Offer är ett centralt begrepp i Bibeln. I Moses lag nämns olika typer av offer, till exempel slaktoffer, brännoffer, mat-, dryckes- och rökelseoffer. Offer var vanliga i alla gamla kulturer, inte bara i den judiska. Framför templet i Jerusalem fanns det stora brännofferaltaret och offrandet hörde till prästens viktigaste uppgifter.
Meningen med offret var att tacka Gud, lova honom något eller be honom om något. Särskilt offrade man för att försona skuld (se till exempel offren på den stora försoningsdagen, 3 Mos. 16). Vid templet i Jerusalem fortgick offerpraxisen ända till dess att templet förstördes år 70 e.Kr.
Enligt Nya testamentet är Jesus ett offerlamm, påsklammet, vars blod har försonat världens synder (Joh. 1:29, 1 Kor. 5:7, 1 Petr. 1:18-19). Detta offer är ett försoningsoffer som sker en gång, fullständigt och tillräckligt. Innan sin död instiftade Jesus den heliga nattvarden. I samband med nattvarden minns vi hans offerdöd och blir delaktiga av frukterna från den.
Enligt Nya testamentets lära skall den kristna förrätta ”andliga offer” (1 Petr. 2:5). Med det här avses att man överlämnar sitt liv så att Gud kan använda det (Rom. 12:1) samt att man tackar och prisar Gud (tackoffer, se Hebr. 13:15).