Exodus är det grekiska namnet på den andra Moseboken i Gamla testamentet. Exodus berättar om hur israeliterna befrias från slavarbetet i Egypten och ger sig ut på vandring i öknen ledda av Mose. Den mest betydelsefulla delen av boken är då Gud ger Mose lagtavlorna med de tio buden på berget Sinai (2 Mos. 20) och ingår förbund med Israel.
Befrielsen från slaveriet i Egypten har i den judiska historien ansetts vara den händelse där Gud visar sin särskilda välvilja till Israels folk. De händelser som beskrivs i Exodus är tidsbestämda till omkring 1200-talet f Kr.
Tidigare rådde uppfattningen att det var Mose som skrivit böckerna. Bibelforskningen har ändå kommit fram till att Exodus har samlats från flera olika källor. Enligt den förhärskande teorin inom exegetiken finns det tre huvudkällor: Jahvisten, Elohisten och Prästskriften. Man antar att Jahvisten har tillkommit på 800-talet f. Kr., Elohisten på 700-talet f. Kr. och Prästskriften i slutet av 400-talet f. Kr.
Enligt den nutida forskningen har Exodus troligen fått sin slutgiltiga form i slutet av 400-talet f. Kr. Senare har Exodus för många grupper blivit en viktig symbol för befrielse. Sådana grupper idag är till exempel de kristna svarta i Förenta staterna och befrielseteologerna i Latinamerika.