Alla reagerar på sorgen på sitt eget sätt. Begravningen är ett sätt att sörja, att minnas, att ta avsked, att hedra en människa som stått en nära.
Att sörja tar på krafterna. Döden kan väcka känslor av saknad, ilska, kärlek, ensamhet, oro. Även ett dödsfall som var väntat kan vända upp och ner på vardagen för de som blir kvar.
Församlingens anställda hjälper att planera och genomföra begravningen. Med prästen går det att samtala, inte bara om begravningen utan också om personen som dött och alla tankar och känslor som dödsfallet väcker. Det går också att anlita en begravningsbyrå att ta hand om en stor del av de praktiska arrangemangen, ifall det känns tungt att göra det själv.
Psaltaren 23
Begravningen är ett tillfälle att samlas och komma ihåg den som dött. När begravningen planeras är det naturligt att beakta hurdan den som dött var som person och vad som var viktigt för hen. Om den avlidna berättat om sina egna önskemål för begravningen är det viktigt att respektera dem.
Begravningsceremonin, jordfästningen, är en typ av gudstjänst. Varje medlem av kyrkan har rätt att bli jordfäst. Också en person som inte hört till kyrkan kan bli jordfäst om de anhöriga som ordnar begravningen önskar det. Om du och dina närstående fått i uppgift att ordna en begravning kan ni börja med att kontakta pastorskansliet i den avlidnas församling eller en begravningsbyrå.
Oftast hålls jordfästningen två till tre veckor efter dödsfallet. De praktiska arrangemangen för begravningen kan påbörjas genast efter att personen dött.
Begravningen kan ske när det finns ett begravningstillstånd. En läkare utfärdar en dödsattest för befolkningsregistret och ger de anhöriga begravningstillståndet.
Ibland kan personen som dött ha önskat att en viss person ska ordna begravningen. Om inga särskilda önskemål finns faller uppgiften i första hand på den avlidnas make eller sambo och närmaste arvingar. Någon annan närstående kan också ta hand om arrangemangen.
Ifall det inte finns någon närstående person som kan ordna begravningen tar den avlidnas hemkommun över uppgiften.
Tid för jordfästningen samt präst och kantor bokas via församlingens pastorskansli. Det går också att anlita en begravningsbyrå att sköta om bokningarna.
Oftast är det en präst från den egna församlingen som jordfäster den som dött. Det går också att vidtala en präst som inte är anställd i församlingen, till exempel om prästen är en familjebekant eller om den avlidna själv önskat att just den prästen ska förrätta jordfästningen.
I undantagsfall kan en präst från en annan kristen kyrka eller en pastor som tillhör ett kristet samfund anlitas, om den avlidna ville det. I så fall behöver de anhöriga komma överens med församlingens kyrkoherde om saken.
Kistbegravning och kremering är likvärdiga begravningssätt ur en kristen synvinkel. Kremering är ett vanligt alternativ framför allt på större orter.
Vid kremering sköter begravningsbyrån formaliteterna och transporterar kistan till krematoriet efter jordfästningen. Askan lämnas senare ut åt de anhöriga i en urna för att begravas.
De begravningsplatser som de evangelisk-lutherska församlingarna upprätthåller är allmänna. Alla som bor på en ort har rätt att bli begravda där, oberoende om de hört till kyrkan eller inte.
Vill de anhöriga att den avlidna ska begravas på en annan ort är det vanligtvis också möjligt att ordna. Ta i så fall kontakt med den församlingens pastorskansli.
På begäran kan den avlidna bli begravd på en religiöst neutral, konfessionslös begravningsplats.
Gravplats
En gravplats löses in vid församlingens eller den kyrkliga samfällighetens gravkontor. Det här hör också till de uppgifter begravningsbyrån kan ta hand om.
Begravningsbyrån eller gravkontoret kan berätta om vilka alternativ och möjligheter som finns på orten. Nya gravar beviljas för 25 år. De anhöriga har rätt att förlänga den här gravrättstiden då den gått ut.
