Altaren finns inom många religioner. Vanligtvis betyder det en plats för ett heligt möte och det heligas närvaro.
I Gamla testamentet hör altaret samman med den gudstjänstpraxis som föreskrivs i Mose lag. Till exempel fanns det i Jerusalems tempel både ett offeraltare och ett rökelsealtare.
Det kristna altaret var ursprungligen ett bord kring vilket man samlades för att fira nattvarden (1 Kor. 10:21). De första stenaltarna härstammar från en tradition då de kristna samlades kring martyrernas gravar, eftersom man trodde att man via dem kunde ha en speciell kontakt till himlen, dit martyrerna hade kommit.
Inom många gamla kyrkosamfund kan man ännu placera heliga kvarlevor (reliker) från heliga människor i altaret. Det finns alltså två slags altaren: fasta stenaltaren som härstammar från martyrtiderna och som ofta finns i stora kyrkor och katedraler, samt träaltaren som företräder en matbordssymbolik.
Enligt gammal kyrklig tradition placeras altaret vanligtvis i kyrkobyggnadens östliga del. Varje kristen kan göra ett s.k. hemaltare i sitt hem. På det kan man placera ljus, ett krucifix eller en ikon. Ett sådant altare är ett bönealtare för andakter i hemmet.
I den lutherska kyrkan har altaret inte bara symbolisk betydelse. Det innebär även att den treenige Guden är närvarande i församlingen. I altarets sakrament, dvs. i den heliga nattvarden, är Kristus verkligen närvarande i brödet och vinet. Se även Realpresens. Nuförtiden försöker man även placera altaret en bit från väggen så att prästen kan leda mässans nattvardsavsnitt med ansiktet vänt mot församlingen (versus populum).