Ärkebiskop emeritus John Vikström: ”Överraskande enighet i kvinnoprästfrågan”

Då kyrkomötet för 40 år sedan fattade beslut om att öppna prästämbetet för kvinnor höll dåvarande ärkebiskopen John Vikström i klubban. Vikström har skrivit en artikel där han försöker visa var kyrkan befinner sig i den här frågan idag och vad som är den kritiska punkten i den diskussion som ännu fortgår. 

Idag för jämnt 40 år sedan slog jag klubban i bordet som bekräftelse på att kyrkomötet hade beslutat öppna prästämbetet för kvinnor i vår evangelisk-lutherska kyrka. Det här beslutet mottogs i vida kretsar med glädje och stora förväntningar. Den debatt som föregick beslutet har emellertid fortsatt. Därför vill jag nu påminna om hur mycket vi trots allt är eniga om när det gäller kvinnors rätt att utföra uppgifter som ingår i prästämbetet.

Tillsammans tror vi att ”evangeliet … räddar var och en som tror” (Rom 1:16) och att detta räddande och befriande evangelium förmedlas särskilt genom förkunnelsen och sakramenten.

Tillsammans tror vi att ett dop förrättat av en kvinna är ett rätt dop. Ett så kallat nöddop får nämligen också förrättas av kvinnor.

Tillsammans tror vi att en nattvard förrättad av en kvinnlig lektor vid enskild själavård är en fullständig nattvard. Numera har vi få lektorer, men ämbetets teologiska grund har inte ifrågasatts.

Tillsammans tror vi att ett evangelium, som är förkunnat av en kvinna, är ett rätt och frälsande evangelium.

I dagens läge är det ytterst få som ifrågasätter de här enskilda besluten av gångna årtiondens kyrkomöten. I vissa av kyrkolagen definierade och avgränsade situationer får alltså en kvinna idag, också utan prästvigning, utföra de flesta av de uppgifter inom prästämbetet som har att göra med människans frälsning och eviga väl.

Om detta rådde stor enighet redan före det avgörande beslutet om vigning av kvinnor till prästämbetet. I den fortsatta debatten har vi ofta glömt att beakta den här enigheten.

Situationen är nu den att en del av väckelserörelsernas ledare och medlemmar anser att även om en kvinna i princip får utföra de flesta andliga och centrala prästerliga tjänsterna, får hon ändå inte vigas till präst. Den här ståndpunkten verkar överraskande, men förstår vi den, kan den hjälpa oss att inse vad det ytterst är fråga om i den utdragna debatten om kvinnors förhållande till prästämbetet.

Kärnpunkten i den här debatten är tolkningen av det ”Herrens bud” som aposteln Paulus hänvisade till när han krävde ordning bland de kristna i Korint (1 Kor 14:26-40). Frågan om kvinnan och prästämbetet har därför blivit en allvarlig samvetsfråga för många.

Vad avsåg aposteln med hänvisningen till Herrens bud? Enligt kyrkomötet menade Paulus att den Gud som ”inte är oordningens Gud utan fridens” (v.33) givetvis påbjuder att det med beaktande av dåtida förhållanden ska råda ordning i de kristna sammankomsterna i Korint. Motståndarna till kvinnliga präster anser att med denna hänvisning till Herrens bud föreskrev aposteln därtill också vilken ordning som ska gälla för alla tider i en kristen församling. Till den ordningen hör bland annat att kvinnorna ska underordna sig och ”tiga vid sammankomsterna”(v.34).

Hur ska detta Herrens bud tillämpas i dagens kyrka, där vi har hunnit bli eniga om att en kvinna också utan prästvigning i princip får predika, undervisa, förrätta bägge sakramenten samt inneha ledande poster? Kyrkomötet ansåg att den Gud, som inte är oordningens utan fridens Gud, ålägger oss att i dagens församling och kyrka skapa en ordning som iakttar Hans bud om kärlek och rättvisa. Därför bör kyrkans kvinnliga medlemmar ha samma rättigheter och ställning som männen.

För motståndarna har detta givetvis blivit ett problem: Hur kräva underordning av en kvinna, som vi redan gemensamt har gett rätt att tala och leda? På senare tid försöker man lösa problemet genom att begränsa Herrens bud till församlingens huvudgudstjänst. Endast där behöver kvinnan underordna sig mannen och avstå från att tala och leda. Endast av den här orsaken kan hon enligt Bibeln inte bli präst.

Många av motståndarna till kvinnors prästvigning har ännu sina samveten bundna till den här tolkningen av Herrens bud. Därför vägrar man samarbeta och delta i högmässor som förrättas av en kvinna.

Ändå är det mycket lite som numera skiljer de två parterna i inställningen till prästvigning av kvinnor. Den avgörande frågan är hur trovärdig den bibeltolkning är som begränsar kvinnans skyldighet att underordna sig till församlingens huvudgudstjänst. En ganska naturlig undran inställer sig då: Varför får Guds kärleksbud med dess krav på rättvisa inte efterföljas på högmässans heliga plats på samma sätt som på alla andra håll inom kyrka och samhälle?

John Vikström, ärkebiskop em.

Foto: Ärkebiskop Vikström vid kyrkomötet 1986.
Fotograf: Esa Kulmala