Redan på 200-talet firades trettondagen den sjätte januari. Då firades den som Jesus födelse- och dopfest. Festens gamla namn, epifania, betyder uppenbarelse, uppenbarelsen av Guds härlighet. Ännu idag kallas trettondagen ibland för den gamla julen.
På 300-talet började man inom den västliga traditionen istället fira Jesus födelsefest den 25 december, som var den dag då romarna brukade fira den obesegrade solgudens födelsedag. På medeltiden fick trettondagen nytt innehåll med de österländska stjärntydarnas eller de vise männens besök, vilka kom för att visa sin respekt för Jesusbarnet (Matt. 2:1-12).
Antalet på de österländska stjärntydarna nämns inte i Bibeln, men utgående från gåvornas – guld, rökelse och myrra – antal etablerades stjärntydarnas antal till tre, vilket syns bland annat i julkrubborna.
I den första lutherska kyrkoordningen för det svenska kungariket (från 1500-talet), under vilket Finland lydde, benämndes trettondagen som de tre heliga kungarnas dag. Det finska namnet, loppiainen, härstammar från 1600-talet och det betyder att julhelgen avslutas. Kyrkoårets jultid slutar vid trettondagen och samtidigt inleds trettondagstiden. Antalet söndagar som firas efter trettondagen beror på när påsken infaller. Som flest är de sex till antalet.
Trettondagen har blivit en dag som ägnas åt missionsarbetet eftersom de österländska stjärntydarna var hedningar som ändå fick se Frälsaren och ge honom sin gåva.
Den lutherska kyrkan i Finland firar idag trettondagen på sin ursprungliga plats, den sjätte januari. Under 20 år mellan 1970- och 1990-talet avvek man från traditionen och firade trettondagen på en lördag.