Ärkebiskop Tapio Luoma: De fattiga har ni alltid hos er

Ärkebiskop Tapio Luoma publicerade på måndag 27.1.2025 ett inlägg där han reflekterar över kyrkans relation till pengar. I inlägget Miten kirkolla on varaa puhua köyhyydestä (på svenska ung. Hur har kyrkan råd att tala om fattigdom) frågar sig ärkebiskopen om kyrkan får ha pengar, och hur mycket – och vad det förpliktar kyrkan till. På senare tid har relationen kyrkan och pengar väckte debatt i offentligheten, bland annat då det gäller nedskärningen i den statliga finansieringen av kyrkans uppgifter.

Kyrkan har ett eget budskap – oberoende den offentliga diskussionen – och en uppgift att tala om rikedom och verka mot fattigdom och marginalisering, och som grundar sig på Jesus lära. Det arbetet gör kyrkan framför allt via diakonin. I inlägget reflekterar ärkebiskopen över hur trovärdigt Evangelisk-lutherska kyrkan i Finlands talan för de fattiga är.

Fattigdom söndrar mänskligheten

Ett viktigt kännetecken på den gemenskap som uppstod ur Jesus verksamhet redan tidigt var hjälpen till dem som stod utanför på grund av sjukdom eller fattigdom. Fattigdomen som sådan sågs som något som söndrar allt som finns till och behövde åtgärdas. Av den orsaken skulle man hjälpa fattiga.

Ärkebiskopen påminde om kyrkans viktiga roll i att minska fattigdomen. Prästen och nationalekonomen Anders Chydenius ansåg att människovärdet och de rättigheter som stiger ur det tillhör alla. En människa är en fullvärdig samhällsmedlem även om hon inte arbetar. Man får inte försvåra en fattig människas ställning för att hen är fattig.

Inom diakoniarbetet frågar man – vad hjälper verkligen människan?

Ärkebiskopen skriver att fattigdom är en ständig utmaning för kyrkan. En kyrka som bygger på sin andliga grund men åsidosätter fattiga och problemen med fattigdom har förlorat något av sitt väsen. Oberoende av tillgångar står vi alla på samma streck inför Gud. Kyrkans verksamhet för att utrota fattigdom hör till kyrkans djupaste väsen som förverkligas framför allt genom diakoniarbetet.

Ur diakoniarbetarens synvinkel tar nöden aldrig slut. De frågar vad som verkligen hjälper en människa? Vad tryggar hennes liv längre än betalning av enskilda räkningar och hur bygger man värdighet och delaktighet, gemenskap och omsorg? Att motverka fattigdom är en utmaning till att öka delaktighet och pengar är bara en del.

Ändå behövs pengar och en stor del av diakonins hjälp idag är ekonomiskt stöd, rådgivning och att möta klienten. Det är ändå viktigt att fundera på hur man förändrar strukturer för att minska fattigdom och utanförskap i bred förståelse. Här kan de medel som samlats in via kyrkoskatten men också kyrkans ställning som stor och utbredd samhällelig påverkare ha en viktig roll.

Fattigdom är också en utmaning för samhället och en global smärta

Till den idé om välfärdssamhället som Finland gått in för hör också strävan efter att förbättra de fattigas ställning och att välfärden också omfattar de som har de allra sämst ställt. Jämlikhetsprincipen står i centrum. I tider då ekonomiska sparkrav pressar statens ekonomi är det extra viktigt att lyssna till hurdan marginalisering och ökad upplevelse av fattigdom nedskärningarna leder till. Ett samhälle som skapar utanförskap är inte ett hållbart samhälle. När principen om jämlikhet inte förverkligas börjar vår tillit till demokratin brista.

Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är en del av den världsvida kristna gemenskapen. Lidande på andra sidan världen ska också kännas hos oss. Aposteln Paulus liknar kyrkan vid en kropp, då en lem i kroppen känner smärta märks det i hela kroppen. Därför är det som händer vår mest avlägsna medmänniska inte likgiltigt. Kyrkans internationella arbete försöker svara mot utmaningen med fattigdom bland annat genom att satsa på barns och ungas utbildning, stärka människors utkomstmöjligheter och försoningsprocesser och fredsbyggande.

Ärkebiskop Tapio Luomas inlägg i sin helhet (på finska)

Mera information: ärkebiskopen specialmedarbetare Meri-Anna Paloniemi, tfn 040 141 6348