På begravningsplatserna finns både kistgravar och urngravar. En urna kan också gravläggas till exempel i en gammal släktgrav eller i en minneslund.
När gravplatsen inlöses ska de anhöriga utse en gravrättsinnehavare. Gravrättsinnehavaren har hand om allt som har med graven att göra och fungerar som representant för de anhöriga.
Gravsten
En gravvård, det vill säga ett minnesmärke som placeras vid graven, kan vara en gravsten eller till exempel ett kors eller en skulptur. Den ska utformas med respekt för minnet av den avlidna.
Det är ingen brådska med att skaffa en gravvård till graven. Det är inte heller ett måste att göra det. Många begravningsplatser erbjuder möjligheten att placera en plakett graverad med den avlidnas uppgifter på en gemensam minnesvägg.
En gravsten kan vara en traditionell, utsmyckad sten som tillverkats på beställning eller en natursten. Vanligen beställs gravstenar från ett stenhuggeri.
Gravkontoret eller begravningsbyrån kan ge mer information om till exempel vilken storlek och form av minnesmärke som passar den tänkta gravplatsen. Bestämmelserna varierar mellan olika begravningsplatser och ibland mellan olika delar av samma begravningsplats. På en del äldre gravområden ska en gammal gravsten återanvändas och förses med nytt namn.
Gravstenen är de anhörigas egendom. Om de anhöriga inte förlänger gravrättstiden och avstår från graven har de rätt att ta bort gravstenen.
Före jordfästningen träffar de anhöriga prästen för att samtala och planera begravningen. Det här är ett tillfälle att prata om dödsfallet och personen som dött. Ofta kan det handla om vad som varit viktigt och vad man vill minnas. Här finns rum för svåra och tunga frågor. Det kan bli flera samtal om det behövs.
Under samtalet går de anhöriga och prästen igenom jordfästningen och planerar programmet så att det känns rätt och följer den avlidnas önskemål.
Tillsammans med prästen väljs till exempel psalmerna som sjungs under jordfästningen. Andra tankar och önskemål om musik kan man prata om med kantorn.
Personen som dött har kanske berättat för anhöriga eller vänner hur hen vill att begravningen ordnas. De här önskemålen ska följas där det är möjligt.
Ibland går alla önskemål inte att förverkliga och det kan kännas tungt för de anhöriga. Med prästen går det att prata om alla tankar och känslor kring begravningen.
Den avlidnas önskemål respekteras oberoende om de finnas nerskrivna eller bara delats muntligt. Ett praktiskt sätt att se till att ens närstående vet hur man velat ha det, den dag det gäller en själv, är till exempel att fylla i den färdiga blanketten Önskemål för min begravning
Kostnader som hör ihop med en begravning är bland annat kostnaderna för kistan eller urnan, gravplatsen, gravsten eller minnesmärke, och för att ordna eventuell minnesstund.
Jordfästningen hör till prästens arbetsuppgifter, man betalar alltså ingen ersättning till prästen. Ifall man ber en präst från en annan ort förrätta jordfästningen hör det ändå till god sed att ersätta resekostnaderna.
Om priserna för gravplatser bestämmer församlingarna själva, så de varierar beroende på ort och begravningssätt. I många församlingar är gravplatserna gratis för frontveteraner och deras makar. Prisuppgifterna finns på församlingarnas webbplatser.
Ifall det inte går att täcka alla begravningskostnader är det möjligt att ansöka om begravningsbidrag från kommunen.
Att få se den döda kan vara betydelsefullt för de anhöriga. För en del är det ett viktigt steg i sorgen.
Det är ofta möjligt att se den döda i begravningskapellet innan människor samlas till jordfästningen. Det kan vara viktigt till exempel för en anhörig som kommit till begravningen från en annan ort. Vaktmästaren eller begravningsbyråns representant sköter det praktiska. Meddela på förhand till dem om ni vill att kistan öppnas före jordfästningen.
