Arianismen var en lära om Jesus och Guds väsen som uppstod på 300-talet. Presbytern Arius (Areios) (d. 336) lärde att Ordet som blivit människa i Kristus var av ett annat väsen än Fadern. Arius och hans efterföljare ansåg att Kristus var en skapad varelse. Kristus ansågs höra till skapelsen och på så sätt vara underordnad Gud. Endast Fadern var syndfri, evig.
Arianismen dömdes som irrlära, heresi. På det ekumeniska kyrkomötet i Nicea 325 e.Kr. formulerades den katolska (allmänna) tron på Kristus med orden ”född, inte skapad” och ”av samma väsen som Fadern” (Nicenska trosbekännelsen).
Det nicenska kyrkomötets beslut fastställdes av kyrkomötet i Konstantinopel år 381. Samtidigt klargjorde man den kristna läran om den heliga Anden. Faderns, Sonens och den heliga Andens relation till varandra formulerades i orden ”ett väsen, tre personer”. Efter det här förlorade arianismen avsevärt sin betydelse. Den hann dock breda ut sig bland germanerna.