Dop och att bli fadder är för många den viktigaste händelsen

Kyrkans forskningscentrals webbpublikation ”Maailman tärkein tapahtuma” – Suomalaisten käsityksiä kasteesta ja kummiudesta (på svenska ung. ”Världens viktigaste händelse” – Finländarnas uppfattning om dop och fadderskap) beskriver vad dagens människor tänker om dopet och hur fadderskapet förverkligas i praktiken. Undersökningen baserar sig på ett brevmaterial som samlades in under 2018 och där man bad finländarna berätta vad dopet betyder för dem, hur de förverkligar fadderskapet, vad de gör tillsammans med sina fadderbarn och hurdana förväntningar som finns på fadderrelationen.

För finländarna har dopet ett rikt innehåll

Medlemskapet och möjligheten att delta i kyrkans verksamhet och kyrkliga förrättningar är viktigt både då det gäller det egna och barnens dop. Vanor och traditioner som hör samman med dopet liksom att få det namn som föräldrarna väljer sammanlänkar den som döps med familjen, släkten, faddrarna och andra kristnas gemenskap. När man beskrev dopet på ett läromässigt plan berättade man om Guds välsignelse och omsorg, Guds kärlek och nåd, om att man blir Guds barn, om tron och att följa Jesus, och om frälsningen och det eviga livet. För en del hade dopet ingen betydelse, till exempel för att man inte tror eller för att man utträtt ur kyrkan, eller så kom man bara inte på vilken betydelse det kan ha. Man beskrev också det egna barnets och fadderbarnets dop som en ansvarsfull uppgift som föräldrarna och faddrarna fått.

De för vilka dopet har betydelse ansåg att det var en värdefull gåva av ens föräldrar. Föräldrarna å sin sida betonade barnets dop med att det var deras egen vilja och eget val för att de ville att barnets liv blir en del av en gemenskap och för att kristna värderingar ger trygghet. Dopet innebar att de erbjöd barnet allt möjligt gott och att de möjliggjorde för barnet att senare själv kunna göra tillräckligt medvetna religiösa val som grundar sig på egna erfarenheter. Man ansåg att dopet inverkar på barnet oberoende av vilka val hen gör senare i livet.

Fadderskapet har fortsättningsvis en andlig dimension

Finländarna ser det som en viktig del i fadderskapet att man ger varandra tid och gör något tillsammans. Att minnas barnet vid helger och bemärkelsedagar, att ge gåvor och på annat sätt hålla kontakt med fadderbarnet, faddrarna och resten av familjen, och att hjälpa, stöda och ta hand om hör också till fadderrelationen. Till fadderskapet hör också en andlig dimension som tar sig uttryck i såväl förbön som att förmedla kristna traditioner.

Faddrarnas och fadderbarnens förväntningar på varandra handlar om att hålla kontakt och vara tillsammans, och att hålla den andra i minnet och uppmärksamma stora händelser i livet. Man önskade att fadderbarnet skulle förhålla sig positivt till tron och kyrkan och att hen får kristna vanor och värderingar. Av faddrarna förväntade man sig en tydlig anknytning till kristen tro och många var oroliga för att det här elementet skulle försvinna ur fadderrelationen.

Fastän materialet koncentrerade sig till finländare som var mer religiöst aktiva än genomsnittsfinländaren visar det samtidigt på att fadderskap fortsättningsvis kan ha en viktig andlig dimension. Att förmedla det kristna arvet till nya generationer ifrågasätts oftare av dem för vilka det inte har någon personlig betydelse.

Mera information: forskare Maarit Hytönen, Kyrkans forskningscentral, maarit.hytonen@evl.fi
Maarit Hytönen: ”Maailman tärkein tapahtuma” – Suomalaisten käsityksiä kasteesta ja kummiudesta. Kirkon tutkimuskeskuksen verkkojulkaisuja 63
Kirkkohallituksen julkaisuja