Om den avlidna dött på sjukhus kan det finnas möjlighet att där se den döda. Det kommer man i så fall överens om med sjukhuspersonalen.
Jordfästningar med öppen kista hålls inte i Finland.
Guiden “När en närstående avlider” hjälper anhöriga att sköta ärenden och fatta beslut vid en förlust. Här samlas nyttiga anvisningar, tips, minneslistor och kontaktuppgifter till tjänster för dem vars närstående har avlidit.
Jordfästningen är en gudstjänst. En människa läggs till vila och välsignas. Anhöriga, vänner och församling hedrar och tar avsked av en person som funnits i deras liv.
Innehållet i en jordfästning är detsamma oberoende begravningssättet. Det brukar färgas av olika lokala traditioner.
Jordfästningen kan hållas i ett begravningskapell i anslutning till en begravningsplats, i ett sjukhuskapell, i en kyrka, utomhus vid graven eller på en annan överenskommen plats. Jordfästningar utomhus är ovanliga i Finland på grund av vårt klimat.
Stunden inleds med en psalm eller annan musik. Kistan är vanligen placerad framme i kyrkan eller kapellet. Den kan också bäras in när jordfästningen börjar. Prästen uttalar en välsignelse och säger några inledande ord. Sedan följer bibelläsning och bön. Prästen håller sitt tal och inkluderar sådant de anhöriga velat minnas om den avlidna.
Inför själva jordfästningen ber prästen alla som kan att stå upp. Prästen låter tre skopor mull eller sand falla på kistan. De kan formas som ett kors. Prästen säger den dödas namn och jordfästningsorden. Bön och musik avslutar jordfästningen. Jordfästningen räcker ungefär en halvtimme.
Alla begravningsgäster som vill kan komma upp till kistan med en blomsterhyllning. Ofta säger eller läser man samtidigt något minnesord. Blomsterhyllningen kan vara en traditionell krans eller bukett eller enskild blomma.
Blomsterhyllningarna kan komma i början eller slutet av jordfästningen. Blommorna kan också läggas ner först ute vid graven. Sederna varierar mellan församlingar, hur det görs kommer man överens med prästen när begravningen planeras.
I Kyrkohandboken kan du läsa mer om vilka delar som kan ingå i en jordfästningen och hur ordningen kan varieras. En jordfästning kan följa formuläret för begravningsmässa. Då firar de samlade också nattvard.
Om den avlidna gravläggs direkt efter jordfästningen bärs kistan ut under slutmusiken.
Bärarna är oftast sex till antalet, det kan vara närstående och vänner som fått uppgiften. Efter kistan går först de närmaste anhöriga och sedan de övriga begravningsgästerna. Utomhus kan man ha en vagn för kistan, särskilt om vägen till graven är lång.
Framme vid graven visar vaktmästaren hur kistan ska sänkas ner och täcker sedan över graven med ett lock. Blomsterhyllningarna läggs på locket. Ofta sjungs en psalm, eller så kan någon läsa en dikt eller bön. Någon av de anhöriga inbjuder till minnesstunden. Ifall ingen minnesstund hålls kan adresserna läsas vid graven efter att blommorna lagts ner.
Graven täcks vanligen igen av gravgårdspersonalen, oftast följande vardag. Ifall de anhöriga vill täcka graven själva går det höra sig för till personalen om det är möjligt att ordna.
Ifall den avlidna kremeras blir kistan efter jordfästningen kvar på sin plats, eller bärs ut till begravningsbilen.
Blommorna kan begravningsgästerna föra till gravplatsen, eller så kan man komma överens om att vaktmästaren för dit dem.
Efter kremeringen lämnas urnan med askan ut till de anhöriga som meddelar krematoriet hur askan kommer att gravläggas. För att gravlägga urnan bokar man en tid hos gravkontoret. Oftast är bara de närmaste anhöriga med. Någon kanske läser en bön. Den som bär urnan sänker ner den i graven. Ett lock läggs på graven eller så täcks den igen.
