Enligt Bibeln är Israel Guds utvalda folk. Det här betyder inte att Gud skulle ha övergett de andra folken. Av nåd, inte på grund av förtjänst, utvalde han judarna för att uppenbara sig själv och sin frälsningsgärning för dem och genom dem för alla andra folk.
Judendomen är en folkreligion. Judarna har från början hört till folken vid Medelhavet. Det ställe i Tora som lyder ”shema jisra´el… Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” (5 Mos. 6:4) har blivit en slags trosbekännelse för judendomen. Orden hörde till gudstjänstliturgin redan under tempeltiden.
Judarnas heliga skrifter är Tanakh och Talmud. I Tanakh (den hebreiska bibeln, som motsvarar de kristnas Gamla testamente, sammanlagt 24 böcker) ingår Toran (undervisning), som omfattar de fem Moseböckerna. I Talmud (studium, lära) ingår diskussioner och kommentarer, som tillsammans utgör den muntliga judiska lagen. Det finns två versioner av Talmud.
Judarnas stamfader var Abraham. Han hörde till den semitiska stammen och levde som boskapsägare och herde i Mesopotamien, det nuvarande Iraks område, på 1900-talet f.Kr. Gud kallade honom att utvandra från sina fäders land, Ur i Kaldéen, till Kanaans land och lovade att ge det åt Abraham och hans ättlingar för all framtid. Gud förnyade sitt förbund med Abrahams son Isak och åter igen med Isaks son Jakob, som han gav namnet Israel.
Jakobs ättlingar, israeliterna, hamnade på grund av hungersnöd i slaveri i Egypten i över 400 år. Mose förde dem ut ur Egypten tillbaka till det utlovade landet ca 1200 f.Kr. I Sinai öken gav Gud dem lagen (inristad i sten, och den muntliga Toran), som innehåller bland annat de tio budorden. Josuas bok beskriver ankomsten till det utlovade landet som en plötslig händelse men enligt de övriga böckerna i Gamla testamentet hände det gradvis.
Betydande perioder i Israels historia var under kung Davids och hans sons, kung Salomos, regeringstider. Under Salomos tid byggdes templet som var en central plats för gudstjänstfirande och för djuroffer. Då Salomo dog år 922 f.Kr. splittrades personalunionen och riket i två delar. Den norra delen kallades Israel, där Samaria var huvudstad, och den södra Juda, där Jerusalem var huvudstad.
År 722 f.Kr. ockuperade assyrierna Israel och dess huvudstad Samaria. Israeliterna beblandade sig delvis med sina ockupanter assyrierna men bevarade sin tro på Jahve. På detta sätt uppstod det föraktade blandfolket samarierna som också nämns i Nya testamentet. De dyrkade Jahve som sin gud och ansåg att berget Gerisim var deras heliga plats och att Tora var deras heliga skrift (den så kallade Samariska pentateuken).
Även Juda fick uppleva krig och ockupation. Det blev först lydstat under Egypten och sedan under Babylon. Babylons kung Nebukadnessar erövrade hela Juda år 587 f.Kr., förstörde Jerusalems tempel och förvisade folket till exil i Mesopotamien.
Först under och efter exiltiden föddes den egentliga judendomen med en egen självständig identitet. Många av Gamla testamentets skrifter föddes under den här tiden. Eftersom templet inte längre fanns flyttades gudstjänsten till synagogorna. Firandet av helgen, sabbaten, blev igen viktig, likaså förbundstecknet, omskärelsen, samt tron på änglarna och livet efter döden. Under den persiska kungen Kyros regeringstid återvände en del av dem som levde i exil till sitt eget land och templet återuppbyggdes.
Alexander den store ockuperade de judiska bosättningsområdena (Palestina) 332 f.Kr. Romarna började kalla det forna Kanaans land för Palestina, efter folkslaget filistéerna. Efter det judiska upproret förstörde romarna Jerusalem år 70 e.Kr. under ledning av fältherren Titus. Samtidigt förstörde de templet. Efter detta byggdes templet inte upp på nytt. Från år 130 vägrades judarna helt tillträde till tempelområdet i Jerusalem. Efter detta började förskingringen, diasporan.
Palestina var från 600-talet ända till år 1917 under muslimskt styre med undantag av vissa uppehåll under de kristna korstågen. Under första världskriget erövrade England området från Turkiet. I den deklaration från 1917, som har namngetts efter den brittiska utrikesministern Balfour, försöker man genom medborgarrättigheter anvisa judarna ett garanterat nationellt hem i Palestina på de områden som erövrades från Turkiet.
Migrationsströmmarna till landet började växa och stärktes på grund av Hitlers förföljelser på 1930-talet. På kvällen innan det andra världskriget bröt ut fanns det redan över en miljon judar i området. Staten Israel blev självständig 15.5.1948.
I lagen om återvändande (5.6.1950) fastställs bland annat: ”1. Varje jude har rätt att komma till detta land. 3.a. En jude, som kommer till Israel och genast då han anländer uttrycker sin önskan om att slå sig ner för gott i Israel, får medborgarskap.” Lagen fick ett tillägg 1970 (4b): ”För att denna lag skall kunna tillämpas bör med ’jude’ avses en person som är född av en judisk kvinna, eller en som har konverterat till judendomen, och inte är anhängare till någon annan religion.”