Enligt Gamla och Nya testamentet är skilsmässa möjligt i undantagsfall. Kyrkan har i regel hållit fast vid Jesus hållning till skilsmässa: “Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Matt. 19:6).
Äktenskapet är enligt det här tankesättet ett livslångt förbund som upphävs endast genom någonderas död. Också Jesus medgav ändå att skilsmässa förekommer och kommer att förekomma: “Därför att ni är så förstockade tillät Mose er att skiljas från era hustrur” (Matt. 9:8).
Enligt Jesus kunde makens eller makans otrohet vara orsak till skilsmässa (Matt. 5:31-32, Matt. 19:9). Enligt aposteln Paulus är skilsmässa tillåten då den icketroende parten vill skiljas: “Men om den som inte tror vill skilja sig, så må han göra det. I sådana fall är den troende brodern eller systern inte bunden. Gud har kallat er att leva i frid” (1 Kor.7:15). Den här fridsprincip utvidgades så att också andra orsaker än otrohet och religiös oenighet sågs kunna leda till skilsmässa.
Enligt den princip som utgick från den lutherska reformationen var äktenskapets varaktighet ett ideal att sträva efter. Ändå kunde skilsmässa accepteras när det var fråga om otrohet eller förskjutande.
Också i dag är äktenskapet avsett att vara hela livet, men det är inte alltid möjligt för parterna att leva upp till det här idealet. Parets ömsesidiga konflikter kan vara så stora att det gemensamma livet inte lyckas. Då kan det ses som att de har förlorat förmågan att vara trogna mot varandra i andlig mening. I ett sådant fall är en skilsmässa möjlig och till och med lämplig och mänsklig lösning i nästankärlekens namn.
Kyrkan i dag betraktar inte skilsmässan som synd, men som en olycka. De som drivits till skilsmässa behöver uppmuntran och stöd och förmåga att förlåta varandra. Kyrkan vill inte överge eller skuldbelägga någon vars äktenskap gått på grund. Också när makar skiljs upphör inte eventuellt föräldraskap och omsorgen om barnen.