Vad räknas som ett liv?

De många orden blir få, livet krymper ihop, den stora vida framtiden blir ett ynkligt nu. Sedan rinner också denna värdefulla stund som sand mellan fingrarna. Det är tyst och fortsätter att vara tyst kring ett barn vars födelse och död är den samma.

Text av Rose-Maj Friman, sjukhuspräst

Var det ett liv? Kan jag sörja det som ingen vet?
Är det något fel på mig? Är jag oduglig som förälder?
Att få barn – är det ett mått på att lyckas? Är lycka det samma som att lyckas?
Vad är ett liv? Är det längden som avgör?

Sorgen över barnet som inte fick gå in i den framtid som skulle bli barnets är svår. Sorgen över den förlorade framtiden, det olevda livet, är det som blir kvar. Det är tomt och tyst.

Då framtiden inte finns söker sig tanken bakåt till minnena. Också för barnet utan levnadshistoria finns ett liv, men det var inte synligt för våra mänskliga ögon. Mamma kunde kanske känna det. ”Du såg mig innan jag föddes”.

Den lilla människan har en hand och en fot, en liten hårtofs. Barnet syns på foton. Vårt sinne söker tecken på livet som gick förbi och lämnade avtryck.

”I din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt.”

Att ta avsked

För att hedra detta liv behöver vi former för att ta avsked. Alla liv har en början och ett slut. Alla liv som kommit till sitt slut är ett helt liv. Alla liv är värda högaktning. Sorgeandakten, jordfästningen, gravläggningen, minnesstunden är stunder som ger minnen att återvända till. De ger tankar som för sorgen och saknaden in på nya vägar.

Sorgen är en väg att gå tillsammans med den som dött och tillsammans med dem som minns. Ur sorgen kan ett nytt och annorlunda liv stiga fram. Ett liv med en annan mening, ett djup som inte fanns där förut.

”Den kunskapen är för djup för mig, den övergår mitt förstånd”.

Citaten är hämtade ur psaltarpsalm 139. Jag brukar dem vid minnesstunden för barn som dött under graviditeten eller i samband med förlossningen i stilla rummet i centralsjukhuset i Vasa.

Himlaliv: Sorgen efter våra avlidna änglabarn

I Vasa samlas barnmorskor, familjer och sjukhusprästen till en stilla stund för att minnas de barn som gick bort innan livet ens hann börja. Där sörjer alla på varsitt sätt. För vissa är sorgen ny, för andra har livet gått vidare. Men då saknaden efter ett dödfött barn ofta är svår att förstå för en utomstående blir gemenskapen på minnesstunderna extra viktig.

Mammorna Jonna Jantunen, Isa Muotio och Piritta Pitkämäki-Ihatsu berättar om sorgen efter sina dödfödda barn, medan barnmorskan Paula Mylläri och sjukhusprästen Rose-Maj Friman berättar om hur de möter samma sorg i sina yrkesliv. Redaktör: Hanna Klingenberg.