” ”Ja.” ”Inte riktigt. Som barn gjorde det ont, när kroppen höll på att lära sig att förvandla. Men inte längre.” ”Och –” ”Det smittar inte. Vissa människor bara föds som varulvar, det är inte konstigare än så. Precis som vissa föds med blåa ögon eller öronsnibbar.” ”Det var inte det jag skulle fråga. Utan skulle du – skulle du hellre bara vara en människa?” ”Jag är det”, säger Martti. ”Jag är bara Martti. Men vet du.” ”Vad?” ”Det finns en sak som är svårare som varg.” ”Vad då?” ”Det här”, säger han och tar mig försiktigt vid handen. Jag släpper inte taget. På lägrets åttonde dag, på lunchrasten, spelar jag för Martti i kyrkan. Bara en låt, och jag är nervös, och gör ett par dumma fel, men Martti applåderar och hurrar ändå som om etyden jag spelade hade varit särskilt fin på något sätt. ”Nästa år kommer du till lägerbandet”, säger han. ”Och sen kan vi spela tillsammans.” ”Nästa år?” ”Som hjälpledare. Vi kommer båda.” ”Jag hade nog inte tänkt –” ”Du hinner ännu tänka”, säger Martti. ”Men ingen press. Det skulle bara vara kul att se dig igen.” ”Det finns liv utanför Päiväkumpu också”, säger jag. ”Vi kan ju också ses någon annanstans.” ”Skulle du vilja det?” frågar Martti. I stället för att se på mig kollar han på sina tår. Den här gången är det jag som sträcker ut för att ta Martti i handen. ”Det är klart jag vill.” Skriftskollägret tar slut, Martti åker tillbaka till Manchester, sommarlovet går i ett huj, och allt är som förr men ändå inte. På höstens första pianolektion frågar jag läraren om vi utöver klassisk musik också skulle kunna öva fritt ackompanjemang. Läraren höjer ögonbrynen. ”Varför? Jag trodde att du gillar klassisk.” ”Jag älskar det, och jag älskar musik. Men just därför skulle jag också vilja lära mig att spela tillsammans med andra.” Frågor om novellen Perfekta prestationer: Vad verkar vara svårt för Terho? Kan du föreställa dig varför? Att Martti är varulv och de fördomar han möter på grund av det kan ses som en metafor för många olika saker. Vilka skulle dessa saker till exempel kunna vara? Vad tycker du själv om syndafallsberättelsen (1 Mos 3)? Varför lydde människan inte Guds order att inte äta av kunskapens träd, och varför gav Gud ordern överhuvudtaget? Vad tänker du om Guds uppdrag att bruka och vårda (1 Mos 2:15)? Varför gjorde Gud inte det själv? Vilka saker kan vara svåra för människor att dela med andra? Eller för dig? Vad tycker du hände med Martti och Terho till slut? Varför ber Terho om att få öva fritt ackompanjemang? Dela: facebook twitter LinkedIn https://evl.fi/sv/perfekta-prestationer/ Kopiera länken