Judendomen

Enligt Bibeln är Israel Guds utvalda folk. Detta betyder dock inte att Gud skulle ha övergett de andra folken. Av nåd, inte på grund av förtjänst, utvalde han judarna, för att uppenbara sig själv och sin frälsningsgärning för dem och genom dem för alla andra folk.

Judendomen är en folkreligion. Judarna har från början hört till folken vid Medelhavet och är ingen ras. Stället i Tora som lyder ”shema jisra´el... Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en.” (5 Mos. 6:4) har blivit en slags trosbekännelseför judendomen och orden hörde till gudstjänstliturgin redan under tempeltiden.

Judarnas heliga skrifter är Tanakh och Talmud. I Tanakh (den hebreiska bibeln, de kristnas Gamla testamente, sammanlagt 24 böcker) ingår Toran (undervisning), som omfattar de 5 Moseböckerna. I Talmud (studium, lära) ingår diskussioner och kommentarer, vilka tillsammans utgör den muntliga judiska lagen. Det finns två versioner av Talmud.

Sisällysluettelo

[piilota]

Abraham, Isak och Jakob

Judarnas stamfader var Abraham. Han hörde till den semitiska stammen och levde som boskapsägare och herde i Mesopotamien, det nuvarande Iraks område, på 1900-talet f.Kr. Gud kallade honom att utvandra från sina fäders land, Ur i Kaldéen, till Kanaans land och lovade att ge det åt Abraham och hans ättlingar för all framtid. Gud förnyade sitt förbund med Abrahams son Isak och åter igen med Isaks son Jakob, som han gav namnet Israel. Jakobs ättlingar, israeliterna, hamnade på grund av hungersnöd i slaveri i Egypten i över 400 år. Mose förde dem ut ur Egypten tillbaka till det utlovade landet ca 1200 f.Kr. I Sinai öken gav Gud dem lagen (inristad i sten, och den muntliga Toran), som innehåller bland annat de tio budorden. Josuas bok beskriver ankomsten till det utlovade landet som en plötslig händelse men enligt de övriga böckerna i Gamla testamentet hände det gradvis.

David och Salomo

Betydande perioder i Israels historia var under kung Davids och hans sons, kung Salomos, regeringstider. Under Salomos tid byggdes templet som var en central plats för gudstjänstfirande och för djuroffer. Då Salomo dog år 922 f.Kr. splittrades personalunionen och riket i två delar; den norra delen kallades Israel, där Samaria var huvudstad, och den södra Juda, där Jerusalem var huvudstad.

Exiltiden och den egentliga judendomens födelse

År 722 f.Kr. ockuperade assyrierna Israel och dess huvudstad Samaria. Israeliterna beblandade sig delvis med sina ockupanter assyrierna men bevarade sin tro påJahve. På detta sätt uppstod det föraktade blandfolket samarierna som också nämns i Nya testamentet.

Även Juda fick uppleva krig och ockupation. Det blev först lydstat under Egypten och sedan under Babylon. Babylons kung Nebukadnessar erövrade hela Juda år 587 f.Kr., förstörde Jerusalems tempel och förvisade folket till exil i Mesopotamien.

Först under och efter exiltiden föddes den egentliga judendomen med en egen självständig identitet. Många av Gamla testamentets skrifter föddes under den här tiden. Eftersom templet inte längre fanns flyttades gudstjänsten till synagogorna och firandet av helgen, dvs. sabbaten, blev åter viktig, likaså förbundstecknet, omskärelsen, samt tronänglarna och livet efter döden. Under den persiska kungen Kyros regeringstid återvände en del av dem som levde i exil till sitt eget land och templet återuppbyggdes.

Förskingringen

Alexander den store ockuperade de judiska bosättningsområdena (Palestina) 332 f.Kr. Romarna började kalla det forna Kanaans land för Palestina, efter folkslaget filistéerna. Efter det judiska upproret förstörde romarna Jerusalem år 70 e.Kr. under ledning av fältherren Titus. Samtidigt förstörde de templet. Efter detta byggdes templet inte upp på nytt. Från år 130 vägrades judarna helt tillträde till tempelområdet i Jerusalem. Efter detta började förskingringen, diasporan.

En judisk stat

Palestina var från 600-talet ända till år 1917 under muslimskt styre med undantag av vissa uppehåll under de kristna korstågen. Under första världskriget erövrade England området från Turkiet. I den deklaration från 1917, som har namngetts efter den brittiska utrikesministern Balfour, försöker man genom medborgarrättigheter anvisa judarna ett garanterat nationellt hem i Palestina på de områden som erövrades från Turkiet. Migrationsströmmarna till landet började växa och stärktes på grund av Hitlers förföljelser på 1930-talet. På kvällen innan det andra världskriget bröt ut fanns det redan över en miljon judar i området. Staten Israel blev självständig 15.5.1948.

I lagen om återvändande (5.6.1950) fastställs bl.a. ”1. Varje jude har rätt att komma till detta land. 3.a. En jude, som kommer till Israel och genast då han anländer uttrycker sin önskan om att slå sig ner för gott i Israel, får medborgarskap.” Lagen fick ett tillägg 1970 (4b): ”För att denna lag skall kunna tillämpas bör med ’jude’ avses en person som är född av en judisk kvinna, eller en som har konverterat till judendomen, och inte är anhängare till någon annan religion.”