Rättfärdiggörelselära avser läran som kyrkan har formulerat om hur en människa blir frälst. Läran tar ställning till frågor som handlar om Guds nåd, människans fria vilja och goda gärningars inverkan.
På 1500-talet ledde konflikten om rättfärdiggörelselärans tolkning till ett ömsesidigt fördömande mellan den romersk-katolska kyrkan och de rörelser som förespråkade en reformation. Det här var en orsak till att den västliga kristenheten splittrades.
Rättfärdiggörelseläran hade en central betydelse för den lutherska reformationen. Den ansågs vara hela den kristna lärans rättesnöre. Lutheranerna fördömde den katolska kyrkans rättfärdiggörelselära i den Augsburgska bekännelsen år 1530, i de Schmalkaldiska artiklarna, och i Konkordieformeln. Det romersk-katolska fördömandet av den lutherska rättfärdiggörelseläran framfördes vid kyrkomötet i Trident år 1547.
I modern tid har samtal med den romersk-katolska kyrkan lett till att kyrkorna strävar efter att komma fram till en gemensam uppfattning om trons innehåll. Det andra Vatikankonciliet, det vill säga kyrkomötet, som hölls i den romersk-katolska kyrkan åren 1962–1965 ledde till en förnyelse av den katolska kyrkan. Efter konciliet har den katolska kyrkan i många centrala läropunkter beaktat den kritik som framfördes vid reformationen för 500 år sedan.
Resultatet av de lutherska och de romersk-katolska kyrkornas arbete med att övervinna sina läromässiga åsiktsmotsättningar presenterades i dokumentet “Gemensam deklaration om rättfärdiggörelseläran” som undertecknades den 31.10.1999 i Augsburg. Efter att dokumentet godkänts kvarstod små teologiska tolkningsskillnader gällande rättfärdiggörelseläran, men i de mest centrala lärokonflikterna som splittrade kyrkan hade man fått till stånd ett första försoningsdokument sedan reformationen.
Målet med de teologiska samtalen mellan lutheraner och katoliker är att slutligen nå en synlig enhet mellan kyrkorna eftersom det är Guds vilja. Enhet är en av de mest centrala egenskaperna i Kristi kyrka.