I bikten bekänner människan sina synder och får avlösning, förlåtelse.
Det är möjligt att bikta sig privat till en präst eller annan själavårdare (enskild bikt, hemlig bikt) eller i den gemensamma gudstjänsten (gemensam syndabekännelse eller allmän bikt). I högmässan innebär den gemensamma syndabekännelsen också att församlingen förbereder sig för den måltid som förmedlar syndernas förlåtelse, nattvarden.
Tidigare användes även offentlig bikt: en församlingsmedlem som väckt anstöt bekände sin förseelse inför hela församlingen och fick avlösning. Den här formen av bikt avskaffades i den lutherska kyrkan i Finland på 1800-talet.
Bikten tas emot av en präst, eller i den lutherska kyrkan även av en annan anställd eller församlingsmedlem. Den som tar emot bikt är bunden av bikthemligheten, med andra ord får ingenting som sägs vid bikten avslöjas för någon annan person. Det finns stadgar om stränga straff för präster som bryter mot bikthemligheten.
Bikten är kyrkans heliga förrättning som Kristus har instiftat. Jesus säger till Petrus: ”Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket. Allt du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt du löser på jorden skall vara löst i himlen.” (Matt. 16:19) ”Sedan andades han (Jesus) på dem (lärjungarna) och sade: ‘Ta emot helig ande. Om ni förlåter någon hans synder, så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder, så är han bunden.’” (Joh. 20:22-23) Jesus ord har tolkats så att kyrkan har anförtrotts nyckelmakten, som innebär att kyrkan antingen kan ge förlåtelse för synder eller binda någon vid dem.