En urna kan gravläggas på det här sättet i en urngrav med gravsten, men också i en kistgrav. En del församlingar har columbarier, ett slags skåp med glasdörrar där urnan placeras i ett eget fack. De finns ofta utomhus, eller ibland i kyrkans källarvåning.
Askan kan också gravläggas på en gemensam urngravplats, där den exakta platsen inte märks ut och den avlidnas namn antecknas på en gemensam minnestavla. Att urnan gravläggs helt anonymt kan också vara en möjlighet. När urnan eller askan gravläggs på en anonym gravplats får de anhöriga inte veta den exakta platsen.
En del församlingar har dessutom anonyma gemensamma gravplatser där askan kan strös ut på en gräsmatta eller en blomsteräng. Ett alternativ är också att strö ut askan på någon annan plats till exempel i naturen eller ett vattendrag. Det här kräver lov av markägaren.
Till minnesstunden samlas anhöriga och vänner för att tillsammans komma ihåg personen som dött.
Minnesstunden är en privat tillställning som de anhöriga är värdar för. Ofta följer den lokala seder och förstås de önskemål som den avlidna berättat om. Man kan också avstå från att ordna en minnesstund.
Förr hölls minnesstunderna i hemmen. Idag är andra vanliga platser församlingssalar, restauranger och föreningslokaler. Det går att ordna en minnesstund med eller utan program. Kaffeservering, eller annan servering enligt lokala traditioner, brukar höra till.
På en synlig plats i lokalen ställs ofta ett bord med ett fotografi av den avlidna, ljus och blommor.
Vanliga programpunkter är psalmsång, musikframföranden, ordet fritt och andra sätt att minnas den avlidna. Prästen och kantorn kan vara ombedda att delta och hålla tal respektive sköta musiken. Också om man inte har annat program på minnesstunden är det vanligt att någon vidtalats att läsa upp minnesadresserna.
När någon har dött kan de anhöriga be att församlingen ringer i kyrkklockorna för den avlidna. Det här kallas själaringning och är en gammal tradition som kan se olika ut på olika orter. På en del ställen ringer man ännu på det urgamla sättet med olika klockor, där den som lyssnar kan räkna ut den avlidnas kön och ålder. Vid själaringningen kan de anhöriga samlas och stöda varandra i sorgen, kanske be tillsammans.
Tacksägelse
Under gudstjänsten söndagen efter jordfästningen nämns den avlidnas namn i församlingens förbön. I en del kyrkor tänds också ett ljus för den avlidna. Om man vill delta i gudstjänsten kan det vara bra att kolla upp med församlingen vilken dag tacksägelsen hålls och i vilken kyrka.
Alla helgons dag
Alla helgons dag är en högtid när vi minns de av våra nära och kära som dött. Många besöker begravningsplatserna och tänder ljus på gravarna. Församlingarna håller ofta gudstjänster eller andakter med parentation, där man läser upp namnen på dem som avlidit under året och tänder ett ljus för var och en. På de flesta begravningsplatserna finns en minnessten för dem som har begravts på annan ort. Där kan man också lägga blommor och tända gravljus.
Ja, också en person som inte varit medlem i kyrkan kan bli jordfäst ifall de anhöriga önskar det. Det är ändå viktigt att respektera den avlidnas egna önskemål. Prästen samtalar med de anhöriga och avgör om en jordfästning kan hållas.
Jordfästningen hålls oftast på den avlidnas modersmål. Finns det bland de närstående personer som talar ett annat språk kan man hålla en tvåspråkig jordfästning, där prästen turar om med språken. Beroende på prästens språkkunskaper kan också andra språk än svenska och finska användas.
För gäster som inte förstår språket kan tolkning vara ett alternativ. Tänk då på att det i kapellet eller kyrkan kan vara utmanande att tolka så att det inte stör de andra gästerna.
