Vi är alla lika undrande inför frågan: Vad händer sedan?

I ett samtal om döden med prästerna Gunnar Särs och Jean Banyanga är det tre perspektiv som träder fram: Den fysiska döden, frågan om vad som händer med själen när kroppen har dött samt prästernas möten med de anhöriga.

Text: Hanna Klingenberg
Foto: Johanna Backholm

Då Gunnar Särs håller begravningar berörs han egentligen mest av livet.

– En människa man kanske har tagit för given är plötsligt borta och då måste de som är kvar orientera sig på ett helt nytt sätt, säger han.

Begravningen upplever han som en förrättning med många och äkta känslor där det varken finns rum för tomma fraser eller skådespeleri. En sorg kan dessutom vara lika akut oavsett om den som avlidit är en gammal människa som varit sjuk länge eller om det är en nära anhörig man aldrig fick någon vidare bra relation till.

– Blandade känslor och djupt berörande minnen finns oftast hos de anhöriga, säger Gunnar, och min uppgift som präst är att vara närvarande och lyssna – och samtidigt påminna mig själv om att vi alla står lika undrande inför frågan: Vad händer sedan?

”Och var var jag de ofödda åren?”

Många människor lider av dödsångest och undviker helst tanken på att vi alla en dag ska sluta finnas. Men är det lika vanligt att vara rädd för tiden innan vi föddes, då vi inte heller fanns?

Gunnar tänker efter och konstaterar att det kanske inte ens finns ett ord för det.

– ”Före-livet-ångest” skulle det i så fall kanske kunna heta? säger han. Och det fenomenet har jag faktiskt aldrig stött på, att någon skulle ha sökt själavård på grund av skräck för tiden innan livet. Det är ganska intressant och går in på reinkarnationens område. Om sådan rädsla finns ska vi dela den.

Jean Banyanga är inne på samma spår.

– Uppfattningen om vad som händer efter döden – eller före livet – är olika från person till person, säger Jean. Vissa tror att vi är tillfälliga varelser som helt enkelt slutar finnas när vi dör och andra tror att vi har återfötts.

”Embryot är starten på livet och längtan är vårt ursprung”

Samtidigt föreställer sig Gunnar att det finns ett konkret förhållningssätt till livets början när det gäller vår egen fysiska kropp. Att det finns ett embryo som sätter i gång hela livet.

– Och på samma sätt som embryot är starten på livet så är också längtan vårt innersta ursprung, säger Gunnar som tycker att längtan är viktig eftersom den också har en andlig dimension.

– Vi behöver bejaka vår andliga längtan eftersom den också är en längtan efter det eviga. Alltså inte en längtan efter att få dö utan en längtan efter det bestående som döden sedan övergår i.

Gunnar kan också uppleva den andliga dimensionen i till synes helt vardagliga saker, som då telefonen ringer precis när han behöver det.

– Sådana ögonblick känns som gudasända bekräftelser på att jag är på rätt spår här i livet. När saker och ting helt oväntat faller på plats.

Jean mötte döden som 13-åring

Jean växte upp i Rwanda som yngsta sonen i en kristen familj och hade sin första upplevelse av döden då han var tretton år. Han hade sovit i samma säng som sin två år äldre bror hela livet, men en morgon då Jean vaknade var brodern död.

Den 15-åriga brodern hade alltid varit frisk och ingen förstod vad som hänt, men det fanns fiender i byn och Jeans familj misstänkte att brodern blivit förgiftad.

Mitt i den chockerande upplevelsen fanns ändå en trygghet eftersom Jean var säker på att hans bror nu skulle komma till himlen.

Majoriteten i byn där Jean växte upp var kristna, men det fanns också många som trodde på olika sorters andar och bland dem var synen på livet ofta ganska hård. Det var vanligt att tro att folk kunde drabbas av elaka andar och när en ung person dog sågs det som en förbannelse.

– Fast när en äldre människa gick bort såg man det som en välsignelse i stället, minns Jean. Och djävulen betraktades som chef över de elaka andarna och president över helvetet.

Det låter som en farlig figur. Var du inte rädd?

– Jag trodde på Jesus, så varför skulle jag ha varit rädd? svarar Jean, som blev kristen när han var tolv år gammal.

– När jag blev kristen var rädslan det första som rann bort, därför kände jag mig också säker på att Gud nu tog hand om min storebror.

Gunnar undviker att tala om himmel och helvete

Gunnar växte upp med en bild av himlen som var präglad av söndagsskolan. I takt med att han brottats med frågor om vilken typ av existens det himmelska egentligen är så har bilden nyanserats – även om det ännu är en fråga med svar utom räckhåll.

