Den kristna tron har sin utgångspunkt i Jesus Kristus och den kristna församlingen växte fram kring de som levde nära honom. Vår kyrkas tro hör alltså hemma i en 2000-årig tradition och uppkomsten av olika kristna samfund brukar beskrivas med bilden av ett träd där Kristus är roten och ursprunget som ger trädet liv.
Genom trädet ser vi både det som skiljer och förenar. Stammen förenar och grenarna visar på åtskiljande.
I bilden innefattar stammen den del av kristendomen som höll fast vid de ekumeniska kyrkomötenas beslut under 300–400-talet. Då formulerades också de trosbekännelser som kristna fortfarande använder idag.
När frågan om Jesus splittrade människorna uppstod de första grenarna och idag består den kristna kyrkan av många olika samfund.
Medan stammen växte till sig ökade spänningen mellan kyrkans västliga och östliga del. År 1054 blev brytningen ett faktum och vi ser en kluven stam med två tjocka grenar: den ortodoxa och den romersk-katolska kyrkan.
Den ortodoxa kyrkan består av nationella kyrkor med en gemensam lära och ett likartat gudstjänstfirande.
Den romersk-katolska kyrkan sträcker sig över nationsgränserna och har påven i Rom som sitt sammanhållande band.
Från 1300-talet och framåt växte missnöjet inom den västliga kristendomen fram. Det ledde till protester mot maktutövningen i kyrkan och då uppstod också en reformation. Reformationen kom att utformas på olika sätt och därför finns det inte en enda protestantisk kyrka idag, utan olika kyrkliga huvudgrupper: anglikaner, lutheraner, reformerta och baptistiska rörelser.
På den sidan av trädstammen växte alltså ett ymnigt grenverk fram.
Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland utgör en del av den lutherska grenen.
Luthersk kallas den efter den tyske reformatorn Martin Luther (1483–1546).
Evangelisk kallas den för att Luther ville betona att det vi hör om Gud är evangelium – alltså ett glatt budskap och inte ett budskap som ställer tunga krav på oss.
Luther talade om att människan blir rättfärdig inför Gud “av nåd allena” – och utan att hon själv presterar något som gör henne förtjänt av Guds kärlek.
Vår lutherska tradition är alltså en gren av kyrkoträdet som har sina rötter i Jesus Kristus, och idag är tendensen igen att söka gemenskap över samfundsgränserna. Samtal mellan olika kyrkosamfund – det som kallas ekumenik – gör att vi kan närma oss varandra.