Begreppet sekularisering kommer från ordet sekulär som betyder världslig, icke-religiös. I det religiösa språkbruket betyder sekularisering att fästa sig vid det jordiska livet eller bli förvärldsligad. Världen, samhället och det mänskliga livet tolkas från ett icke-religiöst perspektiv. Samtidigt minskar trons och kyrkans betydelse.
Ordet sekulär används också som en generell benämning på icke-religiösa världsåskådningar samt ideologier och rörelser som driver sekularisering. Sekularisation är en historisk utvecklingsriktning som förorsakats av sekularisering. En av orsakerna till sekulariseringen är den utveckling mot en modern världsbild som skett inom vetenskapen sedan 1200-talet.
På medeltiden var kyrkan den högsta auktoriteten. Senare har världen granskats mera människocentrerat. Samhälleliga fenomen motiveras utan att hänvisa till Gud. Världen ses inte längre som ett hierarkiskt och bestående system utan som föränderlig.
Sekulariseringen innebär inte nödvändigtvis att människor avstår från religion eller motarbetar religionen. Sedan renässanstiden har det funnits många människor i Europas städer som också har varit mycket flitiga kyrkobesökare. Ändå har många av dem ansett att kyrkan inte till exempel ska lägga sig i deras arbete, utan att det har sina egna spelregler. På det här sättet har ett livsområde efter det andra lösgjorts från religionen. Slutresultatet är att tron bara får en mycket liten beröringsyta med livet för många av kyrkans medlemmar.
I det protestantiska Europa har människorna inte varit vana vid att söka svar på sina vardagliga problem hos kyrkan. I den katolska kyrkan har däremot bikttraditionen varit stark. Människor har frågat kyrkan om råd i konkreta frågor och vant sig vid att se på olika frågor också ur religiös synvinkel.
Reformationen var en individualistisk rörelse som vände sig mot auktoriteter. Det här fick påföljden att det egna samfundets (kyrkans) auktoritet inte haft så stark ställning som till exempel inom den katolska kyrkan.