Under jordfästningssamtalen undviker han att prata om himmel och helvete ifall de anhöriga inte tar upp det, eftersom han inte ser det som meningsfullt.

Den traditionella tanken på ett evigt och brinnande helvete går till exempel helt emot den syn som Gunnar har på Gud, och han citerar gärna ”broder Roger från Taizé” som säger att Gud kan ju ingenting annat än älska.

– Och i den kärleken är vi alla inkluderade, säger Gunnar. Oberoende av hur våra liv ser ut.

”Guds kärlek kan aldrig ta slut”

Därför blir också djävulen abstrakt för Gunnar. Ondskan finns i tillvaron, men det är inte Gud som står för den, så i samtalen med de anhöriga lyfter Gunnar hellre fram bilden av Gud som en kärleksfull famn som möter den avlidne med öppna armar.

– Hans kärlek tar aldrig slut och vi är här på jorden för att föra den kärleken vidare, säger Gunnar och understryker att kärleken är det bästa vapnet mot ondska.

Det kan låta förenklat att vi bara ska älska allt och alla, men Gunnar menar att man får jobba mycket med sig själv för att komma dit eller ens en liten bit på vägen – då det också innebär att kunna älska de som gör oss illa. Därför ser han också kärleken som radikal.

– Men jag litar på att Gud finns i oss alla – om än som en liten låga som vi får hjälpa varann att hitta så att den kan växa och bli större, säger han.

”Du var aldrig så dålig som du trodde”

För både Gunnar och Jean är den omtalade domedagen ett reellt begrepp, om än också symboliskt. Jean tror att det händer något som vi inte känner till i det han kallar ”mellanrummet”, alltså tiden mellan döden och domedagen.

– I Bibeln kallas den tiden för en ”vila från prövningar”.

Jean tror att vi består av själ, kropp och ande – och att det är de spirituella delarna av oss som lever vidare när kroppen har dött.

– Men när vi möts i himlen känner vi ändå igen varann, säger han.

Jean tycker att mycket av det som händer i världen idag påminner om det som står i Bibeln, och då speciellt i Uppenbarelseboken 20, om att domedagen skulle vara nära.

– Fast vi vet ingenting om framtiden, säger Jean. Han föreställer sig domedagen som en stund då han blir ställd inför sitt liv och vad han gjorde av det.

Också Gunnar tror att vi en dag möter en avskalad verklighet där vi får se våra liv utan skygglappar – allt det vi gjort utan kärlek som förtecken: All falskhet, högfärd och själviskhet, och både onda och uteblivna goda gärningar. Men här tänker han också på några ord av författaren Margareta Melin: Den största sanningen om oss är inte att vi är syndare, utan förlåtna syndare.

– Så det här tunga avslöjandet sker tack och lov inför Jesus kärleksfulla, upprättande och förlåtande blick, tror Gunnar. För om Gud är själva kärleken, varför skulle han inte vilja förlåta?

Många lever redan här på jorden med små elaka åklagare på sina axlar eller med hånfulla röster i huvudet. För dem är kanske varje dag i livet en slags domedag, så man kan ju undra om de faktiskt behöver en till?

– För människor som går igenom en sådan kamp kan domedagen innebära en lättnad, säger Gunnar. Gud bekräftar då att du aldrig var så dålig som du trodde, utan att allt i stället kanske handlade om människor du mött som fick dig att känna dig så mycket mindre värd.

Gunnar tänker att livet och döden hör ihop

Både Gunnar och Jean anser att livet och döden liknar varann. Jean har ett bibelord på temat som han tycker mycket om från Job 30:23. ”Jag vet att du kommer att föra mig till döden, till den plats där allt levande samlas”.

Gunnar och hans fru har adopterade barn och fick därför inte uppleva födelseögonblicken med dem. Men genom barnbarnen de fick bära när de var nyfödda har Gunnar märkt att känslan är väldigt lik den då någon avlider.

– Kanske det är frågan om samma port? säger han. Man går in i livet och man går ut ur det och något berör en på djupet i båda de här stunderna, på ett sätt som påminner mycket om varann.

Att ”gå ur tiden”

Av alla omskrivningar som finns för begreppet döden har Gunnar fastnat för orden att man ”går ur tiden”. Samtidigt är det ett begrepp som förbryllar.

– Om orden betyder att man går ur den lineära tiden, vilken tid hamnar man i då? frågar han sig. För evigheten är ju knappast lineär? Eller finns det något annat i stället, som inte har tid?

Artikeln har ingått i Vasa svenska församlings tidning Kyrknytt 1/2024.