Alla artiklar

1.1.2023

Under dopsamtalet behöver vi prata om sånt som är viktigt på riktigt

Närbild på kvinna med prästkrage och kort, brunt hår.

En timme, eller gärna längre, vill hon prata om livet, barnet och relationen med de nyblivna föräldrarna. Prästen och terapeuten Maria Sundblom Lindberg vill ta vara på den unika möjlighet som dopsamtalet erbjuder.

Att utgå från sina egna erfarenheter och att våga gå på djupet. Det tror Maria Sundblom Lindberg är viktigt när hon och andra präster går in för ett nytt möte med en ny familj.

– Dopsamtalet är ett fullständigt unikt tillfälle för oss som jobbar inom kyrkan att få kontakt med nyblivna föräldrar. För mig personligen betyder de här samtalen massor. Att få en stund med föräldrarna, eller en ensam förälder, för att prata om utmaningar och det fina med en ny människa är minst lika viktigt som att prata om själva dopet.

Pratar om måendet, relationen, sexualitet, ekonomi och jämställdhet

– Generellt finns det väldigt få aktörer i dag som vågar ställa nyblivna föräldrar frågor om deras mående, om relationen, om sexualitet, om ekonomi, om jämställdhet. Ingen vill blanda sig i, inte ens rådgivningen. Vid dopsamtalet ställer jag gärna de här frågorna – och stöder föräldrarna i dem. Någon måste också våga fråga där det bränner. Även om man kanske tänker att det här inte heller är vår business.

Den dryga timmen som Sundblom Lindberg samtalar med den nya familjen lägger också grunden till det tal hon sedan håller på dopet.

– Kanske har det varit ett mycket efterlängtat barn som har låtit sig väntas på, kanske är det fråga om en dysfunktionell familj, kanske var barnet inte var så välkommet. I doptalet kan jag ta upp perspektiv som kanske är viktiga för den nya familjen och för släkten.

Ge kyrkan en andra chans

För många är också dopet, och dopsamtalet, den första kontakten till kyrkan på väldigt länge.

– Jag ser dopet som ett gyllene läge att ge kyrkan en andra chans. För många blir det en lång paus efter konfirmationen. I det sekulariserade samhället vi lever i kan det gott ha dröjt tio–femton år innan vi återigen kommer i kontakt med kyrkan. För många är barnets dop nästa gång vi knackar på.

– Här tycker jag fler kunde ge kyrkan en chans – med det vuxna intellektet. Det var en stund sedan vi satt av timmarna i skriftskolan, men sedan dess har det också hänt en hel del för många av oss. Både intellektuellt och andligt. Ofta finns det också en existentiell öppenhet hos många som nyss fått barn. Tacksamheten är närvarande på ett annat sätt. Då är det också lättare att närma sig kyrkan igen.

Ritualer ger trygghet i en värld där allt går snabbt

Här känns dopet många gånger bekant och tryggt bland allt det nya.

– Det är en stor sak att bli förälder. Det är många känslor och rädslor i omlopp och behovet av bekanta ritualer och traditioner ökar. För oss som jobbar inom kyrkan gäller det också att förstå det. Och ta vara på den chansen. Här kan och ska vi öppna upp för genuina samtal och guida de nyblivna föräldrarna i deras vardag. Det är vår uppgift.

Vi fattar beslut som vi tror är bäst för våra barn

Sundblom Lindberg anser att diskussionen om huruvida vi som föräldrar har rätt att välja vårt barns tro många gånger hamnar snett.

– Dopet är nåd. Det handlar om att man vill ge sitt barn värderingar och sammanhang. Jag brukar säga att man vid dopet ger barnet en nyckel i handen som leder in till alla världens kyrkor. När de konfirmeras får de välja om de behåller den – eller inte. Att dopkolten är alldeles för lång vid dopet är också en symbol för att man behöver växa in i sin tro. Vid konfirmationen är dräkten alldeles lagom.

– Vi vill alla våra barns bästa. Därför fattar vi också de beslut som vi tror att är bäst för våra barn. Nyfödda kan inte välja vad de äter, vad de har på sig eller om de ska döpas. Det beslutet ligger i förälderns makt. Sedan gör barnet som det vill när det själv kan bestämma. Det är inte lätt att vara förälder i dag, med alla val och alternativ. Här måste vi inom kyrkan också bli bättre på att möta upp de som har frågor. Sundblom Lindberg tror på samtalets kraft när det gäller att nå unga och barn.

– Kyrkan kommunicerar inte alltid tro och trygghet bäst genom gudstjänst. Jag tror att vi människor bäst möts i samtal. I synnerhet under de perioder när livet gungar som mest. När vi ska gifta oss, döpa barn och begrava någon saknad. Här kan vi som kyrka verkligen bidra med hjälp och stöd, att möta människan i förändring är vår specialkompetens, men jag tror att det är viktigt att vi präster gör det på vårt eget sätt. Mitt sätt är bara ett sätt att hålla dopsamtal.

Tillbaka till toppen