Det är möjligt att ordna en konfessionslös begravning om personen som avlidit önskat det. Vad som ingår i en civil begravningsceremoni beror på den avlidnas och de närståendes önskemål.
En del församlingar hyr ut sina kapell för civila begravningar, men alla gör det inte.
Begravningsplatserna som församlingarna upprätthåller är allmänna, det vill säga alla har rätt att bli begravda där. På begäran ska församlingen tillhandahålla en gravplats på ett avskilt konfessionslöst gravområde.
Ja. Att ordna jordfästning för ett dödfött barn är frivilligt men önskvärt. En jordfästning och minnesstund kan vara viktigt för att bearbeta förlusten och sorgen. Föräldrarna kan planera begravningen tillsammans med sjukhusprästen eller den egna församlingens präst. Om föräldrarna inte orkar kan sjukhuset, deras närstående eller en begravningsbyrå vara till hjälp och stöd.
Vad räknas som ett liv? en text av sjukhusprästen Rose-Maj Friman
Den tomma famnen – berättelser om sorgen över liv som inte fick chansen att levas
Vad som händer och hur begravningen ordnas när en finländare avlider utomlands kan du läsa om på den här sidan.
En begravningsbyrå sköter mot ersättning arrangemangen för begravningen, enligt de anhörigas instruktioner. Begravningsbyrån bokar de tider, platser och personer som behövs för begravningen och sköter praktiska saker som kistläggning och transport.
Det går att anlita vilken begravningsbyrå som helst, men en begravningsbyrå som har verksamhet på orten där begravningen sker känner ofta till lokala seder och bruk och har de kontakter som behövs.
Den avlidnas aska ska inom ett år efter kremeringen placeras på en plats på ett bestående sätt. När de anhöriga hämtar urnan från krematoriet ska de meddela hur askan kommer att gravläggas. För det här finns många olika möjligheter. Askan får inte delas upp för gravläggning på olika platser.
På en begravningsplats kan urnan gravläggas i en urngrav eller kistgrav. Den kan också placeras i ett columbarium, ett slags skåp med glasdörrar och fack för urnorna. Det finns också minneslundar och andra gemensamma, anonyma urngravplatser där urnan kan gravläggas eller askan strös ut.
Ett alternativ till begravningsplatsen är att begrava eller sprida askan på någon annan plats, till exempel i naturen eller i ett vattendrag. Det här kräver lov av den som äger eller innehar marken. Att strö ut eller begrava askan på det här sättet är endast tillåtet om platsen inte efteråt går att känna igen som en grav. Ifall man vill resa upp en gravsten eller annat minnesmärke på platsen kräver det att en enskild grav inrättas med tillstånd av Regionförvaltningsverket.
Det är inte tillåtet att flytta en kista eller urna efter gravläggningen. Regionförvaltningsverket kan ändå ge lov till det ifall det finns mycket vägande skäl.
Det avgör gravrättsinnehavaren. Det finns regler för vem som kan bli gravlagd i en släktgrav. Om ni vet inte vem som är gravrättsinnehavaren, kan församlingens gravkontor ge mera information.
När man löser in en gravplats utser de anhöriga en gravrättsinnehavare som ansvarar för skötseln och representerar de anhöriga i alla frågor som berör graven.
En gravplats kräver olika slag av underhåll. På sommaren kan man plantera blommor på graven och de behöver förstås vattnas. Vissna blommor och blad, trasiga minnesföremål och rester av ljus ska städas bort. Det går att göra skötselavtal med församlingen eller den kyrkliga samfälligheten som upprätthåller begravningsplatsen. På församlingens webbsidor finns mer information om vilka tjänster som tillhandahålls och avgifterna för dem.
Du är inte ensam. Vi reagerar alla olika i sorgen. Det finns inget rätt eller fel sätt.
Via den avlidnas hemförsamling bokas det som behövs för att hålla jordfästning. Församlingens anställda hjälper till att genomföra begravningen och ger stöd i sorgen.