Tre barn, två i livet

Det var en solig sommardag. Vid poolen lekte femåriga Adela tillsammans med sin pappa Jens och sina farbröder. Ellinor steg i bilen och körde till Uppsala universitetssjukhus för ett av de ultraljud som hör till rutinen i Sverige när man väntar tvillingar. ”Jag åkte ensam, det skulle ju bara vara ett rutinultraljud.”

På en skärm intill undersökningsbritsen fick Ellinor se sina ofödda barn, Ivar och Elton. Men bara ett tickande hjärta. Ellinor förstod genast att Ivar inte levde längre. Hon och barnmorskan såg på varandra i tyst samförstånd. Sen gick barnmorskan för att hämta en läkare, eftersom barnmorskor inte har lov att dödförklara någon.

Ivar och Elton hade drabbats av tvillingtransfusion (TTS). Det är en ovanlig komplikation som kan uppkomma när som helst under en tvillinggraviditet. Obehandlat har syndromet en dödlighet på omkring 80 procent. Ivars och Eltons blodomlopp hade förbundits med varandra så att Ivars blod kontinuerligt försåg Elton med syre och näring. I Sverige kan syndromet behandlas vid Huddinge-Karolinska sjukhuset, men för familjen Portin var det för sent.

– Jag grät inte så mycket som jag skulle ha velat. Jag kände att sorgen fanns där, men den kom bara inte ut, minns Ellinor.

Läkaren förklarade att Ellinor skulle få bära båda barnen fram till förlossningen. Eftersom de delade moderkaka skulle det också ha äventyrat Eltons liv, om Ivar hade tagits bort. Trots chocken körde Ellinor hem igen, för hon ville inte ge dödsbeskedet per telefon till familjen därhemma. Hur säger man en sådan sak till någon?

Andras sorg var jobbigare än den egna

Nu i efterhand tänker Ellinor att en orsak till att det tog en tid innan hon kunde börja sörja var att hon kände ett ansvar för familjens och släktingarnas sorg.

– Jag hade jättesvårt med andras sorg. Jag visste inte hur jag skulle klara av att andra var ledsna. Det var jobbigare än den egna sorgen, minns Ellinor. Det tog till exempel två dagar innan jag kunde prata med min mamma och min svärmor. Jag tror jag liksom satte locket på.

När hennes mamma förklarade att Ellinor inte behövde ta något ansvar för sina föräldrars sorg lättade det.

– Det var skönt att hon sa det så konkret, att jag inte behövde ta ansvar för dem. Det är min spontana natur, att ta ansvar, reflekterar Ellinor.

Att planera och ordna det praktiska kring hur den döde sonen skulle tas om hand blev ett sätt för Ellinor att kanalisera sin sorg. Genom det konkreta fick sorgen ett uttryck.

– Jag låg vaken om nätterna och tänkte på vad Ivar skulle ha med sig i kistan, minns Ellinor. Vi ville att han skulle ha en ny filt med sig i kistan. I affären visste expediten vad som hade hänt. Hon visste att vi köpte en filt som vi skulle lägga med i kistan. Det blir på något sätt fel att göra det. Men ändå blev det jätteviktigt, de där detaljerna.

Inte beredd

Familjen hade precis fått kontakt med en sjukhuskurator, som skulle hjälpa dem med alla praktiska frågor, när förlossningen abrupt startade en söndag.

– Jag vet inte hur många gånger jag sa: Jag är inte beredd!

Men personalen försäkrade Ellinor om att det fanns en handlingsplan och att Ivar skulle få en egen barnmorska som skulle ta hand om honom. Han skulle få ett eget rum på förlossningsavdelningen och föräldrarna skulle få hälsa på honom så mycket de ville och behövde. För Ellinor var det en lättnad att höra.

– Det blev bara en gång, minns Ellinor. Det räckte för oss. Personalen tog stämpelavtryck av hans fot och tog fotografier både efter förlossningen och vid kistläggningen. Vi ville inte ha fotografierna i våra egna telefoner, eftersom Adela brukar bläddra bland bilderna.

Familjen hade redan beslutat att sonen skulle jordfästas i en släktgrav i Jakobstad. Därför skulle han kremeras i Sverige. Det kändes viktigt att Ivar skulle behandlas värdigt och få en kyrklig begravning.

– När det kommer till de här stora händelserna i livet är det viktigt att kyrkan är med, även om man inte annars är så kyrklig eller rör sig så mycket i församlingen. Jag tror att det finns ett behov av ritualer, att få göra någonting konkret, tänker Ellinor.

Viktigt att prata öppet

Att få prata öppet om det som hänt blev ett sätt för Ellinor och Jens att bearbeta händelsen. Olika människor i deras närhet bidrog med olika perspektiv. De fick stöd av både vänner och bekanta, men också av professionella. Ellinor går regelbundet i samtalsterapi. Hon vill bearbeta nu, så att sorgen inte överrumplar henne längre fram. Ibland känns det som om en ny vardag har tagit form, men ibland har Ellinor ”sämre veckor”.

– Jag har svårt att se folk som är gravida, tvillingvagnar, dubbelsaker. Det påminner.

Också att se gravida kvinnor med normala graviditeter är svårt.

– Jag hade tänkt att i denhär graviditeten ska jag inte ha foglossning, och jag ska orka jobba. Och jag orkade jobba ganska länge. Men den här graviditeten blev inte heller normal, och det är också en sorg, konstaterar Ellinor. Det blev inte som det var tänkt.

Genom förlusten av ett ofött barn har Ellinor fått en ny förståelse för den sorg föräldrar bär på som förlorat barn i missfall eller som av olika skäl känt sig tvungna att göra abort.

– Det måste vara svårt när man inte har någonting konkret att sörja.

Vardagen hos familjen Portin rullar på. Medan vi pratar sover Elton en tupplur i vagnen. Adela har börjat på ett dagis på samma gata. På en hylla står ett konstverk som avbildar familjen: Ellinor med Elton i famnen, Adela i mitten, och Jens med Ivar i sin famn – Ivar med ett par vingar.

– Att få kanalisera sorgen tror jag är viktigt. Vi ville ge uttryck åt det, att vår familj har tre barn. Även om bara två lever.