Den judiska traditionen i Gamla testamentet uppmanar till att fira vart femtionde år som jubelår (friår). Jubelåret började med en stor försoningsdag då man i hela landet blåste i vädurshorn som tecken på att festen inleds. Under jubelåret gav man frihet åt de israeler som sålt sig själva som slavar och sålda arvslotter återbördades åt ägaren. Jubelåret innebar också en fullkomlig vila för marken, boskapen och människorna (3 Mos 25). Det finns dock ingen vetskap om i vilken utsträckning jubelåret blev en regelbunden praxis.
I profetiorna i Gamla testamentet blev jubelåret en förebild för den messianska tiden. I Jesajas bok förutspår profeten: “Herren Guds ande fyller mig, ty Herren har smort mig. Han har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta och ge de förkrossade bot, att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade, att förkunna ett nådens år från Herren, en hämndens dag från vår Gud, att trösta alla som sörjer.” (Jes 61:1–2).
Jesus anknöt i sin egen verksamhet till förväntningarna på det messianska jubelåret. Enligt Lukas evangelium började han sin offentliga verksamhet med att läsa ett stycke ur Jesaja. Då han avslutade läsningen sa han: “I dag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig.” (Luk 4:21).
Kyrkorna och de kristna samfunden i Finland firade år 2000 under devisen Jubelåret 2000 – Hoppets år för att uppmärksamma att det förflutit 2000 år sedan Jesus födelse. Under jubelåret delade evangelisk-lutherska kyrkan ut katekesen till alla finländska hem och deltog i Jubilee-kampanjen som verkade för att efterskänka de fattiga ländernas skulder.