På 1500-talet etablerades en smal pipkrage som en del av prästdräkten. Kragen var ett lån från ståndspersonernas dräkt. Kragen var en kråskrage, det vill säga en rundkrage. När den kragen blev omodern på 1600-talet etablerades den i förstorad form som prästerlig krage. Kragen liknades då vid en kvarnsten. I Norge och Danmark blev den bestående som prästkrage. I Sverige-Finland började prästerna använda en slät bladkrage.
Bladkragen var bred och sträckte sig lika långt framåt, bakåt och åt sidorna. 1700-talets prästkrage förändrades så att den formade två nedåt pekande tygflikar. Förändringen påverkades av perukmodet eftersom peruken täckte nacken och halsens sidor. Småningom utvecklades prästkragen så att den formade en skjortkrage och en så kallad elva (två flikar som liknar siffran elva). På 1800-talet var en låg krage i allmänt bruk.
Prästkragens eller elvans storlek varierade. I början gjordes den av genomskinligt tyg vars färg var vit liksom kragen. I vissa länder hör elvan till den tjänstedräkt som jurister som tjänstgör vid domstolar har. Senare gav man elvan också en andlig tolkning: den symboliserar lagens tavlor med de tio buden eller lagen och evangeliet.
Det är biskopsmötet som ger rekommendationer om prästernas klädsel.